Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 10626
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I kyrkan gläds vi nu istället åt att vi har blivit en till i personalen. Diakon Jan Sjögerud började arbeta hos oss i april. Äntligen har vi fått lite mer resurser att möta alla de behov som vi ställs inför. Jan har som en av sina viktiga uppgifter att arbeta med ungdomar och unga vuxna. Men han ska också arbeta med mer traditionellt diakonalt arbete. En del i detta är att försöka organisera någon form av besökstjänst av frivilliga. En annan del är att kunna bistå när vi drabbas av problem. Det finns många uppgifter att gå in i. Kyrkan kan inte göra allt utan är beroende av att många frivilliga kan ställa upp och hjälpa till.

För drygt en vecka sedan nåddes vi av de tragiska nyheterna om den svåra bussolyckan utanför Benalmádena. Många tankar har gått till de drabbade, deras familjer och vänner. 

Olyckan påminner oss än en gång om hur snabbt livet kan förändras och hur sårbara vi är. Det kunde lika gärna ha varit en buss med svenskar. Vad gör vi när det ofattbara plötsligt händer? 

Det är viktigt att det finns organisation för att ta hand om sådana här svåra händelser. Kyrkan är en del i detta. Den finns till hands för att hjälpa och stötta människor i kris. Men allra viktigast är att vi alla ställer upp för varandra. Prata med varandra istället för att undvika det som kan kännas svårt. Fråga om du kan hjälpa till med något när någon i din närhet drabbats.

Det lilla betyder ofta mycket.

Gud välsigne dig!
            [ingress] => Förra veckan var jag i Sverige på ett snabbt besök. Skåne mötte med ett fantastiskt vårväder, träden knoppades för fullt och vitsipporna täckte marken med sina blommor. Allt tecken på att våren kommit för att stanna. Här på kusten har vi ett annat starkt vårtecken. Det är att väldigt många människor försvinner härifrån. Några veckor in i april märktes det plötsligt hur många som åkt. Visserligen har många varit inne i kyrkan och sagt hej då och vi ses till hösten. Men det är ändå konstigt hur fort det blir tomt. Och i år känns det som det gick snabbare än vanligt.

            [headline] => Hjälp alltid välkommen
            [page] => 0
            [modified] => 20151119100027
            [created] => 20080429100030
            [publishStart] => 20080502074100
            [publishStop] => 20081026090059
            [fullArticle] => Hjälp alltid välkommen Förra veckan var jag i Sverige på ett snabbt besök. Skåne mötte med ett fantastiskt vårväder, träden knoppades för fullt och vitsipporna täckte marken med sina blommor. Allt tecken på att våren kommit för att stanna. Här på kusten har vi ett annat starkt vårtecken. Det är att väldigt många människor försvinner härifrån. Några veckor in i april märktes det plötsligt hur många som åkt. Visserligen har många varit inne i kyrkan och sagt hej då och vi ses till hösten. Men det är ändå konstigt hur fort det blir tomt. Och i år känns det som det gick snabbare än vanligt.
 I kyrkan gläds vi nu istället åt att vi har blivit en till i personalen. Diakon Jan Sjögerud började arbeta hos oss i april. Äntligen har vi fått lite mer resurser att möta alla de behov som vi ställs inför. Jan har som en av sina viktiga uppgifter att arbeta med ungdomar och unga vuxna. Men han ska också arbeta med mer traditionellt diakonalt arbete. En del i detta är att försöka organisera någon form av besökstjänst av frivilliga. En annan del är att kunna bistå när vi drabbas av problem. Det finns många uppgifter att gå in i. Kyrkan kan inte göra allt utan är beroende av att många frivilliga kan ställa upp och hjälpa till.

För drygt en vecka sedan nåddes vi av de tragiska nyheterna om den svåra bussolyckan utanför Benalmádena. Många tankar har gått till de drabbade, deras familjer och vänner. 

Olyckan påminner oss än en gång om hur snabbt livet kan förändras och hur sårbara vi är. Det kunde lika gärna ha varit en buss med svenskar. Vad gör vi när det ofattbara plötsligt händer? 

Det är viktigt att det finns organisation för att ta hand om sådana här svåra händelser. Kyrkan är en del i detta. Den finns till hands för att hjälpa och stötta människor i kris. Men allra viktigast är att vi alla ställer upp för varandra. Prata med varandra istället för att undvika det som kan kännas svårt. Fråga om du kan hjälpa till med något när någon i din närhet drabbats.

Det lilla betyder ofta mycket.

Gud välsigne dig! 
            [puff] => Förra veckan var jag i Sverige på ett snabbt besök. Skåne mötte med ett fantastiskt vårväder, träden knoppades för fullt och vitsipporna täckte marken med sina blommor. Allt tecken på att våren kommit för att stanna. Här på kusten har vi ett annat starkt vårtecken. Det är att väldigt många människor försvinner härifrån
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 10231
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Dessvärre gör ingen annan i min familj det heller. Det innebär att det ofta kan var ganska mycket dåligt humör just på lördagarna innan allt är klart. Ingen tycker det är kul och alla måste ta sin del fast man är ledig och vill göra andra saker. Men när allt är klart, huset luktar rent och allt damm och skit är borta känns det rätt skönt. Och hjälps alla åt och gör sitt är det klart ganska fort.

Just idag hade jag pressen på mig att också åstadkomma några rader till tidningen. Det fick mig att reflektera i lite större perspektiv omkring detta med städning och rengöring. Nu börjar ni kanske tänka att det slagit slint helt för mig. Kanske det har det lite grand. Men man styr inte alltid över vart tankarna går. I alla fall slog det mig att det finns likheter mellan städning och det vi kallar syndabekännelse i kyrkan. Detta moment som alltid finns med i våra huvudgudstjänster och som många reagerar mycket negativt på. Varför ska man bli slagen i skallen med hur dålig man är som människa varje gång man kommer till kyrkan, tänker många.

Jag tycker det är väldigt tråkigt att man upplever det så. Tanken med detta moment i gudstjänsten är ju det motsatta. Det är ett tecken på hur fina och viktiga vi är och att det är viktigt att vi tar hand om oss själva på allra bästa sätt. Vi behöver bli av med det som tynger oss och som förminskar våra liv. Då kan man se syndabekännelsen och bön om förlåtelse som en veckostädning. Vi får bli av med det som skymmer och förminskar det fina som är vi. Jag tror att alla av oss är medvetna om att inte allt vi gör är gott och bra. Därför kan man klart reagera negativt inför att bli tvungen att plocka fram och ta bort detta precis som jag ofta blir på dåligt humör när jag ska städa bort smutsen hemma. 

Men precis som när städningen är klar hemma är det rätt skönt att märka hur allt är fräschare och nyare på något sätt. Jag kan njuta mer av livet igen. Det fina i mig har på nytt plockats fram utan att skymmas. 

Hemma är det så att dammet kommer ganska fort tillbaka. Det har för mig alltid varit ett mysterium varifrån allt damm kommer. Det bara finns där hela tiden. Tyvärr är det väl likadant med det som vi kallar synd. Det finns där hela tiden i livet och lägger sig över oss. 
Därför tror jag vi regelbundet bör göra också den städning som syndabekännelse och bön om förlåtelse är, för att må riktigt bra. Vi kan välja att göra det i gudstjänsten, med någon medmänniska eller själv med Gud. Det viktiga är att vi gör det, inte hur. Det finns inget negativt i det. Det handlar om ta oss själva på allvar. Det stora och vackra vi är men också det bristfälliga i våra handlingar.

Gud välsigne dig!
            [ingress] => När jag skriver detta är det lördag. Hos oss betyder det att det är städdag. Det finns vissa som fått gåvan att tycka det är kul att städa. Jag hör inte till dem. 

            [headline] => Viktigt städa ofta
            [page] => 0
            [modified] => 20080129123637
            [created] => 20080126171953
            [publishStart] => 20080201074700
            [publishStop] => 20080724181959
            [fullArticle] => Viktigt städa ofta När jag skriver detta är det lördag. Hos oss betyder det att det är städdag. Det finns vissa som fått gåvan att tycka det är kul att städa. Jag hör inte till dem. 
 Dessvärre gör ingen annan i min familj det heller. Det innebär att det ofta kan var ganska mycket dåligt humör just på lördagarna innan allt är klart. Ingen tycker det är kul och alla måste ta sin del fast man är ledig och vill göra andra saker. Men när allt är klart, huset luktar rent och allt damm och skit är borta känns det rätt skönt. Och hjälps alla åt och gör sitt är det klart ganska fort.

Just idag hade jag pressen på mig att också åstadkomma några rader till tidningen. Det fick mig att reflektera i lite större perspektiv omkring detta med städning och rengöring. Nu börjar ni kanske tänka att det slagit slint helt för mig. Kanske det har det lite grand. Men man styr inte alltid över vart tankarna går. I alla fall slog det mig att det finns likheter mellan städning och det vi kallar syndabekännelse i kyrkan. Detta moment som alltid finns med i våra huvudgudstjänster och som många reagerar mycket negativt på. Varför ska man bli slagen i skallen med hur dålig man är som människa varje gång man kommer till kyrkan, tänker många.

Jag tycker det är väldigt tråkigt att man upplever det så. Tanken med detta moment i gudstjänsten är ju det motsatta. Det är ett tecken på hur fina och viktiga vi är och att det är viktigt att vi tar hand om oss själva på allra bästa sätt. Vi behöver bli av med det som tynger oss och som förminskar våra liv. Då kan man se syndabekännelsen och bön om förlåtelse som en veckostädning. Vi får bli av med det som skymmer och förminskar det fina som är vi. Jag tror att alla av oss är medvetna om att inte allt vi gör är gott och bra. Därför kan man klart reagera negativt inför att bli tvungen att plocka fram och ta bort detta precis som jag ofta blir på dåligt humör när jag ska städa bort smutsen hemma. 

Men precis som när städningen är klar hemma är det rätt skönt att märka hur allt är fräschare och nyare på något sätt. Jag kan njuta mer av livet igen. Det fina i mig har på nytt plockats fram utan att skymmas. 

Hemma är det så att dammet kommer ganska fort tillbaka. Det har för mig alltid varit ett mysterium varifrån allt damm kommer. Det bara finns där hela tiden. Tyvärr är det väl likadant med det som vi kallar synd. Det finns där hela tiden i livet och lägger sig över oss. 
Därför tror jag vi regelbundet bör göra också den städning som syndabekännelse och bön om förlåtelse är, för att må riktigt bra. Vi kan välja att göra det i gudstjänsten, med någon medmänniska eller själv med Gud. Det viktiga är att vi gör det, inte hur. Det finns inget negativt i det. Det handlar om ta oss själva på allvar. Det stora och vackra vi är men också det bristfälliga i våra handlingar.

Gud välsigne dig! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 8020
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Nya uppgifter väntar. När jag nämnde för en person på kyrkan att jag skulle skriva min sista spalt från Sverige glimmade det till i hans ögon. ”Får vi veta sanningen om svenskarna på Kusten då? Jag menar när du sitter i säkerhet.” Sanningen om svenskarna på kusten… Det skulle nog bli en ganska lång spalt det.

Vi människor låter oss inte klumpas ihop på det sättet. Vi är skapade unika och skall fortsätta att vara. Och vet vi ens sanningen om oss själva? Hur ofta är inte vår självbild en produkt av våra egna önskningar och andras förväntningar. 
Men vem är jag mitt i allt detta?  Bara Gud vet. Jag har flera gånger sagt och skrivit om att min vistelse i Spanien gett mig ny kunskap om mig själv. Sidor, vanor, värderingar framträder tydligare och gör mig medveten om att jag är mer komplex än jag tidigare trott. Min övertygelse säger mig att det är likadant med er andra. Det svåra är bara att hålla sig så öppen mot det som sker runt om mig, att jag vågar låta det som kan öka min självinsikt utmana det jag tar för sanningar. 

Men du tar en stor risk om du lever med den öppenheten. Du kan få in sådant i din mottagare som stör. Ord från någon som vill ha svar. Uppgifter som gör att du behöver förändra ditt liv. När du på allvar lyssnar till livet kommer du också att förnimma Guds tilltal. Inte så att himlen öppnar sig och du hör röster ur molnen, även om det naturligtvis kan ske, nej mer som ett stort lugn och en fokusering på de val Gud vill att du skall göra. Gud vill ha en dialog med dig. Det är därför så mycket är tvetydigt i våra liv. 

Vi är helt enkelt inte färdiga. Gud vill i samarbete med oss utveckla oss vidare. Det där sista steget på vår utveckling klarar vi inte själva och därför förblir livet halvt om vi stänger dörren för honom.

I fyra år har jag skrivit spalter här i Sydkusten. Det har varit ett kärt problem. Markören har blinkat uppfodrande mot mig på datorns tomma sida. Tankarna har ibland flödat, andra gånger har de varit mer trögflytande. Det har varit roligt att höra er läsare kommentera vad ni läst. Positivt eller negativt har det ändå alltid betytt att jag har fått dela min syn på livet med er. Nu vill jag avsluta min sista spalt med ett stort tack till Mats som låtit mig skriva och till alla Er som läst vad min tanke tänkt och mina fingrar knappat in. Gud finns alltid nära er. Lyssna inåt och se på världen utanför så kommer du att erfara hans närvaro.

Med önskan om Guds välsignelse.
            [ingress] => När jag skriver det här sitter jag i ett varmt och intensivt sommargrönt Sävsjö. Det är första dagen på nya jobbet. Än så länge vet jag inte riktigt var jag är. Det är ju så likt en vanlig semester. Några veckor i Sverige och så tillbaka igen, men så blir det inte. 
            [headline] => Att lyssna till livet
            [page] => 0
            [modified] => 20060703131258
            [created] => 20060703131156
            [publishStart] => 20060707075800
            [publishStop] => 20061230121159
            [fullArticle] => Att lyssna till livet När jag skriver det här sitter jag i ett varmt och intensivt sommargrönt Sävsjö. Det är första dagen på nya jobbet. Än så länge vet jag inte riktigt var jag är. Det är ju så likt en vanlig semester. Några veckor i Sverige och så tillbaka igen, men så blir det inte.  Nya uppgifter väntar. När jag nämnde för en person på kyrkan att jag skulle skriva min sista spalt från Sverige glimmade det till i hans ögon. ”Får vi veta sanningen om svenskarna på Kusten då? Jag menar när du sitter i säkerhet.” Sanningen om svenskarna på kusten… Det skulle nog bli en ganska lång spalt det.

Vi människor låter oss inte klumpas ihop på det sättet. Vi är skapade unika och skall fortsätta att vara. Och vet vi ens sanningen om oss själva? Hur ofta är inte vår självbild en produkt av våra egna önskningar och andras förväntningar. 
Men vem är jag mitt i allt detta?  Bara Gud vet. Jag har flera gånger sagt och skrivit om att min vistelse i Spanien gett mig ny kunskap om mig själv. Sidor, vanor, värderingar framträder tydligare och gör mig medveten om att jag är mer komplex än jag tidigare trott. Min övertygelse säger mig att det är likadant med er andra. Det svåra är bara att hålla sig så öppen mot det som sker runt om mig, att jag vågar låta det som kan öka min självinsikt utmana det jag tar för sanningar. 

Men du tar en stor risk om du lever med den öppenheten. Du kan få in sådant i din mottagare som stör. Ord från någon som vill ha svar. Uppgifter som gör att du behöver förändra ditt liv. När du på allvar lyssnar till livet kommer du också att förnimma Guds tilltal. Inte så att himlen öppnar sig och du hör röster ur molnen, även om det naturligtvis kan ske, nej mer som ett stort lugn och en fokusering på de val Gud vill att du skall göra. Gud vill ha en dialog med dig. Det är därför så mycket är tvetydigt i våra liv. 

Vi är helt enkelt inte färdiga. Gud vill i samarbete med oss utveckla oss vidare. Det där sista steget på vår utveckling klarar vi inte själva och därför förblir livet halvt om vi stänger dörren för honom.

I fyra år har jag skrivit spalter här i Sydkusten. Det har varit ett kärt problem. Markören har blinkat uppfodrande mot mig på datorns tomma sida. Tankarna har ibland flödat, andra gånger har de varit mer trögflytande. Det har varit roligt att höra er läsare kommentera vad ni läst. Positivt eller negativt har det ändå alltid betytt att jag har fått dela min syn på livet med er. Nu vill jag avsluta min sista spalt med ett stort tack till Mats som låtit mig skriva och till alla Er som läst vad min tanke tänkt och mina fingrar knappat in. Gud finns alltid nära er. Lyssna inåt och se på världen utanför så kommer du att erfara hans närvaro.

Med önskan om Guds välsignelse. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 7836
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vad är det vi måste uppleva innan vi far hem? Vad måste vi se? Vad måste vi återse en gång till? För inte kan man väl komma hem till Sverige och inte ha sett allt som är värt att se? Så sitter jag på uteserveringen efter en god måltid och plötsligt blir det så tydligt. Det är det här jag tar med mig. Detta att bara vara människa i en annan kultur och miljö än den som sett mig växa upp.

Sedan människan blev människa och egentligen långt före dess, har vår art varit samlare. Då, för länge sedan, handlade det om att samla ihop mat för att överleva ännu en dag eller ännu en vinter. När överflödet och tekniken gjorde att vi på ett bättre sätt kunde producera och bevara det vi behöver för överlevnaden började vi spara på andra saker som frimärken eller pengar. Idag är vi ständigt på jakt efter nya exotiska erfarenheter att lägga till vår samling. 

Det finns åtminstone en skillnad mellan frimärken och de exotiska erfarenheterna och det är att det inte finns något socialt tvång att samla frimärken. Exotiska erfarenheter måste du dock ha som människa idag. En människa som inte rest jorden runt, bestigit alla höga berg och ätit mystiska röror i djungeln, anses inte veta något om det verkliga livet utan sitter fast i sin egen begränsade mylla. Vem vill ha något kvar att uppleva när det är dags att bli intagen på serviceboendet? 

Men jag undrar, varför jagar vi erfarenheter? För att det är kul? För att få ny kunskap? För att skingra tristessen? För att vi vill komma undan att reflektera över vem vi är på djupet? Jag tror att vi behöver fundera på skillnaden mellan kunskap och vishet. 

Nog ser man alltför många som samlar mycken kunskap men som ändå genom sina liv visar prov på stora brister. Stor kunskap behöver inte leda till växande vishet. Visheten handlar om hur vi hanterar den kunskap som vi samlar på oss. Hur vi formar det livet lär oss till en insiktsfull grund varifrån vi kan orientera oss i livet. Visheten växer inte genom att vi ständigt gör nya upptäckter utan genom att vi noggrant värderar varje ny erfarenhet eller tanke. Visheten motsätter sig inte det nya och spännande men behöver dem inte för att utvecklas och fördjupas.

Jag är glad över att jag lämnar Spanien fylld med nya kunskaper och erfarenheter. Tiden här har gett mig så mycket. Men jag ber Gud att han skall hindra mig från att se dem som ett jättelikt fotoalbum. Jag ber om hjälp att idissla allt jag lärt mig. Att jag gång på gång skall reflekterar över det och att det i sin tur hjälper mig att bli en mer vis människa. Det är mitt livsmål och utan dig, Gud, når jag det aldrig.
            [ingress] => Nu är det bara några veckor till dess att vårt flyttlass skall gå norrut. Tiden är så knapp. Det sprider sig ett lätt jäkt över tillvaron. Men det handlar inte främst om att hinna packa och städa, inte heller om att försöka få med sig en och annan minnessak från Spanien. Nej, det är upplevelsestressen som sätter in. 
            [headline] => Kunskap eller vishet
            [page] => 0
            [modified] => 20060525132851
            [created] => 20060525132746
            [publishStart] => 20060602075700
            [publishStop] => 20061121122759
            [fullArticle] => Kunskap eller vishet Nu är det bara några veckor till dess att vårt flyttlass skall gå norrut. Tiden är så knapp. Det sprider sig ett lätt jäkt över tillvaron. Men det handlar inte främst om att hinna packa och städa, inte heller om att försöka få med sig en och annan minnessak från Spanien. Nej, det är upplevelsestressen som sätter in.  Vad är det vi måste uppleva innan vi far hem? Vad måste vi se? Vad måste vi återse en gång till? För inte kan man väl komma hem till Sverige och inte ha sett allt som är värt att se? Så sitter jag på uteserveringen efter en god måltid och plötsligt blir det så tydligt. Det är det här jag tar med mig. Detta att bara vara människa i en annan kultur och miljö än den som sett mig växa upp.

Sedan människan blev människa och egentligen långt före dess, har vår art varit samlare. Då, för länge sedan, handlade det om att samla ihop mat för att överleva ännu en dag eller ännu en vinter. När överflödet och tekniken gjorde att vi på ett bättre sätt kunde producera och bevara det vi behöver för överlevnaden började vi spara på andra saker som frimärken eller pengar. Idag är vi ständigt på jakt efter nya exotiska erfarenheter att lägga till vår samling. 

Det finns åtminstone en skillnad mellan frimärken och de exotiska erfarenheterna och det är att det inte finns något socialt tvång att samla frimärken. Exotiska erfarenheter måste du dock ha som människa idag. En människa som inte rest jorden runt, bestigit alla höga berg och ätit mystiska röror i djungeln, anses inte veta något om det verkliga livet utan sitter fast i sin egen begränsade mylla. Vem vill ha något kvar att uppleva när det är dags att bli intagen på serviceboendet? 

Men jag undrar, varför jagar vi erfarenheter? För att det är kul? För att få ny kunskap? För att skingra tristessen? För att vi vill komma undan att reflektera över vem vi är på djupet? Jag tror att vi behöver fundera på skillnaden mellan kunskap och vishet. 

Nog ser man alltför många som samlar mycken kunskap men som ändå genom sina liv visar prov på stora brister. Stor kunskap behöver inte leda till växande vishet. Visheten handlar om hur vi hanterar den kunskap som vi samlar på oss. Hur vi formar det livet lär oss till en insiktsfull grund varifrån vi kan orientera oss i livet. Visheten växer inte genom att vi ständigt gör nya upptäckter utan genom att vi noggrant värderar varje ny erfarenhet eller tanke. Visheten motsätter sig inte det nya och spännande men behöver dem inte för att utvecklas och fördjupas.

Jag är glad över att jag lämnar Spanien fylld med nya kunskaper och erfarenheter. Tiden här har gett mig så mycket. Men jag ber Gud att han skall hindra mig från att se dem som ett jättelikt fotoalbum. Jag ber om hjälp att idissla allt jag lärt mig. Att jag gång på gång skall reflekterar över det och att det i sin tur hjälper mig att bli en mer vis människa. Det är mitt livsmål och utan dig, Gud, når jag det aldrig. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 7741
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Bland annat har jag förstått vilken revolution det var när man kunde börja bygga båtar som kunde kryssa. Det vill säga båtar som inte bara puttades på av medvinden utan som också kunde utnyttja motvinden. Självklart innebar detta en frihet och en mycket stor konkurrensfördel. Kunskapen gjorde att man inte längre var helt utlämnad åt vindens nyckfullhet utan man kunde tämja naturkrafterna en aning. Allt det här visste du säkert redan och många med dig och därför är det lite konstigt att den här kunskapen inte fått oss att se samma linjer i våra vanliga mänskliga liv. 

Om man gör en undersökning av vad vi människor anser vara det viktigaste i livet är jag övertygad om att orden hälsa och lycka skulle komma på någon av de allra högsta platserna. Nu är det väl så att vi hellre är friska och lyckliga än sjuka och olyckliga. Frågan är bara om de båda begreppen är beroende av varandra? Måste man vara lycklig om man är frisk? Är man alltid olycklig om man är sjuk? Hälsoindustrin jagar oss med sina lockrop om snabba vägar till lycka. Aldrig har vi varit så fria, aldrig har vi haft så mycket att välja på, aldrig har vi konsumerat så mycket psykofarmaka. Sambanden är så mycket mer komplicerade än vad man vill få oss att tro.

I filmen Bruce Almighty får Jim Carrey vara gud för en vecka. Han hade haft åsikter om hur Gud sköter ruljansen. När böner blir för många kommer han på den lysande idén att svara ja på alla. Allt måste väl bli bra om alla får som de vill? Resultatet blir naturligtvis totalt kaos. På Bruce fråga varför det blev så svarar Gud: Hur många vet egentligen vad de behöver? Ja, vet jag egentligen vad jag behöver? Vad jag önskar mig, vet jag. Men är det detsamma som det jag behöver just nu?

Min erfarenhet som präst har visat mig att det människor som i yttre mening verkat ha ett fullkomligt liv många gånger bara levt ett liv på ytan. De har byggt på sand och när stormen och vattnet kommer rycks allt undan. Men jag har också mött människor som varit svårt sjuka och handikappade och som utstrålat en trygghet som burit många andra i deras närhet. De har visat mig att det går att leva ett bra liv trots att svårigheterna hopar sig. De har lärt sig att kryssa, att leva i motvinden och att det finns något som är viktigare än såväl lycka som hälsa.
Vad det är? Det kan inte ord förmedla, men om du på allvar vill söka det kan du börja på söndag i kyrkan.
            [ingress] => Någon seglare är jag minsann inte. Men ändå har man ju lärt sig ett och annat genom livet. 
            [headline] => Segla i motvind
            [page] => 0
            [modified] => 20060501105754
            [created] => 20060501105705
            [publishStart] => 20060505075700
            [publishStop] => 20061028105759
            [fullArticle] => Segla i motvind Någon seglare är jag minsann inte. Men ändå har man ju lärt sig ett och annat genom livet.  Bland annat har jag förstått vilken revolution det var när man kunde börja bygga båtar som kunde kryssa. Det vill säga båtar som inte bara puttades på av medvinden utan som också kunde utnyttja motvinden. Självklart innebar detta en frihet och en mycket stor konkurrensfördel. Kunskapen gjorde att man inte längre var helt utlämnad åt vindens nyckfullhet utan man kunde tämja naturkrafterna en aning. Allt det här visste du säkert redan och många med dig och därför är det lite konstigt att den här kunskapen inte fått oss att se samma linjer i våra vanliga mänskliga liv. 

Om man gör en undersökning av vad vi människor anser vara det viktigaste i livet är jag övertygad om att orden hälsa och lycka skulle komma på någon av de allra högsta platserna. Nu är det väl så att vi hellre är friska och lyckliga än sjuka och olyckliga. Frågan är bara om de båda begreppen är beroende av varandra? Måste man vara lycklig om man är frisk? Är man alltid olycklig om man är sjuk? Hälsoindustrin jagar oss med sina lockrop om snabba vägar till lycka. Aldrig har vi varit så fria, aldrig har vi haft så mycket att välja på, aldrig har vi konsumerat så mycket psykofarmaka. Sambanden är så mycket mer komplicerade än vad man vill få oss att tro.

I filmen Bruce Almighty får Jim Carrey vara gud för en vecka. Han hade haft åsikter om hur Gud sköter ruljansen. När böner blir för många kommer han på den lysande idén att svara ja på alla. Allt måste väl bli bra om alla får som de vill? Resultatet blir naturligtvis totalt kaos. På Bruce fråga varför det blev så svarar Gud: Hur många vet egentligen vad de behöver? Ja, vet jag egentligen vad jag behöver? Vad jag önskar mig, vet jag. Men är det detsamma som det jag behöver just nu?

Min erfarenhet som präst har visat mig att det människor som i yttre mening verkat ha ett fullkomligt liv många gånger bara levt ett liv på ytan. De har byggt på sand och när stormen och vattnet kommer rycks allt undan. Men jag har också mött människor som varit svårt sjuka och handikappade och som utstrålat en trygghet som burit många andra i deras närhet. De har visat mig att det går att leva ett bra liv trots att svårigheterna hopar sig. De har lärt sig att kryssa, att leva i motvinden och att det finns något som är viktigare än såväl lycka som hälsa.
Vad det är? Det kan inte ord förmedla, men om du på allvar vill söka det kan du börja på söndag i kyrkan. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 7525
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Med de orden börjar berättelsen om Guds väg för att på nytt vinna människornas hjärtan. Han sade dem till Abram, men de är lika mycket riktade till dig. ”Gå ut ur den trygghet du byggt kring dig själv. Jag vill visa dig hur svagt det är som bygger på mänsklig förmåga och hur starkt det är som har sin grund i Min kärlek.” 

Rakt genom vår Bibel är detta en gyllene tråd. Gud leder oss ut ur allt det vi konstruerat för att skydda oss mot världens hotfullhet för att visa på hur detta inte lett till frihet utan till bundenhet. Gud kallar ut Mose och Elia i öknen. För Jona krävdes det en plats i valfiskens buk. I samtliga fall handlar det om samma sak, att Gud vill ha oss för sig själv för att tala med oss en liten stund.

Det är nu drygt tre och ett halvt år sedan jag och min familj lämnade Sverige för att leva och verka här i Fuengirola. Till sommaren har Gud kallat oss tillbaka. Så det börjar bli dags för mig att sammanfatta vad åren här betytt för min utveckling som människa. 

Naturligtvis har jag lärt mig massor om Andalusien och Spanien, om livet och kulturen här. Men kanske är det ändå det jag lärt mig om mig själv och min egen kulturella bakgrund som varit mest omvälvande. Jag gick ut ur mitt land för att möta mig själv. I mötet mellan kulturer blir skillnader och likheter tydligare för oss och vi måste fundera igenom vad som egentligen betyder något. Vad som skall vårdas och vad som bör kapas. 

I konfrontationen med det som jag inte riktigt känner igen och som inte stämmer med det jag tidigare lärt mig, måste jag göra val. Jag behöver pröva vad i min övertygelse som har verkligt värde och vad som kan lämnas om det skulle behövas för att enheten skall nå några steg längre. Så länge vi alla håller oss inom de gränser och murar som våra olika traditioner byggt under århundraden kommer något sådant inte att ske. Vi måste lyssna till Guds röst som vill kalla oss ut i öknen, ut i det okända, för att vi skall stå där nakna inför Gud och höra vad 

Han har att säga oss. Detta är nu inte något lätt sak. Först måste vi nå den grad av tillit till Gud och varandra som krävs för att vi skall våga stå skyddslösa inför det nya som väntar.

Om vi människor skall komma varandra närmare finns det ingen annan väg än kärlekens väg. Vi kan inte kräva av andra att de skall ändra sig. Vi kan bara förändra oss själva. I konfrontationen med andra tankar och traditioner har vi uppgiften att lyssna till Guds Andes röst och det vi hör skall vi följa. Kanske säger Anden att vår väg är rätt, då går vi stärkta vidare. Kanske säger Anden att vi byggt på fel grund, då får vi ödmjukt riva det gamla för att börja arbete med det som Anden uppmanar oss att bygga. Att behöva ändra sig är inte ett hot utan en möjlighet att komma allt närmare Gud, våra medmänniskor och oss själva.

Jag gick ut ur mitt land för att möta mig själv, det blev min erfarenhet. Det blev tydligt att jag inte kan förändra någon annan än mig själv. Kanske kan man se detta som en uppvisning i självupptagenhet. Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att om vi försöker lära oss komma djupare in i våra egna hjärtan. Förbi alla våra egna tankar och önskningar, då väntar Gud på oss där och då öppnas mitt liv mot honom och hela den skapelse han givit oss att leva i.
            [ingress] => Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. 
(1 Mos 12:1) 
            [headline] => Du kan blott förändra dig själv
            [page] => 0
            [modified] => 20060325113911
            [created] => 20060325102930
            [publishStart] => 20060331075700
            [publishStop] => 20060921112959
            [fullArticle] => Du kan blott förändra dig själv Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. 
(1 Mos 12:1)  Med de orden börjar berättelsen om Guds väg för att på nytt vinna människornas hjärtan. Han sade dem till Abram, men de är lika mycket riktade till dig. ”Gå ut ur den trygghet du byggt kring dig själv. Jag vill visa dig hur svagt det är som bygger på mänsklig förmåga och hur starkt det är som har sin grund i Min kärlek.” 

Rakt genom vår Bibel är detta en gyllene tråd. Gud leder oss ut ur allt det vi konstruerat för att skydda oss mot världens hotfullhet för att visa på hur detta inte lett till frihet utan till bundenhet. Gud kallar ut Mose och Elia i öknen. För Jona krävdes det en plats i valfiskens buk. I samtliga fall handlar det om samma sak, att Gud vill ha oss för sig själv för att tala med oss en liten stund.

Det är nu drygt tre och ett halvt år sedan jag och min familj lämnade Sverige för att leva och verka här i Fuengirola. Till sommaren har Gud kallat oss tillbaka. Så det börjar bli dags för mig att sammanfatta vad åren här betytt för min utveckling som människa. 

Naturligtvis har jag lärt mig massor om Andalusien och Spanien, om livet och kulturen här. Men kanske är det ändå det jag lärt mig om mig själv och min egen kulturella bakgrund som varit mest omvälvande. Jag gick ut ur mitt land för att möta mig själv. I mötet mellan kulturer blir skillnader och likheter tydligare för oss och vi måste fundera igenom vad som egentligen betyder något. Vad som skall vårdas och vad som bör kapas. 

I konfrontationen med det som jag inte riktigt känner igen och som inte stämmer med det jag tidigare lärt mig, måste jag göra val. Jag behöver pröva vad i min övertygelse som har verkligt värde och vad som kan lämnas om det skulle behövas för att enheten skall nå några steg längre. Så länge vi alla håller oss inom de gränser och murar som våra olika traditioner byggt under århundraden kommer något sådant inte att ske. Vi måste lyssna till Guds röst som vill kalla oss ut i öknen, ut i det okända, för att vi skall stå där nakna inför Gud och höra vad 

Han har att säga oss. Detta är nu inte något lätt sak. Först måste vi nå den grad av tillit till Gud och varandra som krävs för att vi skall våga stå skyddslösa inför det nya som väntar.

Om vi människor skall komma varandra närmare finns det ingen annan väg än kärlekens väg. Vi kan inte kräva av andra att de skall ändra sig. Vi kan bara förändra oss själva. I konfrontationen med andra tankar och traditioner har vi uppgiften att lyssna till Guds Andes röst och det vi hör skall vi följa. Kanske säger Anden att vår väg är rätt, då går vi stärkta vidare. Kanske säger Anden att vi byggt på fel grund, då får vi ödmjukt riva det gamla för att börja arbete med det som Anden uppmanar oss att bygga. Att behöva ändra sig är inte ett hot utan en möjlighet att komma allt närmare Gud, våra medmänniskor och oss själva.

Jag gick ut ur mitt land för att möta mig själv, det blev min erfarenhet. Det blev tydligt att jag inte kan förändra någon annan än mig själv. Kanske kan man se detta som en uppvisning i självupptagenhet. Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att om vi försöker lära oss komma djupare in i våra egna hjärtan. Förbi alla våra egna tankar och önskningar, då väntar Gud på oss där och då öppnas mitt liv mot honom och hela den skapelse han givit oss att leva i. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 7361
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Naturligtvis äter du din semla precis när du vill, men det kanske kan vara bra att veta att det egentligen är slut med semleätandet i och med fettisdagen. Semlan är en av våra mycket få svenska karnevalstraditioner. Karnevalen är kroppens farväl till det njutningsfulla i livet inför den koncentration på påsken som fastan är. Den är en del i den livsviktiga pendelrörelsen mellan glädje och allvar, överflöd och begränsning. 

Vår tid är inte särskilt intresserad av fastans budskap. ”Det skall va´ gott att leva, annars kan det kvitta” förkunnade Galenskaparna en gång i tiden och fångade in mycket av det privatfilosoferande som rör sig i våra hjärtan. Vi är egentligen inte främmande för späkningar. Vi ger oss i kast med de allra hiskligaste övningar som lyftandet av tyngder eller gnagande på grönsaker. Men vi gör det, inte för att bli bättre som människor, utan för att må bättre. 
Individualismen har slagit klorna i oss. Vårt viktigaste ord har blivit JAG. De kristna traditionerna kring påsk har en helt annan utgångspunkt. Där varken börjar eller slutar det med mig själv. För dig började Jesus sin vandring mot Jerusalem och den död som väntade honom där. Allt för att vi skall leva för varandra. 

Kyrkoåret är en fantastisk skapelse där man kan få del av det viktigaste i den kristna tron bara genom att vara en del av den gudstjänstfirande församlingen. Det behövs inga dyra kurser eller krångliga böcker, bara öppna sinnen. 

Den kanske allra mest dramatiska delen av kyrkoåret är fastan. Där får vi följa Jesus på hans vandring upp mot Jerusalem. Texterna blir mer och mer fokuserade på hur ondskan desperat försöker förgöra Guds goda gåvor till oss. När allt tycks vara slut och förbi brister alla fördämningar och begränsningar i Kristi seger över döden. Det finns inte längre något mörker som kan kväva livets ljus.

Är det något man är riktigt bra på här i södra Spanien så är det att fira påsk. Jag kommer ständigt att bära med mig den där dymmelonsdagskvällen (det är onsdagen i Stilla veckan) på torget utanför kyrkan i Los Boliches. Vi hade följt processionen en god stund, sett dess prakt, hört trumpeterna och trummorna, känt lukten av rökelse. Där vid torget stannade processionen upp. Ett lågt sorl spred sig tillsammans med doften av apelsinblommor. 

Då bryts plötsligt allt av den långa klagande tonen från en saetasångare. Tonerna, först till Jesus och sedan till hans mor, svävar över torget och rakt in i våra hjärtan. Det blir så tydligt. Bara den som vågar följa Jesus ner i mörkret kan explodera i glädje inför det gudomliga ljuset. För att kunna göra det behöver du inga dyra kurser eller krångliga böcker. Allt du behöver är öppna sinnen och ett längtande hjärta.
            [ingress] => Det finns en villfarelse som sitter hårt fast i det svenska folket. Jag tänker på det här med tiden och fastlagsbullen. Vän av ordning ondgör sig över att vi börjar äta dem på Annandag Jul och menar att det är god sed att börja äta dem kring fastlagen. 
            [headline] => Tro eller individualism
            [page] => 0
            [modified] => 20060221114608
            [created] => 20060221114411
            [publishStart] => 20060303075800
            [publishStop] => 20060820124459
            [fullArticle] => Tro eller individualism Det finns en villfarelse som sitter hårt fast i det svenska folket. Jag tänker på det här med tiden och fastlagsbullen. Vän av ordning ondgör sig över att vi börjar äta dem på Annandag Jul och menar att det är god sed att börja äta dem kring fastlagen.  Naturligtvis äter du din semla precis när du vill, men det kanske kan vara bra att veta att det egentligen är slut med semleätandet i och med fettisdagen. Semlan är en av våra mycket få svenska karnevalstraditioner. Karnevalen är kroppens farväl till det njutningsfulla i livet inför den koncentration på påsken som fastan är. Den är en del i den livsviktiga pendelrörelsen mellan glädje och allvar, överflöd och begränsning. 

Vår tid är inte särskilt intresserad av fastans budskap. ”Det skall va´ gott att leva, annars kan det kvitta” förkunnade Galenskaparna en gång i tiden och fångade in mycket av det privatfilosoferande som rör sig i våra hjärtan. Vi är egentligen inte främmande för späkningar. Vi ger oss i kast med de allra hiskligaste övningar som lyftandet av tyngder eller gnagande på grönsaker. Men vi gör det, inte för att bli bättre som människor, utan för att må bättre. 
Individualismen har slagit klorna i oss. Vårt viktigaste ord har blivit JAG. De kristna traditionerna kring påsk har en helt annan utgångspunkt. Där varken börjar eller slutar det med mig själv. För dig började Jesus sin vandring mot Jerusalem och den död som väntade honom där. Allt för att vi skall leva för varandra. 

Kyrkoåret är en fantastisk skapelse där man kan få del av det viktigaste i den kristna tron bara genom att vara en del av den gudstjänstfirande församlingen. Det behövs inga dyra kurser eller krångliga böcker, bara öppna sinnen. 

Den kanske allra mest dramatiska delen av kyrkoåret är fastan. Där får vi följa Jesus på hans vandring upp mot Jerusalem. Texterna blir mer och mer fokuserade på hur ondskan desperat försöker förgöra Guds goda gåvor till oss. När allt tycks vara slut och förbi brister alla fördämningar och begränsningar i Kristi seger över döden. Det finns inte längre något mörker som kan kväva livets ljus.

Är det något man är riktigt bra på här i södra Spanien så är det att fira påsk. Jag kommer ständigt att bära med mig den där dymmelonsdagskvällen (det är onsdagen i Stilla veckan) på torget utanför kyrkan i Los Boliches. Vi hade följt processionen en god stund, sett dess prakt, hört trumpeterna och trummorna, känt lukten av rökelse. Där vid torget stannade processionen upp. Ett lågt sorl spred sig tillsammans med doften av apelsinblommor. 

Då bryts plötsligt allt av den långa klagande tonen från en saetasångare. Tonerna, först till Jesus och sedan till hans mor, svävar över torget och rakt in i våra hjärtan. Det blir så tydligt. Bara den som vågar följa Jesus ner i mörkret kan explodera i glädje inför det gudomliga ljuset. För att kunna göra det behöver du inga dyra kurser eller krångliga böcker. Allt du behöver är öppna sinnen och ett längtande hjärta. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 7236
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Många gånger är vi kristna i västvärlden lite okunniga om hur många vi egentligen är och vilken stor kraft vi har i ryggen. Kanske sitter vi en kyrka där det är lite tomt i bänkarna när det är gudstjänst. Då är det inte konstigt om man för över samma bild på Kyrkan som helhet. Men i och med förre påven Johannes Paulus II död förändrades i alla fall min självbild som kristen. Det blev med ens så tydligt. 

Tusen miljoner kristna bara i en kyrka och så alla vi andra också! I allt detta ligger en latent möjlighet till att göra Guds kärlek tydlig i världen. Men istället för att ta sitt ansvar som kristen och leva kyrkans liv, är det alltför många som menar att deras tro är en privatsak mellan Gud och dem själva. En sådan tanke är främmande för kristen tro. 

Tron = Kärlek = Handling. Jakob skriver i sitt brev: Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro… Liksom en kropp utan livsande är död, så är tron utan gärningar död. (Jak 3:18, 26) 
Nu kan naturligtvis dessa handlingar se ut på många olika sätt och självklart finns det de som spenderar så mycket tid i sin kyrka att de liksom aldrig kommer till skott. Men det motsäger inte den sanning som menar att ett aktivt deltagande i världens liv kräver att vi hämtar ny kraft hos Gud genom de verktyg han gett oss. 

Om bensinen börjar ta slut i bilen kör jag till närmaste bensinstation. Jag kör inte upp på en utsiktspunkt för att hämta ny energi till bilen i skönheten. På samma sätt behöver vi för våra liv det konkreta stödet från församlingen och den konkreta styrkan från Ordet och Sakramenten. Jag är övertygad om att vi människor, och kanske också bilar vad vet jag, behöver förundran över skönheten men vi kan inte leva av dem allena. 

Böneveckan är för mig en sådan konkret kraftkälla där jag inte behöver tveka om vem Gud är och att han vill nå mig och förändra mitt liv till det bättre. Med böneveckans avslutning i katedralen ges också en möjlighet att se en av regionens stora sevärdheter så som den är tänkt att ses. Inte som ett museum, utan som en plats för tillbedjan. 

I och med att vi flyttar tillbaka till Sverige i sommar, tänkte jag avsluta mina spalter den här våren med någon händelse under våra år här i Spanien, som gjort stort intryck på mig. Den första hämtar jag från det ekumeniska livet. 
I höstas samlades vi i Rosariokyrkan i Fuengirola för att fira femårsjubileet av en överenskommelse mellan den romersk katolska kyrkan och den lutherska i en trosfråga. Gudstjänsten var välbesökt av såväl svenskar som spanjorer och samhörigheten oss emellan var stark. 

På stapplande spanska framförde jag vårt tack till kyrkoherden och församlingen i Rosario för att de upplåtit sin kyrka för gudstjänst. Då reser sig Don Manuel Ángel och går fram till mikrofonen. ”Inte behöver ni tacka för att vi har firat gudstjänst här i kyrkan. Den här kyrkan är inte bara vår, den är lika mycket er.” Med de orden öppnade han inte bara sin kyrka för gemenskapen utan också sitt och församlingens hjärta. Trots alla de punkter där våra olika traditioner och organisationer ser olika ut finns där en kärna av enhet. Det utifrån den som allt av verkligt värde kan byggas. 

Jag önskar att vi alla kunde möta varandra med samma öppenhet och värme. Inte som ett våtvarmt omslag som gör allt suddigt och luddigt. Utan som en längtan att komma varandra närmare trots alla våra olikheter. 
            [ingress] => Igår kväll var jag i katedralen i Málaga. Det var avslutning på den ekumeniska böneveckan. Böneveckan är en internationell företeelse där kristna av olika schatteringar samlas för att gemensamt reflektera över tron på Jesus Kristus och för att bli stilla inför den Gud vi tror är Herre över allt. 
            [headline] => Gud inte enbart min
            [page] => 0
            [modified] => 20060128160223
            [created] => 20060128160034
            [publishStart] => 20060203075700
            [publishStop] => 20060727170059
            [fullArticle] => Gud inte enbart min Igår kväll var jag i katedralen i Málaga. Det var avslutning på den ekumeniska böneveckan. Böneveckan är en internationell företeelse där kristna av olika schatteringar samlas för att gemensamt reflektera över tron på Jesus Kristus och för att bli stilla inför den Gud vi tror är Herre över allt.  Många gånger är vi kristna i västvärlden lite okunniga om hur många vi egentligen är och vilken stor kraft vi har i ryggen. Kanske sitter vi en kyrka där det är lite tomt i bänkarna när det är gudstjänst. Då är det inte konstigt om man för över samma bild på Kyrkan som helhet. Men i och med förre påven Johannes Paulus II död förändrades i alla fall min självbild som kristen. Det blev med ens så tydligt. 

Tusen miljoner kristna bara i en kyrka och så alla vi andra också! I allt detta ligger en latent möjlighet till att göra Guds kärlek tydlig i världen. Men istället för att ta sitt ansvar som kristen och leva kyrkans liv, är det alltför många som menar att deras tro är en privatsak mellan Gud och dem själva. En sådan tanke är främmande för kristen tro. 

Tron = Kärlek = Handling. Jakob skriver i sitt brev: Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro… Liksom en kropp utan livsande är död, så är tron utan gärningar död. (Jak 3:18, 26) 
Nu kan naturligtvis dessa handlingar se ut på många olika sätt och självklart finns det de som spenderar så mycket tid i sin kyrka att de liksom aldrig kommer till skott. Men det motsäger inte den sanning som menar att ett aktivt deltagande i världens liv kräver att vi hämtar ny kraft hos Gud genom de verktyg han gett oss. 

Om bensinen börjar ta slut i bilen kör jag till närmaste bensinstation. Jag kör inte upp på en utsiktspunkt för att hämta ny energi till bilen i skönheten. På samma sätt behöver vi för våra liv det konkreta stödet från församlingen och den konkreta styrkan från Ordet och Sakramenten. Jag är övertygad om att vi människor, och kanske också bilar vad vet jag, behöver förundran över skönheten men vi kan inte leva av dem allena. 

Böneveckan är för mig en sådan konkret kraftkälla där jag inte behöver tveka om vem Gud är och att han vill nå mig och förändra mitt liv till det bättre. Med böneveckans avslutning i katedralen ges också en möjlighet att se en av regionens stora sevärdheter så som den är tänkt att ses. Inte som ett museum, utan som en plats för tillbedjan. 

I och med att vi flyttar tillbaka till Sverige i sommar, tänkte jag avsluta mina spalter den här våren med någon händelse under våra år här i Spanien, som gjort stort intryck på mig. Den första hämtar jag från det ekumeniska livet. 
I höstas samlades vi i Rosariokyrkan i Fuengirola för att fira femårsjubileet av en överenskommelse mellan den romersk katolska kyrkan och den lutherska i en trosfråga. Gudstjänsten var välbesökt av såväl svenskar som spanjorer och samhörigheten oss emellan var stark. 

På stapplande spanska framförde jag vårt tack till kyrkoherden och församlingen i Rosario för att de upplåtit sin kyrka för gudstjänst. Då reser sig Don Manuel Ángel och går fram till mikrofonen. ”Inte behöver ni tacka för att vi har firat gudstjänst här i kyrkan. Den här kyrkan är inte bara vår, den är lika mycket er.” Med de orden öppnade han inte bara sin kyrka för gemenskapen utan också sitt och församlingens hjärta. Trots alla de punkter där våra olika traditioner och organisationer ser olika ut finns där en kärna av enhet. Det utifrån den som allt av verkligt värde kan byggas. 

Jag önskar att vi alla kunde möta varandra med samma öppenhet och värme. Inte som ett våtvarmt omslag som gör allt suddigt och luddigt. Utan som en längtan att komma varandra närmare trots alla våra olikheter.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 7050
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Framför mina ögon får jag se hur ljuset kommer tillbaka till världen. Hur dess strålar målar himmel, hav och stad och hur världens konturer blir allt skarpare. Så liten jag är som människa. I allt detta vidunderligt sköna är jag bara en grå liten fläck, men ändå letar sig ljuset fram till mig och värmer mitt ansikte. Genom värmen blir jag en del av helheten. Jag sugs upp i ljuset och färgen. 

Men allt varar bara några minuter. Solen som varit nära och orange stiger snabbt och blir avlägsen och vit. Bilarnas buller och dagens problem tränger undan känslan av enhet och närhet. Jag vänder mig om för att gå till badrummet och göra mig klar för dagens uppgifter. Trots det tynande minnet av händelsen vet jag att den har påverkat mitt liv och gett mig en påminnelse om det oförklarligt stora att lilla jag får vara en del av denna underbara Guds skapelse.

Vår vardag av idag hjälper oss inte särskilt mycket att få påminnelser om skapelsens under. Nog borde vi överväldigas av människans ofattbara finurlighet, men alla våra tekniska framsteg har fått till resultat att livet bara går ännu snabbare. Problemen är minst lika många, även om de förändrat karaktär. 

Inte nog med att alla skall arbeta drygt heltid, sedan har vi kravet på oss att uppleva allt. Vi skall resa och göra och resa och göra så att det inte finns något ogjort när vi hamnar på ålderdomshemmet. Om inte stroken eller hjärtinfarkten kommer före.

Som jag tänker mig det, var det en hel del pill för Gud att skapa universum. Gud tog på sig ett ganska stort ansvar när han gjorde något som är så beroende av hans ständiga tillsyn. Ändå tog han sig tid och vilade på den sjunde dagen. Gud gjorde det för att vi skulle få ett exempel att följa. Vi är inte större och starkare än Gud, i alla fall inte jag, därför behöver vi den där vilan. Den hårda vägen har jag lärt mig att ingen annan än jag själv kan skapa den tid jag behöver för vila. 

Om jag inte är disciplinerad kommer jag att ätas upp av vardagen. Gud gav oss en rytm av arbete och vila, en dag då han vill fylla oss med ny kraft genom sin Ande och sin församling. Ta vara på den! Du är faktiskt skapad för att gå i kyrkan på söndagen.

Det är mycket jag tycker om med Spanien. Något av det bästa är skylten man allt som oftast ser på bardörren: Cerrado por descanso del personal. Stängt för personalen behöver vila sig. Nästa gång du ser en sådan lapp fasttejpad på bardörren, slå av på takten och inse att du också behöver vila.
            [ingress] => Jag ligger i sängen på mitt hotellrum i Lissabon. Min kropp, själ och ande börjar så smått vakna till liv. Genom smala ögonstrimmor ser jag gryningens första ljus avteckna sig mot väggen. Ljuset är så intensivt att jag trögt masar mig upp ur sängen och bort mot balkongen. 
            [headline] => Lägg märke till ljuset
            [page] => 0
            [modified] => 20051219113248
            [created] => 20051219113040
            [publishStart] => 20060106075600
            [publishStop] => 20060617123059
            [fullArticle] => Lägg märke till ljuset Jag ligger i sängen på mitt hotellrum i Lissabon. Min kropp, själ och ande börjar så smått vakna till liv. Genom smala ögonstrimmor ser jag gryningens första ljus avteckna sig mot väggen. Ljuset är så intensivt att jag trögt masar mig upp ur sängen och bort mot balkongen.  Framför mina ögon får jag se hur ljuset kommer tillbaka till världen. Hur dess strålar målar himmel, hav och stad och hur världens konturer blir allt skarpare. Så liten jag är som människa. I allt detta vidunderligt sköna är jag bara en grå liten fläck, men ändå letar sig ljuset fram till mig och värmer mitt ansikte. Genom värmen blir jag en del av helheten. Jag sugs upp i ljuset och färgen. 

Men allt varar bara några minuter. Solen som varit nära och orange stiger snabbt och blir avlägsen och vit. Bilarnas buller och dagens problem tränger undan känslan av enhet och närhet. Jag vänder mig om för att gå till badrummet och göra mig klar för dagens uppgifter. Trots det tynande minnet av händelsen vet jag att den har påverkat mitt liv och gett mig en påminnelse om det oförklarligt stora att lilla jag får vara en del av denna underbara Guds skapelse.

Vår vardag av idag hjälper oss inte särskilt mycket att få påminnelser om skapelsens under. Nog borde vi överväldigas av människans ofattbara finurlighet, men alla våra tekniska framsteg har fått till resultat att livet bara går ännu snabbare. Problemen är minst lika många, även om de förändrat karaktär. 

Inte nog med att alla skall arbeta drygt heltid, sedan har vi kravet på oss att uppleva allt. Vi skall resa och göra och resa och göra så att det inte finns något ogjort när vi hamnar på ålderdomshemmet. Om inte stroken eller hjärtinfarkten kommer före.

Som jag tänker mig det, var det en hel del pill för Gud att skapa universum. Gud tog på sig ett ganska stort ansvar när han gjorde något som är så beroende av hans ständiga tillsyn. Ändå tog han sig tid och vilade på den sjunde dagen. Gud gjorde det för att vi skulle få ett exempel att följa. Vi är inte större och starkare än Gud, i alla fall inte jag, därför behöver vi den där vilan. Den hårda vägen har jag lärt mig att ingen annan än jag själv kan skapa den tid jag behöver för vila. 

Om jag inte är disciplinerad kommer jag att ätas upp av vardagen. Gud gav oss en rytm av arbete och vila, en dag då han vill fylla oss med ny kraft genom sin Ande och sin församling. Ta vara på den! Du är faktiskt skapad för att gå i kyrkan på söndagen.

Det är mycket jag tycker om med Spanien. Något av det bästa är skylten man allt som oftast ser på bardörren: Cerrado por descanso del personal. Stängt för personalen behöver vila sig. Nästa gång du ser en sådan lapp fasttejpad på bardörren, slå av på takten och inse att du också behöver vila. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 6960
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I mina tankar tar en annan sjöfarare upp platsen. I hans samtid var det inte många som trodde på det han höll på att göra. Man skakade på huvudet och betraktade honom som galen. Hur kunde han ens komma på att bygga ett stort skepp på torra land långt ifrån närmaste vattendrag? Men Noa fortsatte trots menande blickar och spydigheter. Han snickrade på för han visste att han hade ett uppdrag och vem var han att ifrågasätta det Gud hade sagt. 

Vi lever i en tid av snabba vinster. Allt skall gå fort. Vi vill ha allt och vi vill ha det nu! Vi kan inte vänta många sekunder framför dataskärmen före vi tror att de är något fel på maskinen. Ungdomar i gymnasieskolan väljer bort ämnen som språk och matte för att det kräver för mycket arbete för att man skall få bra betyg. På andlighetens område vill vi ha snabba resultat och full kontroll och det tror vi att man får om man vänder sig till en dyr yogaguru eller newageterapeut.

Men framför allt skall vi arbeta hårt och mycket. För vi behöver pengarna för att kunna leva ett bra liv. Problemet är bara att när alla arbetar hela tiden finns det inte plats för den återskapande vila som är grunden för det goda livet.

Mig har inte Gud gett i uppgift att bygga någon båt. I alla fall har jag inte hört något om det än. Istället har jag fått ett liv som Gud vill att det skall utvecklas i kvalité och djup. Det är mitt stora livsprojekt. Något slut finns det inte på det projektet utan i tålmodighet bygger jag vidare. 

Med ostindiefararen Götheborg är det så att hon bara kan segla i medvind. Därför måste hela resrutten planeras in i minsta detalj. När passadvindarna börjar blåsa måste hon vara på plats för att hon skall komma vidare. Samma sak gäller livet Gud gett oss. Många gånger måste vi tålmodigt vänta på rätt tid. Försöker vi pressa fram resultaten av egen kraft får vi vara glada om olyckan uteblir. 

Att vänta på Gud är grunden för det kristna livet. Att försöka bygga sitt liv på något annat sätt än vad Gud planerat för oss är som att försöka kryssa med en ostindiefarare. Gud har inte det minsta bråttom, Han har en hel evighet på sig. Varför skull vi då ha det?

Arbetet med bygget av Götheborg och dess resa till Kina är ett gott exempel på hängivenhet och långsiktighet. Det har inte på långa vägar handlat om en problemfri resa och vad jag förstår återstår ännu mycket arbete innan man på nytt siktar Vinga fyr. Men man har varit beredda att vänta när problemen kommit och på att söka efter nya och framkomliga vägar. 

Genom att se bakåt på ditt eget liv kommer du att se hur saker och ting lagt sig tillrätta för dig. En hel del blev inte som du tänkt dig det och mycket har blivit bättre än du kunnat tro. Någon har styrt dig, någon har öppnat och stängt dörrar. Har du nu haft det stödet i historien kan du också räkna med det i framtiden. Du kan lugnt vänta på Gud, men när du känner Hans Ande i ryggen, då gäller det att arbeta för allt vad tygen håller.
            [ingress] => Det är så man tar sig för huvudet. Att bygga en båt av trä för att sedan ge sig av på en resa till Kina. Hela tanken är befängd. Men ändå, eller kanske just därför är den samtidigt så fantastisk. När vi idag står och ser ostindiefararen Götheborg ligga där vid kajen i Cádiz förstår vi vad eldsjälarna länge brunnit för.  
            [headline] => Vänta på gynnsamma vindar
            [page] => 0
            [modified] => 20051124190658
            [created] => 20051124190306
            [publishStart] => 20051202075700
            [publishStop] => 20060523200359
            [fullArticle] => Vänta på gynnsamma vindar Det är så man tar sig för huvudet. Att bygga en båt av trä för att sedan ge sig av på en resa till Kina. Hela tanken är befängd. Men ändå, eller kanske just därför är den samtidigt så fantastisk. När vi idag står och ser ostindiefararen Götheborg ligga där vid kajen i Cádiz förstår vi vad eldsjälarna länge brunnit för.   I mina tankar tar en annan sjöfarare upp platsen. I hans samtid var det inte många som trodde på det han höll på att göra. Man skakade på huvudet och betraktade honom som galen. Hur kunde han ens komma på att bygga ett stort skepp på torra land långt ifrån närmaste vattendrag? Men Noa fortsatte trots menande blickar och spydigheter. Han snickrade på för han visste att han hade ett uppdrag och vem var han att ifrågasätta det Gud hade sagt. 

Vi lever i en tid av snabba vinster. Allt skall gå fort. Vi vill ha allt och vi vill ha det nu! Vi kan inte vänta många sekunder framför dataskärmen före vi tror att de är något fel på maskinen. Ungdomar i gymnasieskolan väljer bort ämnen som språk och matte för att det kräver för mycket arbete för att man skall få bra betyg. På andlighetens område vill vi ha snabba resultat och full kontroll och det tror vi att man får om man vänder sig till en dyr yogaguru eller newageterapeut.

Men framför allt skall vi arbeta hårt och mycket. För vi behöver pengarna för att kunna leva ett bra liv. Problemet är bara att när alla arbetar hela tiden finns det inte plats för den återskapande vila som är grunden för det goda livet.

Mig har inte Gud gett i uppgift att bygga någon båt. I alla fall har jag inte hört något om det än. Istället har jag fått ett liv som Gud vill att det skall utvecklas i kvalité och djup. Det är mitt stora livsprojekt. Något slut finns det inte på det projektet utan i tålmodighet bygger jag vidare. 

Med ostindiefararen Götheborg är det så att hon bara kan segla i medvind. Därför måste hela resrutten planeras in i minsta detalj. När passadvindarna börjar blåsa måste hon vara på plats för att hon skall komma vidare. Samma sak gäller livet Gud gett oss. Många gånger måste vi tålmodigt vänta på rätt tid. Försöker vi pressa fram resultaten av egen kraft får vi vara glada om olyckan uteblir. 

Att vänta på Gud är grunden för det kristna livet. Att försöka bygga sitt liv på något annat sätt än vad Gud planerat för oss är som att försöka kryssa med en ostindiefarare. Gud har inte det minsta bråttom, Han har en hel evighet på sig. Varför skull vi då ha det?

Arbetet med bygget av Götheborg och dess resa till Kina är ett gott exempel på hängivenhet och långsiktighet. Det har inte på långa vägar handlat om en problemfri resa och vad jag förstår återstår ännu mycket arbete innan man på nytt siktar Vinga fyr. Men man har varit beredda att vänta när problemen kommit och på att söka efter nya och framkomliga vägar. 

Genom att se bakåt på ditt eget liv kommer du att se hur saker och ting lagt sig tillrätta för dig. En hel del blev inte som du tänkt dig det och mycket har blivit bättre än du kunnat tro. Någon har styrt dig, någon har öppnat och stängt dörrar. Har du nu haft det stödet i historien kan du också räkna med det i framtiden. Du kan lugnt vänta på Gud, men när du känner Hans Ande i ryggen, då gäller det att arbeta för allt vad tygen håller. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 6849
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Flera ställen i Bibeln visar att redan urförsamlingen i Jerusalem var på det klara med att pengar behövdes för att verksamheten skulle kunna hållas igång. Historien berättar sedan att kyrkan gång på gång hamnat i den klassiska fällan att inte på ett bra sätt kunna hantera pengarnas förmåga att ge makt. Med de allra godaste argument har man samlat rikedomar för att stärka den egna positionen, i stället för att ge ett bättre liv åt de många. Samtidigt har det genom hela kyrkans historia funnits reformrörelser som kritiserat den kyrkliga penninghanteringen och predikat fattigdomens lov.

I Jerusalem strax efter Jesus död och uppståndelse, kom man inom församlingen på att man skulle leva i egendomsgemenskap. Människor sålde sina egendomar och skänkte pengarna till församlingen. Så skulle alla kunna få vad de behövde och ingen skulle lida nöd. 

Svindlare föll ned döda
I samband med detta berättar Apostlagärningarna om det gifta paret Ananias och Sapfeira (Apg 5:1-11). De var lite mer tvehågsna än många av de andra. De sålde sin egendom men när de skulle lämna pengarna till församlingen höll de undan en del för sig själva. Resultatet av detta blev att första Ananias och sedan Sapfeira föll döda ner och fick släpas iväg att begravas. 

På många sätt är det en ruggig historia men ser man närmare på den handlar den inte om tvång och straff utan om ärlighet och ansvar. Det som upprörde församlingen och Gud var inte att de båda villa ha pengar för egen del utan att de försökte lura Gud. Smusslandet och undanhållandet samtidigt som man ville visa sig storsinta och goda, det var deras synd. Det handlar alltså om hur vi hanterar det som Gud gett oss att förvalta.

Balanserad rikedom
Pengar och makt är inte något ont i sig själv. Med stora resurser och stort inflytande kan vi människor göra världen något bättre än den många gånger är. Men vi får inte blunda för den stora risken som pengar för med sig, girigheten, längtan efter att äga mer och mer. Risken att börja samla i ladorna inte för de dåliga åren utan för att vi tycker om att samla. 

Här på Costa del Sol lever vi i en miljö där stor fattigdom och stor rikedom lever tätt inpå varandra. Ibland blir kontrasten emellan dem så stor att det gör ont i en. Kristendomen förbjuder inte oss människor att äga och ha det bra. Men den uppmanar oss att hantera våra resurser på ett sätt som fördelar livets goda på andra än oss själva. 

Jesu varnande ord mot mammon, penningguden, handlar om vad det är som driver våra handlingar. Är det kärleken eller girigheten? Är det något annat är kärleken kommer det alltid att bli fel. 

Ansvaret för hur vi hanterar våra pengar ligger aldrig på någon annan utan alltid på oss själva. De är inte onda i sig själva och du får leva och ha det bra. Men när pengarna tagit makten över oss, då ligger vi och världen risigt till.
            [ingress] => Från allra första början har kristendomen haft ett komplicerat förhållande till pengar. 
            [headline] => Handskas rätt med pengar
            [page] => 0
            [modified] => 20051101121917
            [created] => 20051030094956
            [publishStart] => 20051104075600
            [publishStop] => 20060428104959
            [fullArticle] => Handskas rätt med pengar Från allra första början har kristendomen haft ett komplicerat förhållande till pengar.  Flera ställen i Bibeln visar att redan urförsamlingen i Jerusalem var på det klara med att pengar behövdes för att verksamheten skulle kunna hållas igång. Historien berättar sedan att kyrkan gång på gång hamnat i den klassiska fällan att inte på ett bra sätt kunna hantera pengarnas förmåga att ge makt. Med de allra godaste argument har man samlat rikedomar för att stärka den egna positionen, i stället för att ge ett bättre liv åt de många. Samtidigt har det genom hela kyrkans historia funnits reformrörelser som kritiserat den kyrkliga penninghanteringen och predikat fattigdomens lov.

I Jerusalem strax efter Jesus död och uppståndelse, kom man inom församlingen på att man skulle leva i egendomsgemenskap. Människor sålde sina egendomar och skänkte pengarna till församlingen. Så skulle alla kunna få vad de behövde och ingen skulle lida nöd. 

Svindlare föll ned döda
I samband med detta berättar Apostlagärningarna om det gifta paret Ananias och Sapfeira (Apg 5:1-11). De var lite mer tvehågsna än många av de andra. De sålde sin egendom men när de skulle lämna pengarna till församlingen höll de undan en del för sig själva. Resultatet av detta blev att första Ananias och sedan Sapfeira föll döda ner och fick släpas iväg att begravas. 

På många sätt är det en ruggig historia men ser man närmare på den handlar den inte om tvång och straff utan om ärlighet och ansvar. Det som upprörde församlingen och Gud var inte att de båda villa ha pengar för egen del utan att de försökte lura Gud. Smusslandet och undanhållandet samtidigt som man ville visa sig storsinta och goda, det var deras synd. Det handlar alltså om hur vi hanterar det som Gud gett oss att förvalta.

Balanserad rikedom
Pengar och makt är inte något ont i sig själv. Med stora resurser och stort inflytande kan vi människor göra världen något bättre än den många gånger är. Men vi får inte blunda för den stora risken som pengar för med sig, girigheten, längtan efter att äga mer och mer. Risken att börja samla i ladorna inte för de dåliga åren utan för att vi tycker om att samla. 

Här på Costa del Sol lever vi i en miljö där stor fattigdom och stor rikedom lever tätt inpå varandra. Ibland blir kontrasten emellan dem så stor att det gör ont i en. Kristendomen förbjuder inte oss människor att äga och ha det bra. Men den uppmanar oss att hantera våra resurser på ett sätt som fördelar livets goda på andra än oss själva. 

Jesu varnande ord mot mammon, penningguden, handlar om vad det är som driver våra handlingar. Är det kärleken eller girigheten? Är det något annat är kärleken kommer det alltid att bli fel. 

Ansvaret för hur vi hanterar våra pengar ligger aldrig på någon annan utan alltid på oss själva. De är inte onda i sig själva och du får leva och ha det bra. Men när pengarna tagit makten över oss, då ligger vi och världen risigt till. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 6693
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Lördagsförmiddagar i centrala Granada bjuder oss ett kaos av bilar och människor. Gång på gång passerade vi de nu välkända platserna i vår jakt på en plats att ställa vår bil. Såväl gator som parkeringshus var fulla till bristningsgränsen. Då plötsligt fick vi se en parkeringsplatsskylt vi inte sett förut. Pilen verkade gå i fel riktning men i vår desperation tyckte vi oss inte ha något annat val. Gatan klättrade i skarpa svängar uppåt och neråt och blev samtidigt smalare och smalare. När vi trodde att vi kommit helt fel såg vi infarten till det lilla parkeringshuset och skylten signalerade att det faktiskt fanns plats att få. 

I porten möttes vi av en parkeringsvakt. Han log åt oss, gav oss parkeringsbiljetten och frågade: ”Skall ni stå här länge?”  ”Några timmar” svarade vi och det var då det hände. Mannen pekade och sade: ”Ställ er då här uppe på de reserverade platserna, där nere är de så trånga.” Lydiga som vi är körde vi in bland platserna med ”Reservado” målat i rött längs väggarna. När bilen sedan var parkerad och vi var på väg mot centrum slog det mig med självklar tydlighet. Den mannen måste ha varit en ängel.

Jag tror på änglar. Både sådana med vingar och sådana som inga har. En del av er kanske tycker att jag är naiv men jag är övertygad. Allt för många gånger har jag mötts av oförklarlig godhet i utsatta situationer för att tvivla. Jag tror att våra förutbestämda meningar om vad som är en ängel och vad som inte är det kan förvilla oss att inte se några alls. 

Vi har blivit lärda att änglar har vingar, vita kläder och guldlockigt hår men de flesta berättelser om änglar i Bibeln ger en helt annan bild. Där handlar det om människor som möter någon som ser ut som vilken människa som helst och inte förrän ängeln försvunnit har man förstått vad det var man faktisk mött. Det handlar heller inte om att änglar måste vara himmelska väsen utan varje människa kan för en stund få vara en ängel för en annan. Huvudsaken är vad ängeln för med sig, en hälsning av kärlek och omsorg från Gud. 

Nog tror jag att det är viktigt att hålla utkik efter hur Gud handlar med oss genom vardagliga händelser. Men kanske är det så att vi inte i första hand skall försöka att få syn på änglar utan att istället göra allt för att själva bli människor som bär bud om godhet och kärlek. Inte i en desperat jakt på mål och mening i livet utan i tacksamhet för allt det Gud redan givit oss. Inte i ett försök att sätta allt ljus på oss själva utan för att försöka spegla Guds ljus till dem vi möter.

Säkert kommer många fortfarande att le åt vår, som de tycker, naiva tro på änglar. Men låt oss plantera några frågetecken hos dem genom att visa hur tryggheten och värmen sprider sig när vi ger vidare av det Gud redan gett oss. 
            [ingress] => Det var för några veckor sedan som det hände. Hela familjen var på utfärd. Målet var Granada. När man åker från Fuengirola tar det inte mycket mer än en och en halv timme dit. Det går smidigt med de fina vägar som vi har här nere i Spanien. Men det var när vi väl kommit fram som problemen började. 
            [headline] => Måste ha varit en ängel
            [page] => 0
            [modified] => 20050928095626
            [created] => 20050928095510
            [publishStart] => 20051007075600
            [publishStop] => 20060327095559
            [fullArticle] => Måste ha varit en ängel Det var för några veckor sedan som det hände. Hela familjen var på utfärd. Målet var Granada. När man åker från Fuengirola tar det inte mycket mer än en och en halv timme dit. Det går smidigt med de fina vägar som vi har här nere i Spanien. Men det var när vi väl kommit fram som problemen började.  Lördagsförmiddagar i centrala Granada bjuder oss ett kaos av bilar och människor. Gång på gång passerade vi de nu välkända platserna i vår jakt på en plats att ställa vår bil. Såväl gator som parkeringshus var fulla till bristningsgränsen. Då plötsligt fick vi se en parkeringsplatsskylt vi inte sett förut. Pilen verkade gå i fel riktning men i vår desperation tyckte vi oss inte ha något annat val. Gatan klättrade i skarpa svängar uppåt och neråt och blev samtidigt smalare och smalare. När vi trodde att vi kommit helt fel såg vi infarten till det lilla parkeringshuset och skylten signalerade att det faktiskt fanns plats att få. 

I porten möttes vi av en parkeringsvakt. Han log åt oss, gav oss parkeringsbiljetten och frågade: ”Skall ni stå här länge?”  ”Några timmar” svarade vi och det var då det hände. Mannen pekade och sade: ”Ställ er då här uppe på de reserverade platserna, där nere är de så trånga.” Lydiga som vi är körde vi in bland platserna med ”Reservado” målat i rött längs väggarna. När bilen sedan var parkerad och vi var på väg mot centrum slog det mig med självklar tydlighet. Den mannen måste ha varit en ängel.

Jag tror på änglar. Både sådana med vingar och sådana som inga har. En del av er kanske tycker att jag är naiv men jag är övertygad. Allt för många gånger har jag mötts av oförklarlig godhet i utsatta situationer för att tvivla. Jag tror att våra förutbestämda meningar om vad som är en ängel och vad som inte är det kan förvilla oss att inte se några alls. 

Vi har blivit lärda att änglar har vingar, vita kläder och guldlockigt hår men de flesta berättelser om änglar i Bibeln ger en helt annan bild. Där handlar det om människor som möter någon som ser ut som vilken människa som helst och inte förrän ängeln försvunnit har man förstått vad det var man faktisk mött. Det handlar heller inte om att änglar måste vara himmelska väsen utan varje människa kan för en stund få vara en ängel för en annan. Huvudsaken är vad ängeln för med sig, en hälsning av kärlek och omsorg från Gud. 

Nog tror jag att det är viktigt att hålla utkik efter hur Gud handlar med oss genom vardagliga händelser. Men kanske är det så att vi inte i första hand skall försöka att få syn på änglar utan att istället göra allt för att själva bli människor som bär bud om godhet och kärlek. Inte i en desperat jakt på mål och mening i livet utan i tacksamhet för allt det Gud redan givit oss. Inte i ett försök att sätta allt ljus på oss själva utan för att försöka spegla Guds ljus till dem vi möter.

Säkert kommer många fortfarande att le åt vår, som de tycker, naiva tro på änglar. Men låt oss plantera några frågetecken hos dem genom att visa hur tryggheten och värmen sprider sig när vi ger vidare av det Gud redan gett oss.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 6568
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det började med ett falskt skrik en morgon vid frukost. Både jag och Nina undrade vad det var. Vi gick ut på gräsmattan och såg varifrån ljudet kommit. På ladan som en gång tillhört vårt hus satt en stor brunaktig fågel och ropade. Min käre företrädare, Bosse, skulle naturligtvis genast kunnat säga vilken sorts fågel det var och kanske till med förstått vad det var han sade, men jag förstår mig inte så mycket på fåglar, men jag blev fascinerad. 

Nästa morgon var de två stycken som satt där lite raggiga och vingliga som tonåringar. Så pågick det hela veckan. Mellan 7 och halv 8 på morgonen var de där och det var som om vi fått en trevlig liten gemenskap, jag och fåglarna. De senaste veckorna har de inte varit där på morgonen men jag har sett dem sväva över ängarna och då och då hört ett litet skrik och känt en samhörighet. Ja, jag har känt mig lite som den helige Franciskus, fast ändå inte. 

Franciskus föddes 1181 i Assisi och när han slöt sina ögon den 3 oktober 1226 hade ha satt outplånliga spår i kyrkans liv. Det är framförallt hans fattigdomsideal och hans kärlek till hela Guds skapelse som präglat vår syn på hans livsverk. Det berättas att han en gång på en vandring gick bort från vägen till en träddunge. Där skall han ha börjat predika för fåglarna som satt i träden. På Franciskus tecken lyfte sedan alla fåglarna i fyra grupper vilka flög åt var sitt väderstreck och så bildades ett kors på himlen. 

Själv behövde jag inte ge något tecken till mina vråkar för att de skulle ge sig av. Blotta åsynen av mig fick dem att lyfta. Inte hann jag heller säga något till dem, men ändå blev något sagt till mig. Det var samma sak som Franciskus försökte att säga till sin samtid och genom den till alla tider där efter. Hela skapelsen är Guds och som skapade har vi vårt gemensamma ursprung i honom. Inget är överordnat eller underordnat. Alla har sin roll att spela i den helhet som är vår värld. 

Ibland blir det skapelsegivna sambandet överväldigande. Allt blir så tydligt och tanken på vår rovdrift på skapelsen känns skrämmande. Men trots alla husbyggen längs kusten och trots alla motorvägar och köpcentrum, så susar svalorna genom luften och människor ler mot varandra. Det är själva livet som ger oss gemenskapen och känslan av samhörighet. 

Därför vill jag sluta med Franciskus ord som också finns i psalmbokens 23:e psalm. "Må dag och natt, må liv och död/ nu lova Gud i samma kör. Halleluja, halleluja. En enda sång i allt som finns/ min Gud, min Gud och alla ting. Tack för alla dina under!" 
            [ingress] => På min tid i skolan kunde man vara bombsäker på att fröken någon gång under första dagarna efter sommarlovet skulle ge oss i uppdrag att rita och skriva om något vi gjort på ledigheten. Jag minns att det alltid var svårt att hitta på något att berätta. Inte för att sommaren passerat spårlöst förbi, utan mer för att mycket av det som hänt inte lät sig skrivas eller ritas på något vettigt sätt. Åren har gått och jag har nog utvecklat mitt sätt att beskriva vad jag varit med om, i alla fall vad det gäller att skriva, och därför vill jag dela ett sommarminne med dig. 
            [headline] => Som Franciskus - fast tvärtom
            [page] => 0
            [modified] => 20050825161453
            [created] => 20050825161243
            [publishStart] => 20050902075600
            [publishStop] => 20060221151259
            [fullArticle] => Som Franciskus - fast tvärtom På min tid i skolan kunde man vara bombsäker på att fröken någon gång under första dagarna efter sommarlovet skulle ge oss i uppdrag att rita och skriva om något vi gjort på ledigheten. Jag minns att det alltid var svårt att hitta på något att berätta. Inte för att sommaren passerat spårlöst förbi, utan mer för att mycket av det som hänt inte lät sig skrivas eller ritas på något vettigt sätt. Åren har gått och jag har nog utvecklat mitt sätt att beskriva vad jag varit med om, i alla fall vad det gäller att skriva, och därför vill jag dela ett sommarminne med dig.  Det började med ett falskt skrik en morgon vid frukost. Både jag och Nina undrade vad det var. Vi gick ut på gräsmattan och såg varifrån ljudet kommit. På ladan som en gång tillhört vårt hus satt en stor brunaktig fågel och ropade. Min käre företrädare, Bosse, skulle naturligtvis genast kunnat säga vilken sorts fågel det var och kanske till med förstått vad det var han sade, men jag förstår mig inte så mycket på fåglar, men jag blev fascinerad. 

Nästa morgon var de två stycken som satt där lite raggiga och vingliga som tonåringar. Så pågick det hela veckan. Mellan 7 och halv 8 på morgonen var de där och det var som om vi fått en trevlig liten gemenskap, jag och fåglarna. De senaste veckorna har de inte varit där på morgonen men jag har sett dem sväva över ängarna och då och då hört ett litet skrik och känt en samhörighet. Ja, jag har känt mig lite som den helige Franciskus, fast ändå inte. 

Franciskus föddes 1181 i Assisi och när han slöt sina ögon den 3 oktober 1226 hade ha satt outplånliga spår i kyrkans liv. Det är framförallt hans fattigdomsideal och hans kärlek till hela Guds skapelse som präglat vår syn på hans livsverk. Det berättas att han en gång på en vandring gick bort från vägen till en träddunge. Där skall han ha börjat predika för fåglarna som satt i träden. På Franciskus tecken lyfte sedan alla fåglarna i fyra grupper vilka flög åt var sitt väderstreck och så bildades ett kors på himlen. 

Själv behövde jag inte ge något tecken till mina vråkar för att de skulle ge sig av. Blotta åsynen av mig fick dem att lyfta. Inte hann jag heller säga något till dem, men ändå blev något sagt till mig. Det var samma sak som Franciskus försökte att säga till sin samtid och genom den till alla tider där efter. Hela skapelsen är Guds och som skapade har vi vårt gemensamma ursprung i honom. Inget är överordnat eller underordnat. Alla har sin roll att spela i den helhet som är vår värld. 

Ibland blir det skapelsegivna sambandet överväldigande. Allt blir så tydligt och tanken på vår rovdrift på skapelsen känns skrämmande. Men trots alla husbyggen längs kusten och trots alla motorvägar och köpcentrum, så susar svalorna genom luften och människor ler mot varandra. Det är själva livet som ger oss gemenskapen och känslan av samhörighet. 

Därför vill jag sluta med Franciskus ord som också finns i psalmbokens 23:e psalm. "Må dag och natt, må liv och död/ nu lova Gud i samma kör. Halleluja, halleluja. En enda sång i allt som finns/ min Gud, min Gud och alla ting. Tack för alla dina under!"  
            [puff] => På min tid i skolan kunde man vara bombsäker på att fröken någon gång under första dagarna efter sommarlovet skulle ge oss i uppdrag att rita och skriva om något vi gjort på ledigheten.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 6463
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Två öron, två ögon men bara en mun 

Det handlade om Taiwan ligger norr eller söder om Japan. I mitt huvud har Taiwan alltid legat norr om Japan, men till min förvåning såg jag en karta på TV som visade att det låg söder om. Misstroget gick jag till familjens atlas för att kontrollera om detta verkligen kunde stämma. Det gjorde det naturligtvis och jag fick rita om hela min omvärldsuppfattning. Japan ligger där upp i norr med Sydkorea som närmaste granne. 

Nu var väl inte detta någon avgörande fråga för min syn på livet, men detta är säkert viktigt för japaner och taiwaneser, och det visade mig på att man inte alltid skall se på världen som om allt vore självklart. Världen och livet är inte alltid vad vi först tror att det är. Så är kvällshimlens första stjärna egentligen ingen stjärna utan en planet som bara reflekterar ljuset, inte skapar det. 

Med detta i minnet kan det nog vara bra att vi ständigt är medvetna om att vi har två öron, två ögon, två näsborrar men bara en mun. Vi har alltså två av det som gör att vi får in intryck till vår hjärna och bara en där det kommer ut talade ord. Det borde ju innebära att vi skall ta emot dubbelt så mycket som vi ger ifrån oss. Vi skall inte dränka världen med våra ord utan öppna oss för allt som finns där ute och som vill göra sig känt för oss. Gör experimentet, slut ögon och lyssna, inte sedan utan nu. Vad hör du? Fågelsång? Mopedolåt? Människors skratt? 

Ta sedan en blomma och studera den i detalj. Se delarnas ofattbara skönhet. 

Vad annat än tacksamhet kan man känna om man låter livet krypa in under huden på sig? Du och jag får vara en del av något som är långt större än vad vi kan förstå. Hur ofta tror vi oss inte veta hur saker och ting är men våra förmodade kunskaper bara döljer den verkliga bilden. Nej, ta nu och gör slag i saken. Sommaren är här och värmen lägger sig tungt över oss. Vi orkar ändå inte vara duktiga i hettan, så gör något verkligt nyttigt i stället. Gå ner i varv. Blunda ofta och låt öronen fungera som radarskärmar som hämtar in information från om världen. Släpp alla men, om och kansken och låt dig överrumplas av tacksamheten över att just du får vara en del av en värld som är skapad på ett så underbart sätt att inget vi kan tänka eller göra ens kommer i närheten. 

Gör du det, lyssnar in mot livet, är jag övertygad om att du kan höra rösten av honom som sade "Låt oss göra människor till att vara oss lika" och som satte Adam och Eva i en förunderlig trädgård där livets lätthet och skönhet var Guds gåva till oss. 

Nu vill jag önska dig en riktigt skön sommar!
            [ingress] => Jag tror inte att jag är ensam om att leva med ganska fasta bilder om hur min omvärld ser ut, bilder som ibland visar sig vara helt felaktiga. Här om kväll föll en sådan bild från sin piedestal. 
            [headline] => Två öron men bara en mun
            [page] => 0
            [modified] => 20050628105701
            [created] => 20050626172005
            [publishStart] => 20050701075700
            [publishStop] => 20051223162059
            [fullArticle] => Två öron men bara en mun Jag tror inte att jag är ensam om att leva med ganska fasta bilder om hur min omvärld ser ut, bilder som ibland visar sig vara helt felaktiga. Här om kväll föll en sådan bild från sin piedestal.  Två öron, två ögon men bara en mun 

Det handlade om Taiwan ligger norr eller söder om Japan. I mitt huvud har Taiwan alltid legat norr om Japan, men till min förvåning såg jag en karta på TV som visade att det låg söder om. Misstroget gick jag till familjens atlas för att kontrollera om detta verkligen kunde stämma. Det gjorde det naturligtvis och jag fick rita om hela min omvärldsuppfattning. Japan ligger där upp i norr med Sydkorea som närmaste granne. 

Nu var väl inte detta någon avgörande fråga för min syn på livet, men detta är säkert viktigt för japaner och taiwaneser, och det visade mig på att man inte alltid skall se på världen som om allt vore självklart. Världen och livet är inte alltid vad vi först tror att det är. Så är kvällshimlens första stjärna egentligen ingen stjärna utan en planet som bara reflekterar ljuset, inte skapar det. 

Med detta i minnet kan det nog vara bra att vi ständigt är medvetna om att vi har två öron, två ögon, två näsborrar men bara en mun. Vi har alltså två av det som gör att vi får in intryck till vår hjärna och bara en där det kommer ut talade ord. Det borde ju innebära att vi skall ta emot dubbelt så mycket som vi ger ifrån oss. Vi skall inte dränka världen med våra ord utan öppna oss för allt som finns där ute och som vill göra sig känt för oss. Gör experimentet, slut ögon och lyssna, inte sedan utan nu. Vad hör du? Fågelsång? Mopedolåt? Människors skratt? 

Ta sedan en blomma och studera den i detalj. Se delarnas ofattbara skönhet. 

Vad annat än tacksamhet kan man känna om man låter livet krypa in under huden på sig? Du och jag får vara en del av något som är långt större än vad vi kan förstå. Hur ofta tror vi oss inte veta hur saker och ting är men våra förmodade kunskaper bara döljer den verkliga bilden. Nej, ta nu och gör slag i saken. Sommaren är här och värmen lägger sig tungt över oss. Vi orkar ändå inte vara duktiga i hettan, så gör något verkligt nyttigt i stället. Gå ner i varv. Blunda ofta och låt öronen fungera som radarskärmar som hämtar in information från om världen. Släpp alla men, om och kansken och låt dig överrumplas av tacksamheten över att just du får vara en del av en värld som är skapad på ett så underbart sätt att inget vi kan tänka eller göra ens kommer i närheten. 

Gör du det, lyssnar in mot livet, är jag övertygad om att du kan höra rösten av honom som sade "Låt oss göra människor till att vara oss lika" och som satte Adam och Eva i en förunderlig trädgård där livets lätthet och skönhet var Guds gåva till oss. 

Nu vill jag önska dig en riktigt skön sommar! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 6354
            [sectionId] => 62
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vägg i vägg med döden är detsamma som vägg i vägg med evigheten som är detsamma som vägg i vägg med Gud. Litenheten inför döden har sin grund i rädslan som gör att vi går in i oss själva och intar försvarsposition. Vi vill göra avståndet mellan oss och det som skrämmer oss så stor som möjligt. Men allt som händer är att rädslan bara blir större. Min tanke var att tryggheten inför döden istället ligger i att vara nära och lära känna den vi tror oss få möta när livet som vi känner det tagit slut. 

När jag väl sett detta sammanhang har jag kunnat använda tankarna i situation efter situation. Om vi lever nära det som finns runt omkring så förlorar rädslan allt mer av sitt grepp om oss och vi kan vara öppna mot världen. Om vi drar oss undan in i vårt eget bygger rädslan murar av misstänksamhet. 

När detta nummer av Sydkusten kommer ut har redaktionen tillsammans med några medarrangörer öppnat portarna för det stora evenemanget Suecia en España där man vill göra Sverige känt på spanska för att på så sätt minska klyftorna mellan de olika kulturerna. Här gäller samma mekanismer som de jag inledningsvis skrivit om. Vågar vi leva nära eller drar vi ihop oss i vårt eget?

Nu är det naturligtvis enkelt att diskutera integration och hävda vikten av att vara gränsöverskridande i en sådan här spalt. Det kan många gånger vara svårare i verkliga livet. En hel del av vårt sätt att reagera sker nästan omedvetet. Och man skall ha klart för sig att oviljan till integration inte är det enda problemet. Ibland kan man möta människor som oreflekterat tycks ha försökt bli spanjorer. Ett sådant sätt att handla leder oftast till det som vi i kyrkan brukar kalla konvertitsjukan, där man fördömer allt som tillhör det man tror sig ha lämnat. Därmed fördömer man också sig själv eftersom man alltid är en produkt av sin kulturella bakgrund, vare sig man vill det eller inte.

Skall det bli ett ordentligt möte mellan människa och människa, mellan svenskt och spanskt, mellan Gud och dig, så måste det ske mellan personer som vet vilka de är och är ordentligt klara över sin egen bakgrund. Bara den som inte behöver försvara sitt eget kan vara öppen mot den eller det som möter. Man kan leva vägg i vägg med människor utan att egentligen lära känna dem, eller så kan man bjuda in dem till sig för att bygga upp en relation. Men när gästen kommer är jag övertygad om att hon eller han vill möta dig så som du är, och inte någon som försöker vara någon annan.
            [ingress] => Den första gången jag kom att tänka på det var strax före en begravning. En man hade fallit ihop på en promenad och jag satt och funderade på griftetalet. Jag tänkte utgå från kung Davids ord, ”Det är bara ett steg mellan mig och döden”, och tala om livets skörhet. Men så slog det mig att det i lika hög grad handlade om livets styrka. 
            [headline] => Vägg i vägg
            [page] => 0
            [modified] => 20050531105600
            [created] => 20050527201334
            [publishStart] => 20050603075700
            [publishStop] => 20051123191359
            [fullArticle] => Vägg i vägg Den första gången jag kom att tänka på det var strax före en begravning. En man hade fallit ihop på en promenad och jag satt och funderade på griftetalet. Jag tänkte utgå från kung Davids ord, ”Det är bara ett steg mellan mig och döden”, och tala om livets skörhet. Men så slog det mig att det i lika hög grad handlade om livets styrka.  Vägg i vägg med döden är detsamma som vägg i vägg med evigheten som är detsamma som vägg i vägg med Gud. Litenheten inför döden har sin grund i rädslan som gör att vi går in i oss själva och intar försvarsposition. Vi vill göra avståndet mellan oss och det som skrämmer oss så stor som möjligt. Men allt som händer är att rädslan bara blir större. Min tanke var att tryggheten inför döden istället ligger i att vara nära och lära känna den vi tror oss få möta när livet som vi känner det tagit slut. 

När jag väl sett detta sammanhang har jag kunnat använda tankarna i situation efter situation. Om vi lever nära det som finns runt omkring så förlorar rädslan allt mer av sitt grepp om oss och vi kan vara öppna mot världen. Om vi drar oss undan in i vårt eget bygger rädslan murar av misstänksamhet. 

När detta nummer av Sydkusten kommer ut har redaktionen tillsammans med några medarrangörer öppnat portarna för det stora evenemanget Suecia en España där man vill göra Sverige känt på spanska för att på så sätt minska klyftorna mellan de olika kulturerna. Här gäller samma mekanismer som de jag inledningsvis skrivit om. Vågar vi leva nära eller drar vi ihop oss i vårt eget?

Nu är det naturligtvis enkelt att diskutera integration och hävda vikten av att vara gränsöverskridande i en sådan här spalt. Det kan många gånger vara svårare i verkliga livet. En hel del av vårt sätt att reagera sker nästan omedvetet. Och man skall ha klart för sig att oviljan till integration inte är det enda problemet. Ibland kan man möta människor som oreflekterat tycks ha försökt bli spanjorer. Ett sådant sätt att handla leder oftast till det som vi i kyrkan brukar kalla konvertitsjukan, där man fördömer allt som tillhör det man tror sig ha lämnat. Därmed fördömer man också sig själv eftersom man alltid är en produkt av sin kulturella bakgrund, vare sig man vill det eller inte.

Skall det bli ett ordentligt möte mellan människa och människa, mellan svenskt och spanskt, mellan Gud och dig, så måste det ske mellan personer som vet vilka de är och är ordentligt klara över sin egen bakgrund. Bara den som inte behöver försvara sitt eget kan vara öppen mot den eller det som möter. Man kan leva vägg i vägg med människor utan att egentligen lära känna dem, eller så kan man bjuda in dem till sig för att bygga upp en relation. Men när gästen kommer är jag övertygad om att hon eller han vill möta dig så som du är, och inte någon som försöker vara någon annan. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)