Marbella
Ihjälkörd man var på flykt från polisen
08 maj 2025
PETER WICKSTRÖM. Förra veckan var jag i Sverige på ett snabbt besök. Skåne mötte med ett fantastiskt vårväder, träden knoppades för fullt och vitsipporna täckte marken med sina blommor. Allt tecken på att våren kommit för att stanna. Här på kusten har vi ett annat starkt vårtecken. Det är att väldigt många människor försvinner härifrån
PETER WICKSTRÖM. När jag skriver detta är det lördag. Hos oss betyder det att det är städdag. Det finns vissa som fått gåvan att tycka det är kul att städa. Jag hör inte till dem.
PETER WICKSTRÖM. När jag skriver det här sitter jag i ett varmt och intensivt sommargrönt Sävsjö. Det är första dagen på nya jobbet. Än så länge vet jag inte riktigt var jag är. Det är ju så likt en vanlig semester. Några veckor i Sverige och så tillbaka igen, men så blir det inte.
PETER WICKSTRÖM. Nu är det bara några veckor till dess att vårt flyttlass skall gå norrut. Tiden är så knapp. Det sprider sig ett lätt jäkt över tillvaron. Men det handlar inte främst om att hinna packa och städa, inte heller om att försöka få med sig en och annan minnessak från Spanien. Nej, det är upplevelsestressen som sätter in.
PETER WICKSTRÖM. Någon seglare är jag minsann inte. Men ändå har man ju lärt sig ett och annat genom livet.
PETER WICKSTRÖM. Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. (1 Mos 12:1)
PETER WICKSTRÖM. Det finns en villfarelse som sitter hårt fast i det svenska folket. Jag tänker på det här med tiden och fastlagsbullen. Vän av ordning ondgör sig över att vi börjar äta dem på Annandag Jul och menar att det är god sed att börja äta dem kring fastlagen.
PETER WICKSTRÖM. Igår kväll var jag i katedralen i Málaga. Det var avslutning på den ekumeniska böneveckan. Böneveckan är en internationell företeelse där kristna av olika schatteringar samlas för att gemensamt reflektera över tron på Jesus Kristus och för att bli stilla inför den Gud vi tror är Herre över allt.
PETER WICKSTRÖM. Jag ligger i sängen på mitt hotellrum i Lissabon. Min kropp, själ och ande börjar så smått vakna till liv. Genom smala ögonstrimmor ser jag gryningens första ljus avteckna sig mot väggen. Ljuset är så intensivt att jag trögt masar mig upp ur sängen och bort mot balkongen.
PETER WICKSTRÖM. Det är så man tar sig för huvudet. Att bygga en båt av trä för att sedan ge sig av på en resa till Kina. Hela tanken är befängd. Men ändå, eller kanske just därför är den samtidigt så fantastisk. När vi idag står och ser ostindiefararen Götheborg ligga där vid kajen i Cádiz förstår vi vad eldsjälarna länge brunnit för.
PETER WICKSTRÖM. Från allra första början har kristendomen haft ett komplicerat förhållande till pengar.
PETER WICKSTRÖM. Det var för några veckor sedan som det hände. Hela familjen var på utfärd. Målet var Granada. När man åker från Fuengirola tar det inte mycket mer än en och en halv timme dit. Det går smidigt med de fina vägar som vi har här nere i Spanien. Men det var när vi väl kommit fram som problemen började.
PETER WICKSTRÖM. På min tid i skolan kunde man vara bombsäker på att fröken någon gång under första dagarna efter sommarlovet skulle ge oss i uppdrag att rita och skriva om något vi gjort på ledigheten.
PETER WICKSTRÖM. Jag tror inte att jag är ensam om att leva med ganska fasta bilder om hur min omvärld ser ut, bilder som ibland visar sig vara helt felaktiga. Här om kväll föll en sådan bild från sin piedestal.
PETER WICKSTRÖM. Den första gången jag kom att tänka på det var strax före en begravning. En man hade fallit ihop på en promenad och jag satt och funderade på griftetalet. Jag tänkte utgå från kung Davids ord, ”Det är bara ett steg mellan mig och döden”, och tala om livets skörhet. Men så slog det mig att det i lika hög grad handlade om livets styrka.