Missförstå mig inte. Spanien är naturligtvis fortfarande ett spännande och annorlunda turistland, med en kultur och en historia som på många sätt är unik. Om vi dock ska de till det spanska samhället så har utvecklingen de senaste åren varit anmärkningsvärd. I krisens kölvatten har många djupt rotade värderingar ställts på huvudet.

Om det finns något enskilt ord som skulle kunna beskriva situationen i Spanien just nu, menar jag att det ordet är ifrågasätta. De svårigheter som landet genomgår gör att inget längre tas för givet och vi har den senaste tiden sett hur flera ikoner fallit från sin pedestal.

En av dem är kung Juan Carlos. Beundrad som få för sin roll i demokratiseringen, har den spanske monarken denna vår upplevt något av ett Waterloo. Opassande elefantjakter och utomäktenskapliga romanser har lett till att allt fler är emot monarkin, eller åtminstone anser att kungen borde abdikera till förmån för kronprinsen Felipe.

Spanska kyrkan har alltid delat folket i två läger, men nu vill de flesta sätta punkt för kyrkans privilegier. Den senaste debatten gäller fastighetsskatten IBI, som kyrkan är befriad från.

Bankernas privilegier är också föremål för stor debatt. Detta inte minst då Spanien nu fått sina egna bonusskandaler, samtidigt som allt fler statliga medel skjuts till för att rädda banksektorn.

Ifrågasättandet drabbar inte minst det politiska etablissemanget, som känner hur folket flåsar dem i nacken. Missnöjesrörelsen 15-M är bara toppen på isberget. Spanjoren i gemen är inte lika uppgiven längre och har slutat acceptera både korruption och slöseri med allmänna medel.

Det är omvälvande tider och förståeligt om många är oroliga för framtiden. Men det kan aldrig vara fel att ifrågasätta saker. Situationen summeras av en annan slogan som missnöjesrörelsen lämnat efter sig vid Madrids Puerta del Sol. ”Vi sov – vi vaknade”.