Hela mitt inre bubblar till när solstrålarna träffar huden samtidigt som jag i sann svensk anda beklagar mig lite över hur ”spansk” jag blivit när jag tycker att 17 grader kan vara lite kyligt. Många av de människor som jag möter har flyttat till Solkusten just på grund av väder och vind och berättar gärna med stolthet hur de funnit ett hem i solen.

Till Nederländerna (där jag tidigare bodde drygt sex år) flyttade svenskar främst för att komma närmre sin kärlekspartner eller på grund av arbete. Svenskar i Nederländerna talade ofta om att flytta tillbaka till Sverige och att Nederländerna inte varit ett självklart val, samtidigt så lärde sig de allra flesta språket snabbt och blev fort en del av samhällsstrukturen. Svenskar i Spanien talar mer om möjligheterna att stanna kvar och försörja sig i detta underbara land, hur svårt det är med språket och hur det i många fall går att klara sig utan spanskan. Själv kan jag känna att jag ännu inte lyckats så bra vare sig med spanskan eller strukturen i detta land, men totalt förälskat mig i livet här.



Jag tycker det är så spännande att upptäcka likheter och skillnader bland oss svenskar som flyttar utomlands, enskilda individer som på många sätt delar språk, kultur och historia men på andra sätt är väldigt olika, flyttar till olika länder med olika intentioner. En härlig palett av mänskliga berättelser.

I min ljuvliga ungdom bodde jag tre år på Nya Zeeland. Där hängde jag samman med en blandad grupp nya zeeländare och utlandsfödda. Vi levde hippiliv och kände att vi tillförde landet enormt mycket genom vår livsstil. Såhär i backspegeln så var vi nog mer av en kostnad, då många av oss varken bidrog med skattepengar eller någon vidare konsumtion (därtill luktade vi rätt illa då klädtvätt inte tillhörde vanligheten).

Just detta med att bidra är intressant. Vad bidrar jag med i mitt nya land, är det viktigt för mig att ”bidra”? Med tanke på hur världen ser ut, på flyktingströmmar och invandring har oändliga samtal börjat föras kring vilka krav av att ”bidra” vi ska ställa på varandra. Om vi inte har personer som bidrar vad blir då motsatsen….att ligga till last? Hemska tanke!

Ett starkt svenskt beteende är rädslan för att ligga till last. Vi ringer upp någon och säger genast; hej, ringer jag olägligt? Vi knackar på hos grannen och säger; stör jag? Vi vill inte vara till besvär och inte ta plats. Jantelagen är fortfarande till viss del rådande, framförallt individuellt. Samtidigt är vi svenskar duktiga på att kräva våra rättigheter och påminna andra om sina skyldigheter.

Som grupp anses ofta svenskar vara duktiga, arbetsamma och noggranna. Just med betoning på grupp så ser vi oss vara en stor tillgång till vilket land som helst, och särskilt tydligt har detta blivit för mina nyfikna ögon då jag tittar på Costa del Sol. Vi bidrar till att konsumtionshjulen spinner, hus blir sålda, bilar blir köpta, kläder blir använda och försäkringar tecknade. Vi ligger inte till last, vi bidrar endast, amen, slutdiskuterat!!



Nja, kan det vara en poäng att nyansera? Behöver det vara antingen eller? Kan vi titta på olika begrepp och tänka att det kan vara både och? Borde jag visa lillflickans dagispersonal, pojkens fotbollstränare, hela Spanien mer respekt genom att faktiskt lära mig spanska och kommunicera på landets språk? Javisst borde jag det, för min skull och för andras skull. Gör jag det, nej ännu inte. Varför? Ja varför, jag har ju varken krigstrauman eller analfabetism att skylla på utan har flyttat hit av egen fri vilja. Eller kan det vara ok att vara i ett land, ta del av, vara en del av och låta andra befinna sig i mitt fädernesland utan att värdera allt?

Jag märker att jag försvarar mig inför sverigeboende vänner med att spanjorerna inte har så stor lust att mixa sig med oss svenskar, liksom jag hör svenskar i Sverige säga att invandrare bara vill bo med sina egna landsmän. Listan på mina egna tankefällor och konstigheter kan göras oändlig. Allt för att förklara för omgivningen att jag minsann inte ligger till last och att jag samtidigt håller mig till jantelagen och inte är bättre än någon annan. Det är ju skrattretande svårt att förhålla sig till att som svenskt kollektiv vara spjutspets och faktiskt lite bättre än alla andra och på individplan hålla fast i jantelagen.

Äsch, kanske är det dags att förhålla mig till livet som min goda vän Birgit säger, och hon har bott 45 år i Spanien. Lena, säger hon, ryck lite mer på axlarna som en spanjor, och lev, lev utan att problematisera allt. Det enklaste och viktigaste är att vilja väl och bete sig anständigt. Så, efter dessa ord tänker jag blanda lite kulturer och både kindpussas, kramas och rycka lite på axlarna.