I hela mitt liv har jag både fått höra att jag tar saker för seriöst och ofta själv i förebyggande syfte, ursäktat mig för att jag är ”lite känslig”. När jag säger ”det känns som” skäms jag alltid lite över mig själv. Som om mina känslor inte skulle ha någon giltighet. Men i själva verket handlar det dels om transparens, intuition och lyhördhet, egenskaper som gjort mig till både en bra säljare och journalist. Dels om att visa att det jag säger inte är den enda sanningen, utan att det finns plats för fler synsätt. Jag bjuder in dig att ha en annan åsikt.

Överlag betraktas detta ”kvinnliga” sätt att vara på som lite mesigt och flummigt. Till skillnad från det mer ”manliga” faktabaserade, peka med hela handen och tala om var skåpet ska stå.

Men visst känns det som att pandemin rensar bort det onödiga och lär oss att fokusera på det som är viktigt? Jag tycker den breder väg för samtal om hur det känns inombords. Att det blivit mer legitimt att visa sig sårbar. Världen som vi känner den har lite grand rämnat och vad finns kvar? Inte är det hårda ord och raka rör, utan värme som fyller våra tomma rum. Eller hur?

Det senaste halvåret har knappast varit det mest sociala i mitt liv, om vi räknar antalet fysiska möten med andra människor. Ändå har jag kommit betydligt närmare många människor. Både inom familjen i Sverige som jag inte sett på snart ett år och vännerna i Spanien. Men det finns även en enkelhet och en ny ömhet med okända och ytligt bekanta.

Vi befinner oss i en nödsituation och rädslan som skulle kunna göra oss kalla, öppnar oss istället och jag tycker vi har blivit bättre på att se varandra. Vi frågar hur det är, hur vi mår. Inte slentrianmässigt utan vi väntar oss ett ärligt svar, vi bryr oss på riktigt och tar oss tiden att lyssna. Det är inte bara virus som smittar, mänsklig värme gör det också. En uppmuntrande blick över munskyddet som säger ”jag ser dig”. Några minuter extra på telefon med en jobbkontakt för att stämma av även den mentala statusen. En pågående chat med vännerna där det alltid finns någon som svarar, skrattar och delar barnsliga memes och desperata ögonblick. Det gör skillnad.

För vad händer när någon vågar visa sina känslor? Det tillåter andra att göra det samma. Och att få lov att visa vem man är på insidan, gör ensamheten mindre. Det betyder inte att vi plötsligt ägnar våra dagar åt att tala känslor, men det skapar en grundtrygghet i gemenskapen som får oss att fokusera bättre och i slutändan blir en grogrund för välbefinnande och kreativitet.

Själv unnade jag mig att gå till en psykolog efter vårens lockdown. I mitt fall behövde jag specifika råd kring hur jag skulle hantera det att vara en bra mamma i en situation som jag verkligen inte behärskade. Det blev en oerhört värdefull avstämning av mitt inre och jag lärde mig att jag är högkänslig.

Det innebär bland annat att jag är mer mottaglig än andra för intryck och sinnesstämningar och därmed lättare blir överstimulerad vilket leder till stress. Det kan vara negativt men jag väljer att se det som en superkraft som ger mig ett rikare inre liv och förmåga att ta in sådant som andra inte ens uppfattar.

Jag oroar mig ibland för att bli för personlig i detta forum. Men min övertygelse är att det blir lättare för oss alla om vi är generösa med våra känslor och upplevelser, stort som smått. Låt inte pandemin härda oss, låt den göra oss mjuka i fogarna. Bespara inte andra från dina känslor, bjud in till samtal.