Att hitta sin apelsinhalva, sin "media naranja" är inte alltid lätt och kulturkrockar kan båda försvåra och krydda processen. Foto: Wikimedia Commons

Kärlek och kulturkrockar

23 maj 2026 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Under mitt drygt 50-åriga liv har jag haft fyra seriösa relationer, med en svensk och tre spanjorer. Den första var i övergången mellan tonår och vuxenliv, den andra i övergången mellan 20 och 30, den tredje i övergången mellan 30 och 40 och min fjärde - och förhoppningsvis sista - som nybakad 50-åring. Vilka kulturkrockar har jag upplevt? Eller finns de ens?

Jag är - inser jag nu när jag befinner mig i en relation igen efter att ha varit singel i åtta år, definitivt en relationsperson. Jag trivs bättre med livet när jag ingår i ett team, än när jag är själv. Det skulle man kanske inte kunna tro, med tanke på att jag tillbringat många år som singel mellan varven. Men jag trivs bättre i en relation just för att jag är något av en enstöring och på min fritid en aning introvert. Det har ibland blivit en obalans mellan att uppskatta att vara själv och att känna sig för ensam, eftersom jag helst umgås nära och i mindre grupper med människor jag känner mig trygg med. Parlivet är därför ultimat. När det är rätt person.

Samtidigt är jag väldigt självständig, och med åren har jag blivit allt mer bekväm i det trygga och bekanta snarare än nyfiken på det okända. Mindre sugen på att kompromissa också kanske. Men det är ju mest i teorin, för det är klart att jag kompromissar i verkliga situationer. Men det blir inte lättare med åren att anpassa sig till en annan person. Ens egenheter blir bara värre ju äldre man blir. Jag har under mitt liv varit väldigt flexibel och i efterhand sett att det inte alltid varit till min fördel. Vilket gjort mig försiktig och kräsen.

Om jag ska vara helt ärlig kan jag inte se några tydliga skillnader på mina förhållanden om jag utgår ifrån just nationaliteterna. Skillnaderna mellan personlighet och inte minst på åldrarna jag befunnit mig i dessa relationer är väldigt mycket större än skillnaderna mellan spanskt och svenskt.

Mitt första långa förhållande, som var med en svensk kille mellan 18 och 23, var på sätt och vis väldigt enkelt eftersom vi var så oförstörda, inte hade några direkta sår eller triggers och gick in i det hela med total öppenhet och flexibilitet. Även om det är bra att leva sitt liv och prova på att bo själv och allt det där, så är det faktiskt lättare att flytta ihop med någon när man är 20 än när man är 30 eller 40. Eller 50. När man är 20 år har man inte så många förutbestämda idéer om hur saker och ting måste vara. Det kan såklart innebära att man blir utnyttjad också, för man har inte heller klart för sig var ens egna gränser bör gå. Det hände dock inte mig utan jag hade en väldigt positiv erfarenhet från mitt första samboskap.

Den första tiden i Spanien hade jag ett förhållande med en 14 år äldre spanjor. Även mitt senaste ex, tillika pappan till min son, är spanjor och nio år äldre än mig. Det är kanske inga enorma åldersskillnader, men när jag tittar tillbaka i efterhand så tror jag att ålderskillnaden och skillnaden i nationalitet gjorde att vi var längre ifrån varandra när det gällde en del saker, än vad man först kan tro. De var båda födda på 1960-talet, i diktaturens Spanien och hur det nu än är så var det en ganska annorlunda uppväxt än den jag hade haft i Sverige. Det är svårt att peka på konkreta exempel på hur det påverkade relationen, men jag tror faktiskt att det bidrog till att vi inte alltid förstod varandra. Skillnaderna mellan båda våra länder är inte så stora längre, men under våra barn och ungdomsår, var de mycket stora.

En av de saker som ledde till kulturkrockar oss emellan, misstänker jag var hur de uppfostrats när det gällde att kommunicera sina känslor, vilken typ av relation de hade till sin egen pappa och hur de manliga förebilderna såg ut. Detta kommer ju inte enbart från den egna fadern, men det var ett helt annat samhälle och klimat som rådde då. Det är som om jag i Sverige hade haft en relation med en man från min morfars generation. Han var född 1906. Det kanske är att ta i. Men ni förstår min poäng. Det betyder inte att mina ex inte var jämställda på något plan eller enbart hade en manschauvinistisk syn på relationer, men det var definitivt mer ”män är från Mars och kvinnor är från Venus” över det hela.

En annan skillnad mellan Sverige och Spanien som spelade in en del i att jag föll just för något äldre män till att börja med, var att spanska killar i min egen ålder - nu talar vi runt 30 - antingen var nygifta eller fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar. På den tiden var jag väldigt fördomsfull och kunde absolut inte ens tänka tanken att dejta någon som ännu bodde kvar hemma.

Så då blev det lite mer fokus på dem som var några år äldre. Och då kommer vi osökt in på en annan kulturkrock, som indirekt påverkat mina relationer, nämligen exen. Dessa något äldre män hade visserligen flyttat hemifrån, men de hade även skilsmässor i bagaget. I Sverige var det i början av 2000-talet inte det minsta konstigt att man hade haft långa relationer som tagit slut, skilsmässor och delad vårdnad om barn. Jag upplever att det i Spanien tills för inte så många år sedan, nästan alltid var otroligt infekterade och komplicerade historier som färgade parternas liv i många år efter uppbrottet och därmed även nya relationer.

En annan ganska uppenbar kulturkrock, som jag först upplevde när jag kom till Spanien, stångades med under åren jag dejtade och nu fick återuppleva i början på min nya relation - är det klassiska Don Juan-snacket som spanjorerna kör i början. Det är ju mycket mer snack och ibland mindre verkstad än vad jag var van vid från Sverige. Det är en jargong som handlar om att förföra, men också ett spel, som när man förstår sig på det, har en viss poäng. För svenskar kan å andra sidan vara lite väl torra. När man ska värma upp och se var man kan landa i en ny relation så är det klart att det är kul med lite vackra ord, komplimanger och romantik.

Men det är inte alltid lätt att finna balansen i det där. Jag har generellt svårt att säga saker jag inte menar och hur jag kommunicerar mina känslor följer min utvecklingskurva i relationen. Det vill säga i början bekräftar jag inte alls, och sakta men säkert i takt med att jag börjar känna saker, kan jag, om jag känner mig trygg, så smått börja uttrycka det. Spanjorerna inleder gärna med hela spektrat direkt och det kan ibland kännas falskt när man är som jag. Eller som att man börjar högst upp på skalan och därifrån kan man sedan bara gå nedåt.

Men lite hetlevrad Medelhavsmentalitet kryddar såklart tillvaron. Så det handlar ju om att bli klok på att vissa saker betyder olika för var och en. Att hitta ett sätt att navigera i de fina orden som inte alltid betyder exakt det som sägs, men inte heller är utan betydelse. I min nuvarande relation, ledde det till intressanta samtal för vi lyckades hitta ett sätt att reflektera kring det tillsammans och mötas på halva vägen.

Det finns mycket annat som skulle kunna innebära kulturkrockar, sådant som mat- och sovtider exempelvis. Eller språket. Men i slutändan är personligheten starkare än nationaliteten. Min nya kille liknar Skalman och när det gäller mat- och sovtider är han mer svensk än vad jag är. Förutom siestan då. Han vill lägga sig tidigt och gå upp tidigt. Vi försöker mötas i våra respektive behov och när allt annat stämmer är just det inte så viktigt. Var och en kan göra det som passar den bäst. Hemligheten är att prata om det.

När det gäller språket så har det nog spelat en större roll än vad jag insett tidigare. Jag har haft en så pass hög nivå att det inte tagits med som en parameter. Men det är trots allt så att man missar nyanser, inte alltid förstår exakt betydelse eller små referenser och skämt och det kan skapa distans som växer med tiden om man inte är medveten om det. Nu har jag bott här snart 23 år och i min nya relation är det plötsligt en faktor som vi båda tar hänsyn till - att jag faktiskt inte alltid förstår 100% och när det respekteras och kompenseras för, slutar det att vara ett problem.

Att synka sitt liv med någon annan är inte helt lätt, men i slutändan blir det mer av ett spännande projekt än en jobbig utmaning, om man är två om det. Det vill säga att man verkligen är två som väljer att anpassa sig och gör det med glädje. Kulturkrockar är mest roliga så länge de är något ömsesidigt, som betraktas från båda hållen och som man tar sig an gemensamt och inte bara som en barriär för den ena.

Det finns just nu inga kulturkrockar som kan skrämma bort mig. Och jag visade mig vara betydligt mer anpassningsbar som 51-åring än jag hade räknat med. Det enda som behövdes var att jag skulle hitta min andra apelsinhalva.