Behov av att avskärma sig

PLUS MATS BJÖRKMAN Det är mycket nu. Inte nog med att världen geopolitiskt blivit en mardröm, vi upplever samtidigt en IT-revolution som saknar motstycke och som fullständigt tar musten ur den som försöker hänga med. Själv har jag känt ett skriande behov av att radikalt skära ner på min skärmtid, åtminstone på fritiden, och istället har jag läst en analog bok. Temat var typiskt nog AI, och det kändes långa stunder som att den finske författaren vände sig direkt till mig.

PLUS MATS BJÖRKMAN Det är mycket nu. Inte nog med att världen geopolitiskt blivit en mardröm, vi upplever samtidigt en IT-revolution som saknar motstycke och som fullständigt tar musten ur den som försöker hänga med. Själv har jag känt ett skriande behov av att radikalt skära ner på min skärmtid, åtminstone på fritiden, och istället har jag läst en analog bok. Temat var typiskt nog AI, och det kändes långa stunder som att den finske författaren vände sig direkt till mig.

Det framstår alltmer tydligt att IT-utvecklingen är exponentiell, det vill säga att den hela tiden accelereras. Denna insikt är svindlande och förefaller orimlig med tanke på allt vi upplevt de senaste 30 åren, med internet och smartphones. Men AI utgör en revolution som går så snabbt att det man tagit in en dag hunnit bli urmodigt när man vaknar morgonen därpå.

Som egenföretagare i mediebranschen kan och vill jag inte blunda för denna utveckling. Den öppnar en mängd möjligheter men kommer också med minst lika många utmaningar. Den så kallade generativa AI:ns möjligheter är lika fascinerande som skrämmande.

Mitt i allt detta fick jag den idealiska presenten på Spaniens fars dag, den 19 mars. Det är en bok skriven av den finske AI-experten Lasse Rouhiainen, som är verksam i Spanien. Jag har läst boken på spanska och den finns även på engelska, med titeln ”Artificial Intelligence – 101 things you must know about your future”.

Boken gavs ut i år och är högaktuell. För mig som experimenterat och brottats med AI i mer än ett år nu kändes det som att författaren talade direkt till mig. Boken tar upp alla sidor av generativ AI och ger både tips, inspiration och viktiga varningar. Då riskerna omfattar hela mänskligheten tänker jag att det är på sin plats att jag delar några av de viktigaste budskapen.

Naturligtvis tar boken upp de mest uppenbara och omdebatterade farorna med generativ AI, som att vi kan förlora kontrollen över tekniken med oöverskådliga konsekvenser som följd (översatt från spanska med hjälp av AI):

Experter som Geoffrey Hinton varnar för att om utvecklingen av AGI fortsätter utan lämpliga säkerhetsåtgärder, finns det mellan 10 och 20 procents sannolikhet att den orsakar katastrofala skador. Samma teknologi som skulle kunna utrota sjukdomar skulle också kunna användas för destruktiva ändamål. Den som lyckas bemästra den först kommer att koncentrera en makt utan motstycke. Detta är det centrala dilemmat: AI har kapaciteten att rädda oss... eller att försätta oss i stor fara.

Denna teoretiska dystopi är tyvärr inte science fiction, men jag upplever att de största reella riskerna med AI ligger på det mänskliga planet. En verklig fara som författaren behandlar, och som redan gestaltar sig, är att i takt med att umgänget med AI blir alltmer sofistikerat så kan många människor föredra relationen med tekniken framför med andra människor. Så här skriver Rouhiainen bland annat:

Att ha en vän eller en partner som aldrig är oense, säger exakt det du vill höra och alltid är tillgänglig kan verka idealiskt, men i verkligheten är det ett allvarligt problem. Dessa AI-vänner och romantiska partners är designade för att vara perfekta: de kommer ihåg varje detalj om dig, de skriver till dig när de upptäcker att du är ledsen och de erbjuder dig en ständig bekräftelse. Till en början framstår upplevelsen som underbar; men med tiden uppstår något oroande: du börjar föredra AI:ns villkorslösa stöd framför verkliga mänskliga relationer. När dina vänner av kött och blod ger dig sin uppriktiga åsikt eller glömmer små detaljer, verkar interaktionen hård och nedslående i jämförelse med din artificiella följeslagare. Detta skapar ett känslomässigt beroende liknande att äta sötsaker vid alla måltider: deras smak är perfekt, men de hindrar dig från att njuta av och få näring från riktig mat.

Där har jag inte hamnat än, och hoppas slippa det. Däremot ser jag och har själv upplevt en annan uppenbar fara. Jag reagerade på att det i boken görs en jämförelse med bruket av en miniräknare, då det är precis samma exempel som jag själv tillgripit när jag diskuterat AI med bekanta. Det handlar om att vi tappar egna förmågor, så kallad kognitiv atrofi:

Experterna kallar det skatt på tänkandet och jämför det med överdriven användning av miniräknare i skolan. Om du använder den till allt, slutar det med att du glömmer till och med hur man adderar. – Varje uppgift som du delegerar till AI:n är en färdighet som du förlorar. Där du tidigare skrev ett mejl där du organiserade idéer och valde ord omsorgsfullt, räcker det nu med instruktioner som: ”Skriv ett mejl för att be om löneförhöjning” och AI:n tar hand om det. Med tiden urholkar det beroendet din förmåga att formulera dig med klarhet, organisera idéer och lösa problem utan assistans. Din hjärna, precis som vilken muskel som helst, behöver motioneras; utan den motionen förtvinar den.

Mest träffsäker i mitt fall är boken när den beskriver den känsla av utmattning som AI-revolutionen medför för den mänskliga hjärnan. Han skriver i futurum, men i mitt fall är det i högsta grad presens:

Miljontals människor kommer snart att uppleva ångest inför föråldring: den där känslan av att dina färdigheter förlorar värde var sjätte månad, av att det du vet idag kommer att vara irrelevant imorgon. – Denna eviga omträning genererar en burnout som skiljer sig från den traditionella. Det är inte trötthet av att arbeta för mycket, utan mental utmattning av att lära sig utan avbrott. Din hjärna vilar aldrig eftersom det alltid finns ett nytt verktyg, en ny modell, ett nytt sätt att göra det du redan visste hur man gjorde. – Det mest oroande är att få personer talar om det. Att erkänna att AI ger dig ångest låter som svaghet. Men det är det inte. Det är en normal mänsklig reaktion inför en förändring som går snabbare än vår anpassningsförmåga.

Till råga på allt ställs vi inte inför denna situation från noll. Den genomsnittliga skärmtiden var redan orimligt hög hos de flesta av oss redan före AI-boomen och nu utökas den ännu mer. Själv har jag känt ett stort behov av att skära ner på min egen skärmtid. Professionellt är det inte så enkelt, då jag måste jobba, men jag har bland annat installerat en app som tvingar mig att ta korta regelbundna pauser från dataskärmen och sträcka på mig. Förutom den mentala utmattningen lider jag sedan många år av ledproblem som en direkt arbetsskada orsakad av för mycket sittande.

Den största minskningen av skärmtiden har fått ske på fritiden. Jag plockade instinktivt upp mobilen så snart jag satte mig för att äta frukost, i ett väntrum, på toaletten och till och med när jag satte mig vid tv:n. Det har jag slutat med. Till en början kände jag mig rastlös, men snabbt har jag lärt mig att uppskatta det som tidigare klassats som ”dödtid”.

Jag känner fortfarande en stor mental press och är tvungen att fortsätta sätta mig in i AI professionellt, och oundvikligen även privat. Men genom insikt om dess avigsidor och medveten prioritering av pauser, motion och minskad skärmtid, börjar AI-labbandet successivt att kännas mindre betungande och mer lustfyllt.

Det finns uppenbara risker att Artificiell Intelligens leder till mänsklighetens slut, men tills det sker bjuder tekniken på fantastiska möjligheter..!

Mats Björkman Sydkusten