Min röda kostym

PLUS BENGT SÄNDH Innan min maka Barbro och jag flyttade hit till Spanien bodde vi i en liten tråkig skånsk by som heter Östra Sönnarslöv. Jag turnerade som artist, vi drev en snusfabrik med postorderförsäljning och vi sålde våra varor på marknader.

PLUS BENGT SÄNDH Innan min maka Barbro och jag flyttade hit till Spanien bodde vi i en liten tråkig skånsk by som heter Östra Sönnarslöv. Jag turnerade som artist, vi drev en snusfabrik med postorderförsäljning och vi sålde våra varor på marknader.

En dag då vi blev bortbjudna fann jag att jag saknade en tillräckligt stor kostym. Vi for in till Kristianstad för att köpa en sådan. På andra våningen i centrala stan fann vi en beklädnadsaffär. Vi klev in, gick en trappa upp och hamnade på damekiperingen men gick vidare genom den till avdelningen för herrkläder. Vi mötte genast en mycket trevlig och artig försäljare som undrade vad han kunde hjälpa till med.

– Jo, svarade jag, – vi gick just igenom damavdelningen och titta där. Där finns kläder i alla pastellfärger. Solgult, himmelsblått, havs- och olivgrönt, blodrött, grisskärt och alla ljusa nyanser däremellan. Så kommer vi in här på herravdelningen och det är som att slå om från färg-tv till svartvitt. Bara kläder i svart, brunt, mörkblått, mörkgrönt och grått. Varför det?
Jag höjde rösten och skrek:
– JAG VILL HA EN RÖD KOSTYM!!!

Expediten hajade till och tittade roat på mig när han sa:
– Vänta här ett ögonblick, det här ordnar jag!

Han försvann med raska steg ner för en spiraltrappa dit de hade en stor tygbutik och snart stod han framför oss, triumferande och höll upp en stor rulle vinrött manchestertyg och sa:
– Duger det här? Är den här färgen bra?
– Alldeles utmärkt, svarade jag.
– Du provar en kostym här som sitter perfekt så syr vi upp en exakt likadan i det här tyget.

Detta var en måndag och jag blev lovad att den skulle vara klar på torsdagen veckan efter, vilket den också var. Jag provade och den satt perfekt. Naturligtvis köpte jag även en röd slips och ett par vita skjortor samt några par svarta strumpor.

Därpå besökte vi skoaffären och inhandlade ett par svarta skor.

Det fanns inte så många lämpliga tillfällen att bära denna kostym där i byn, men någon gång på resor kom den till användning. När vi flyttade till Spanien ett par år senare så hade kostymen krympt, tyckte jag, så jag bar den endast ett par gånger i början, sedan har den hängt i garderoben.

Som mest, för några år sedan, så vägde jag 118 kilo men nu vid 88 års ålder har jag gått ner till 102 och i går provade jag västen, som passade även om den sitter en aning trångt. Det får jag stå ut med. Då är den i alla fall inte skrynklig.

”Vill man va fin så får man lida pin” lyder ett gammalt ordspråk. Jag fortsätter säkert att minska i vikt så här mot slutet, för då måste jag börja tänka på likkistbärarnas förslitningsskador. Lite hänsyn kan även en drummel som jag visa.

När jag skriver detta kåseri är det måndag och på torsdag är det ”Syjunta de Andalucia”. Då möts vi traditionsenligt på Bar La Pinta vid marknadsplatsen i Fuengirola. Då tänker jag överraska damerna iförd den röda kostymen och till den bär jag då vit skjorta, mörkröd slips, halmhatt och sedan ska jag överraska mina båda skor med något de inte är vana vid: Lite svart skokräm och en borste. Vad förvånade de kommer att bli.

Jag har för avsikt att bära min röda kostym lite oftare, för det är ju synd att en så fin kreation skall hänga i garderoben år efter år.

Jag vet inte om det är tillåtet. Det finns ju så mycket som är reglerat i ett katolskt land men exakt såsom på bilden vill jag ligga i kistan.

Bengt Sändh