Sydkusten gör ett nedslag hos några av Spaniens största artister genom tiderna. Utifrån några av de viktigaste musikgenrerna och genom att jämföra med svenska motsvarigheter är det här en ingång till att börja lära känna Spaniens rika musikskatt.

Folklore är den musikstil som kanske främst har präglat, och fortsätter prägla, Spaniens musik. Stilen har under åren påverkats av många olika kulturer och influenser, som bland annat arabiska och keltiska.
–Spanien har alltid varit ett land med mycket folkmusik. De olika regionerna har alla sina olika uttryck, berättar Víctor Lenore, som är en journalist specialiserad på musik. Han skriver regelbundet kulturartiklar i tidningen Vozpópuli.

Det de allra flesta tänker på när det kommer till spansk folkmusik är flamenco. Musikstilen är starkt förknippad med Spaniens romska befolkning och några av genrens viktigaste artister genom tiderna är romer. Stilen är så viktig för spansk kultur att den har utsetts till immateriellt kulturarv av UNESCO.

Ett av de största namnen inom flamenco är Lola Flores. I slutet av 30-talet inledde hon sin musikaliska karriär. Utöver sångerska var hon även skådespelerska och dansare. Hon hade ett speciellt och uttrycksfullt scenspråk, och var frispråkig både på och utanför scenen. Tänk er en musikens Lena Nyman – kontroversiell och folklig på samma gång.

Rocío Dúrcal, som egentligen hette María de los Ángeles de las Heras Ortiz, kan benämnas Spaniens motsvarighet till Lill Lindfors. Hon blandade stilar som ranchera, flamenco, tango och ballader, något som gick hem hos publiken. Rocío Dúrcal är en av tidernas bästsäljande spanskspråkiga kvinnliga artister.

Men det kanske allra viktigaste namnet för flamencon är Camarón de la Isla. Flamencon genomgick något av en kris när han i slutet av 1960-talet slog igenom med sin särpräglade stil. Camarón förnyade flamencon och gjorde den populär hos de breda massorna. Hans parhäst var gitarristen Paco de Lucia – en man som ofta benämns som den främste flamencogitarristen genom historien. De två separerade till slut efter ett gräl, men innan dess hann de skapa musik som formade den spanska folksjälen. Det är svårt att hitta en svensk motsvarighet till Camarón.

Víctor Lenore berättar att pendeln vände under en period och att den traditionella folkmusiken fick låg status i Spanien. Orsaken till det ska vi återkomma till senare.
– I dag ser vi att pendeln återigen har svängt. Många nya, yngre artister gör musik med tydliga drag av folkmusik. De blandar det med moderna influenser för att skapa nya sound. Här hittar vi musikstilar som reggaeton och urban musik.
– Musik på spanska är helt enkelt större än någonsin.

Två tydliga exempel på detta är C. Tangana och Rosalía – två av Spaniens största artister i dagsläget. C. Tangana blandar hiphop och pop med flamenco och reggaeton. Rosalías musik å sin sida kan beskrivas som R&B, med drag av flamenco och pop.

Olika varianter av pop har också präglat den spanska musikscenen. Det går till exempel inte att skriva om spansk musik utan att nämna Julio Iglesias. Han är den sångare som sålt mest i hela Spanien, och han har även haft stor internationell framgång. Julios sjunger pop och romantiska ballader (vissa elaka tungor skulle kanske säga att det gränsar åt smörsång).

Hans son Enrique Iglesias har gått i pappas fotspår och skaffat sig en framgångsrik musikkarriär. Iglesias kan väl närmast benämnas som Spaniens familjen Wahlgren-Ingrosso. Det är Eurovision, pop och framgång för hela slanten.

Ett annat stort namn i genren är Raphael – Spaniens Björn Skifs. Sedan 1960-talet har han varit en stjärna både på hemmaplan och internationellt. Hans musikstil kan liknas vid Julio Iglesias, det är pop och ballader med trallvänliga melodier och romantiska texter. Precis som Skifs har han även medverkat som skådespelare i ett gäng filmer.

I genren pop hittar vi också gruppen Mecano. Trion var aktiv under 1980-talet. De inspirerades tidigt i sin karriär av ABBA. Under sina aktiva år växlade de från syntpop till poprock.

Rocken kom sent till Spanien, menar Víctor Lenore.
– Den exploderade på 80-talet. Innan dess hade människor inte kunnat uttrycka sig på det sättet.

Efter Francos död 1975 och övergången mot demokrati öppnades en möjlighet att experimentera med kulturella uttryck. Den här tiden har kommit att kallas “La Movida” (Rörelsen).

Några av rockgrupperna som växte fram under denna period är Seguridad Social, Radio Futura, Los Rodríguez och Siniestro Total. De sistnämnda har nyligen varit på tapeten igen då de nu går skilda vägar efter 40 år tillsammans och har varit ute på en avskedsturné. Det är ett klassiskt punkrockband med allt vad det innebär och kan ses som Spaniens motsvarighet till Ebba Grön.

Som tidigare nämnt var 1980-talet en period då många bröt med den traditionella folkmusiken.
– Den traditionella spanska musiken förknippades med diktaturen och Franco. Artister sneglade istället med beundran mot Storbritannien och USA. Jag skulle säga att det fanns en utbredd anglofili under den här tiden, säger Lenore.

Vi avslutar med två trubadurer som kan ses som Spaniens svar på Cornelis Vreeswijk – Joaquin Sabina och Javier Krahe. De har bland annat släppt en skiva ihop. Det viktiga i deras skapande är texterna som ofta är fyndiga, poetiska och berättar historier om livet, samhället och, så klart, kvinnor.