Likfynd skriver om kapitel från frigörelsekriget
26 jul 2026 | 04:00PREMIUM En till synes enkel vattenledningsreparation i Navarra 2014 ledde till upptäckten av en massgrav från 1809. Nu, över två sekel senare, har forskare kunnat skriva om en händelse som historiografin länge har missförstått.
Det var en kylig morgon i det skogsklädda området El Carrascal, i Unzué (Navarra), när grävskopan plötsligt stannade. Vad som först verkade vara rötter och stenar visade sig snart vara benknotor – mänskliga. Operatörerna slog larm och snart var platsen full av rättsmedicinare, arkeologer och specialister från Guardia Civil. En massgrav, ett historiskt eko av våld, hade oväntat upptäckts i mossan.
Först förmodades det röra sig om offer från det spanska inbördeskriget, men skottskadorna och fyndets djup pekade på en annan epok. Det här var äldre. Mycket äldre.
En nypublicerad rapport ger nu en ny bild: de tio kropparna som hittades tillhörde unga franska soldater, mellan 16 och 25 år gamla. De bar på spår av 22 skott, många i ryggen, ett i kraniet. Kulorna var av den typ som laddas via gevärspipan – en teknik som användes under Napoleonkrigen.
Det är här historien kompliceras. Enligt samtida källor tillfångatogs tio franska artillerister av frigörelsekrigaren Javier Mina – kallad El Estudiante – under ett känt bakhåll i just El Carrascal den 12 augusti 1809. Fångarna skulle enligt den hittillsvarande historiebeskrivningen ha förts till fängelse i Lérida. Gravfyndet motsäger dock detta.
Enligt forskare pekar fyndet snarare på att fransmännen avrättades på plats. Kanske efter att ha kapitulerat.
Mina, en ung student från Navarra som snabbt gjorde sig ett namn som gerillaledare, ledde vid tillfället den nybildade styrkan Corso Terrestre. Partisanerna uppstod ur nederlaget i Tudela 1808 och var navet i det folkliga motståndet mot Napoleon. De agerade i små, snabbrörliga grupper som kunde smälta in i landskapet och slå till när fienden minst anade det.
Historiker beskriver aktionen som en av de tidigaste gerillataktiska framgångarna i området. Men dagens rättsmedicinska bild antyder att en mörk baksida. Kropparna låg i en linje nära en gammal väg, utan personliga föremål. Någon – kanske ortsbor – hade uppenbarligen tagit sig tiden att begrava dem med en viss ordning.
Det spanska självständighetskriget (1808–1814) är fullt av sådana ögonblick. Små strider, anonyma kroppar, förlorade skildringar. Det är först nu, med hjälp av arkeologi, rättsmedicin och en nyfikenhet som överlever sekel, som sanningen långsamt kryper fram ur marken, skriver El País.
|
Mats Björkman |
Kommentarer