Den stora tröttheten
03 jun 2026 | 04:00PREMIUM ANNIKA ELWING I Spanien mörknar det på kvällen, tack och lov, och i det konstiga landet Sverige kvittrar fåglarna mitt i natten och det blir aldrig riktigt mörkt längre. Jag vet, för varje natt är jag vid något tillfälle vaken när jag inte borde, vilket får mig att ofta tänka på sömn och trötthet.
Jag är så less på att vara trött, tänkte jag när jag gick in i sovrummet för att hämta något häromdagen. Ögonen ville blunda, huvudet var tungt och dimmigt. Det var inte sent alls, vi skulle spela spel med barnen när den stora tröttheten gjorde sig påmind.
Ja, jag är verkligen less på detta. Ska det vara så här? Kan det vara symtom på någon allvarlig sjukdom? Börjar inte allvarliga sjukdomar med trötthet? Jag sökte på nätet, säker på att cancer skulle vara det första som kom upp. Men det gjorde det inte.
“Vanliga orsaker till trötthet: För lite sömn eller dålig sömnkvalité är en av de vanligaste orsakerna till trötthet”.
Jaha. Där har vi det, tänkte jag snopet, och läste vidare: “Långvarig stress gör att kroppen går på högvarv, vilket kan leda till kronisk trötthet. Även om du inte känner dig stressad kan kroppen fortfarande påverkas av höga stressnivåer, vilket minskar energi.”
Internet dundrade vidare: "Fysisk inaktivitet, obalanserad kost och överarbete kan också bidra till trötthet. Regelbunden motion och en näringsrik kost kan förbättra energinivåerna.”
Jaså. Ja. Det verkar självklart när man ser det i skrift. Men hur löser man problemet då?
Jag såg mig länge som en person som har god nattsömn. Men för några år sedan fick jag tänka om. Det var första besöket hos en dietist och han ställde en massa frågor, bland annat om jag sov bra. Javisst, svarade jag utan att tänka efter.
Det var inte förrän nästa dag jag började fundera. Jag sov väl inte bra? Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag kunde säga både årtalet och datumet för den senaste natten jag hade sovit bra. Det var då ett och ett halvt år tidigare, när jag sovit sex timmar i sträck.
Det är längesedan nu.
Min goda sömn förändrades under första graviditeten. Det är svårt att sova med en stor bebis i magen, ischias och allmän smärta i kroppen. Min diabetesläkare fick då idén att ge mig, som haft diabetes sedan barndomen och därför hade en riskgraviditet, en kontinuerlig blodsockermätare. Det är tolv år sedan, innan varenda diabetiker fick en sådan på armen.
Jag var mycket tacksam. Kontinuerlig blodsockermätning ger en kontroll över blodsockret som enskilda blodprov i fingret aldrig kan komma i närheten av. Sensorn smälldes fast på armen och var kopplad till en liten apparat som larmade varje gång blodsockret steg eller sjönk.
Diabetesläkaren satte en mycket snäv blodsockergräns, vilket innebar att apparaten tjöt dag som natt. Framför allt på natten. Vissa nätter väckte den mig varje kvart. Jag höll på att bli galen av sömnbrist, men min spanska diabetesläkare tyckte att det var fullkomligt oviktigt – vilket det så klart var om det ställdes mot mitt barns hälsa. Men ändå. Jag har varit med om exakt samma synsätt av så många spanska läkare, att patienten är ett objekt som ska behandlas – inte en människa.
Med bebisens ankomst blev inte sömnen bättre. Fyra och ett halvt år senare kom nästa barn.
Andra barnet har sedan hon var liten haft något konstigt med amningen. Jag har legat på helspänn för att höra om hon andas normalt, och puttat till henne när det dröjt länge innan hon dragit efter luft.
Lägg till en snarkande sambo, ett barn med särskilda behov som har mycket svårt att somna och som vaknar mitt i natten utan att kunna somna om samt min egen larmande insulinpump, så kan vi ringa in hindren för god sömn.
Varför inte slänga in en till diabetesdiagnos, förresten? Vet ni hur svårt det är att sova när ens barn har diabetes? Jag har fått lära mig det nu.
Det första halvåret var en mardröm. Dottern hade insulinpennor, som alla barndiabetiker i Spanien har. Det är mycket billigare än pump. Blodsockret var en berg- och dalbana, vad vi än gjorde. Nätterna igenom pep larmet om högt eller lågt blodsocker. Det borde ha blivit märken i golvet efter alla nattliga promenader till kylskåpet för att hämta insulinsprutan, eller till köksskåpet för druvsocker eller något annat blodsockerhöjande.
Vissa nätter var vi uppe flera gånger i timmen, natten igenom. Samtidigt pep mitt eget larm eftersom jag inte hade ork att ta hand om mitt eget blodsocker också. Ibland ville jag kasta min larmande apparat ut genom fönstret bara för att få tyst.
Samtidigt med den usla nattsömnen pendlade jag tre timmar varje dag till och från jobbet. Efter de värsta nätterna brukade jag stanna vid en bensinmack för att köpa söt läsk med koffein för att minska risken för att somna bakom ratten. Lämpligt för en diabetiker? Nej, men det viktigaste var att komma hem levande till barnen.
Så mycket godis det har blivit det här första året med barndiabetes! För mig alltså. Inte för att jag är sockersugen, utan för att det är den enda bensin som fungerar, de tröttaste dagarna då huvudet måste prestera.
Sömnen har blivit bättre sedan dottern fick insulinpump, och det är tack vare att vi flyttade till Sverige. Men helt bra är det förstås inte. Pumpen larmar nästan varje natt ändå. Min också. När det är tyst vaknar jag i alla fall och tittar till hennes blodsockervärden. Och puttar till när hon andas konstigt. Och däremellan tänker jag på allt som oroar, eller drömmer om det, eller blir väckt av barnet med diagnoser som fortfarande vaknar mitt i natten och inte kan somna om.
Varje fredag tänker jag att nu är det helg, nu ska jag ta igen veckans förlorade sömn, men det sker aldrig. Jag fortsätter att sova dåligt, och även om inte klockan ringer så sover jag illa och vaknar lika trött som alltid.
Jag minns inte hur det känns att vara pigg, och undrar om det där med att känna sig utvilad bara är något som folk säger.
Äldsta dottern har fått två olika sorters sömntabletter. De hjälper henne att somna på kvällen och ibland gör de att hon inte vaknar förrän nästa morgon. Jag tittar på askarna och tänker att jag också skulle vilja ha, men jag vågar inte, för då kanske jag inte vaknar av blodsockerlarmen.
|
Annika Elwing |
Kommentarer