I vår familj får mobilerna vara med om mycket. Foto: Annika Elwing

Den sista telefonen

22 jul 2026 | 04:00

PREMIUM ANNIKA ELWING Mina mobiler byts inte ut för att de blir inaktuella utan för att det skett en olycka. Knäppa händelser allihop, men den senaste tog nog priset. Den är åtminstone på samma nivå som när jag la en mobil i tvättmaskinen.

Av mina fyra semesterveckor gick en åt till bekymmer.

Det började precis när sambon hade åkt till Bryssel för att sjunga sin Sevillakörs Greta Thunbergverk i Europaparlamentet. Jag hade tänkt mig en rolig vecka själv med barnen – tälta, fånga krabbor, åka på utflykter. Men det var då bekymren drog igång.

Det började med att wifin försvann i lägenheten. Det berodde inte på mig, inte på strömavbrott, utan på hyresvärden som bytt till fibernät, sa internetleverantören som jag ringde sen eftermiddag efter att ha gjort allt i min makt för att väcka routern till liv igen. Vi måste ändra kontrakt för att ha wifi igen. Det kunde leverantören ordna, men till en kostnad om tusen kronor i månaden. Aldrig i livet, tänkte jag och sökte upp en leverantör. Redan samma eftermiddag hade vi tillgång till nätet igen, åtminstone i teorin. För hur skulle jag leda ut nätet till våra apparater? Jag stirrade på en elak dosa på väggen, förstod instinktivt att den var inblandad.

Några dagar senare kom routern. Men vi hade ändå inget nät. Tydligen måste det kopplas en strömsladd till dosan på väggen. Jag tog med barnen till den tråkigaste butik jag någonsin varit inne i, en sladdaffär, och fick hjälp att välja en dyr sladd som inte passade.

Efter en vecka utan nät förbarmade sig vaktmästaren och gav mig en sladd som visst borde ha funnits i lägenheten redan när vi flyttade in. Det var många hyresgäster som hade haft samma bekymmer som jag.

Dagen efter att internet försvann ringde hyresvärden. I slutet av augusti flyttar vi och nu hade de bokat in en visning av lägenheten om två dagar.

Sommarutflykter med barnen? Glöm det. Jag hade två dagar på mig att storstäda. Jag torkade golv, köksfläkt, lampor, dammsög, städade rummen, putsade speglar, och på torsdagseftermiddag var jag svettig efter att ha städat in i det sista i värmen medan jag med blödande näsa tog emot sällskapet. Men lägenheten luktade gott.

Dagen efter tog jag med barnen på en misslyckad utflykt. På lördagen plockade vi jordgubbar för att göra saft och sylt, och då hände det största av veckans bekymmer.

Ni vet hur det är. Man står vid ett kokhett jordgubbsfält, hund som flämtar i värmen, barn som bråkar om jordgubbar, stor jordgubbshink att kila in bakom sätet så den inte välter under bilfärden, diabetesproblem att lösa, allt händer på en gång och så lägger man ifrån sig mobilen på biltaket medan man letar druvsocker till diabetesbarnet, eller kanske är det man själv som har lågt blodsocker, eller båda två den här gången. “Det här är ett jättedåligt ställe att lägga en mobil på”, tänker man medan man tar hand om kaoset, sätter bälte på hund och barn och... kör iväg.

Jag hann köra tre mil tillbaka till den lilla staden där vi bor samt handla middagsmat innan jag förstod att mobilen var borta. Skit! Det var bara att åka tillbaka. Hungriga och trötta ungar fick hänga med. Vi spanade efter vägkanten. Letade i gräset på parkeringsplatsen. Hur långt kan en mobil åka på ett biltak innan den ramlar av?

Efter en snabb middag hemma åkte vi tillbaka. Jag hade grävt fram jobbmobilen, som jag av ett under tog med hem innan semestern, och ringt mig själv inne i vår bil i hopp om att jag mindes fel och mobilen hade tappats mellan sätena istället för att ha lagts på taket, och sedan åkte vi tillbaka till jordgubbsstället och fortsatte ringa. Ingen signal hördes. Jag drog med barnen att leta utmed vägen. Ingenting. Jag kunde inte göra mer, annat än att göra en förlustanmälan hos polisen.

Det här oroade mig mycket. Dels var det allmänna bekymmer som att inte kunna bli nådd, att inte kunna komma in på mejlen (kunde inte återställa lösenordet som jag glömt utan mobilen), meddelandefunktioner, blodsocker-app, bankID, nyköpt månadsbiljett till lokaltrafiken... Men värst var förstås bilderna. I den telefonen fanns varenda bild jag tagit på barnen under året i Sverige. Bilder på dem med sina lärare och skolkamrater som de inte kommer återse, på medborgarceremoni och midsommarfirande, jul, vardag, Min stora dag-resan... Borta.

Eftersom det inte är första mobilen som förolyckats i min ägo har jag blivit bättre på att spara bilder, det sker då och då i alla fall, inför långresor då jag tänker att apparaten kan bli stulen. Det har dock inte hänt hittills, jag använder andra metoder för att ta kål på mobilerna. En la jag i tvättmaskinen, så där som man lätt gör när man varit tvåbarnsmamma i ett halvår och hjärnan är dimmig. Jag vet inte hur många varv den hade gått runt innan jag uppmärksammade de konstiga dunsarna från maskinen. Trodde först att det var katten Vargen som lagt sig att sova i maskinen utan att jag märkt det och som nu tvättades i 40 grader innan jag insåg att det var min telefon som hamnat på fel ställe.

När det yngsta barnet blev lite större hoppade hon en gång jämfota rakt upp från golvet, nickade mobilen jag höll i, efterträdaren till tvättmaskinsmobilen, som i sin tur föll i stengolvet med skärmen nedåt.

Trots detta har jag inte sparat bilderna från vårt Sverigeår.

När sambon kom hem från Bryssel veckan därpå gick han och letade längs vägkanten, mycket längre än jag hade kunnat med barnen. Han var noggrann. Testade att lägga ett liknande mobilskal med lite tyngd i på biltaket för att se hur långt man kan köra innan det ramlar av. Det verkar som att mobilen hade kunnat åka med hur långt som helst, i alla fall till grannstaden. Det var bara att ge upp.

I går såg jag ett par avsnitt av UR-serien Seniorsurfarna. Jag är fel målgrupp, är 44 år och har rätt bra koll på hur mobilen kan användas, men när det kommer till molnlagring av bilder har jag stoppat huvudet i sanden. Inte velat lägga tid på ytterligare en grej som jag inte vill lära mig (likt internetsladdar) men som jag borde kunna.

Jag behöver tänka om. Det är dags att ta tag i det nu. Molnlagring. För nästa mobil, som jag kommer behöva köpa när jag inte kan hanka mig fram med jobbmobilen längre, kommer säkert att förolyckas på något dumt sätt den också.