Jag har fått en läsarfråga från Britt Larsson i Lund (med lägenhet i Málaga):

För ett tag sedan skrev du att när du var ny i Spanien kände du att du ville vara spansk (hoppas jag minns detta rätt). Skulle vara väldigt intressant om du skulle vilja berätta lite om vilka aspekter av spanskhet som fascinerar. Mitt begränsade intryck av Spanien är att tillvaron för många inte sällan tyngs av så centrala förhållanden som låga löner, hårda arbetsförhållanden och olika typer av stress + bostadsmarknad som är minst lika knölig som här.

Det är helt korrekt att jag drömde om att vara spansk under mina första år i Spanien. Nu ser den längtan inte alls likadan ut längre, men i början var den väldigt stark. Frågan vad det egentligen handlade om är inte helt enkel att svara på. Å ena sidan har jag nog alltid velat visa både svenskar och spanjorer att jag inte är här som turist. Jag har satt en ära i att kunna språket och vara relativt insatt i den spanska kulturen. Det går ju inte enbart att läsa sig till utan måste levas och jag ville väl bli spansk för att förstå på riktigt.

Å andra sidan fanns det en längtan efter att bli spansk som levde sitt eget liv och som underlättade mycket i min egen integrationsprocess. Britt fick mig verkligen att fundera över exakt vad för slags spanskhet jag syftar på.

Det handlade absolut inte om medborgarskap, om praktiska frågor, om politik eller om att inte vilja vara svensk. Det rörde sig om en betydligt mer diffus, romantisk, känslobaserad dröm om något som är ganska svårt att beskriva. Men jag ska försöka.

Min relation till Spanien började som en förälskelse. Idag är den något helt annat, något mycket mer stabilt, logiskt och konkret. Men då, för 20 år sedan var det något som drabbade mig, tog mig med storm, skakade om mig. Detta något fick mig att vilja förändras, att bli en annan och att våga göra saker jag inte gjort förut.

Tänk er när man blir riktigt förälskad. Det kan vara en förälskelse kopplad till fysisk attraktion men även en ny vänskap som blossar upp och känns som en passion, en besatthet, fast den är helt platonisk. En känsla, en beundran för någon som slår undan benen på en, får en att ifrågasätta och ta nya vägar, utan att tänka på konsekvenserna.

Man får inte nog. Vill vara med den personen hela tiden. Helst vill man sudda ut gränserna mellan det egna jaget och den andra, helt gå upp i varandra och fusioneras till en och samma. Man vill dela allt. Inte bara nuet och framtiden utan även det förflutna. Man ser alla likheter och är beredd att förändras så att sammansmältningen kan fullbordas.

Man utvecklas och även om det kan tyckas extremt så går vi alla igenom dessa intensiva utvecklingsfaser och många av dem är positiva. När man är ung är dessa möten mer omdanande då den egna personligheten inte riktigt satt sig och man saknar fast grund att stå på.

Detta var vad som hände mig när jag kom till Spanien. Å ena sidan blev jag kär i en av mina spansklärare och inledde även så småningom en relation med honom. Detta faktum förstärkte sannolikt längtan efter att vilja lära mig och närma mig den nya kulturen. Å andra sidan uppstod en förälskelse till Málaga och Spanien som levde vidare helt utan hans inblandning. Jag hade redan sedan tidigare känt en dragningskraft till det spanska språket, det var så allting började. Nästan alla som kommer till Málaga och Costa del Sol blir förtjusta, mår bra här och vill komma tillbaka gång på gång. På det viset är jag knappast unik.

Men för mig var upplevelsen så stark att jag kände det som att det fanns en djupare koppling. Som att jag levt ett tidigare liv här. Jag är, framför allt var, en relativt blyg och försiktig person men det fanns ingenting som kunde stoppa mig från att skapa mig ett liv i Spanien. Detta trots låga löner, små chanser till att göra en yrkeskarriär och en knölig bostadsmarknad.

Det var inte det praktiska i 2003-års Spanien som fick mig att vilja bli spansk. Det var förälskelsen och antagligen handlade det om att Spanien då var så himla annorlunda mot Sverige. Det var den oemotståndliga, spännande, lite svåra killen, i jämförelse med den trygga, enkla, lättlästa svärmorsdrömmen.

Spanien för 20 år sedan var fortfarande lite sårigt och stökigt på grund av sitt förflutna. Det var ofullkomligt men ack så vackert och charmigt. Finns det en mer vinnande kombination?

Jag har vid minst fyra tillfällen varit tillsammans med eller dejtat spanska män som var ungefär tio år äldre än jag. Det är ingen extrem åldersskillnad, men det som är intressant är att den generationen har en helt annan referensram än den som är född samtidigt som jag, det vill säga året då Franco dog. De som är tio år äldre föddes i en diktatur, var unga under övergången till demokrati och präglas ganska kraftigt av transitionen under 1980-talet.

Allt detta fascinerar mig oerhört. Jag tror min attraktion till Spanien handlade om att det var så annorlunda det Sverige jag vuxit upp i. Mellanmjölkens land. Jag romantiserade Spaniens nutidshistoria och tyckte den var spännande. Jag ville förstå, komma det nära, jag ville ha upplevt det själv. Det var den spanska folksjälen jag ville åt. Det bitterljuva.

Nu för tiden funderar jag inte så mycket på om jag känner mig spansk eller svensk. Det kan skilja sig från situation till situation och känns inte så viktigt även om det ibland kan vara kul att reflektera kring. Kärnan i det är att jag känner mig som mest spansk när jag är bland svenskar och som mest svensk när jag är bland spanjorer. Allra mest känner jag mig som en ganska lagom blandning och har heller inga drömmar om att det behöver vara på något annat vis.

Lite bisarrt kanske det kan låta men jag tror att min fusion fullbordades på ett för mig tillfredsställande sätt när jag blev mamma till en liten spanjor för snart tio år sedan.