Beträffande frågan i en tidigare blogg om hur pass spansk jag är skulle jag nog säga att en viss parkeringsrelaterad incident markerar ett före och ett efter. För att komma in i min privata parkeringsplats, som ligger mellan två cementstolpar och grannens plats, är jag tvungen att fickparkera. Numera är jag en expert, men detta hände för ungefär sju år sedan. Mitt knep var det jag anammat genom att se och lära. Jag backade, körde tills det tog emot och trixade fram och tillbaka lätt buffandes, tills det blev bra.

En dag tog grannen - som var en tillfällig icke-spansk hyresgäst - mig på bar gärning. Han gormade, pekade ilsket på sin bil, som både var rejält repad och hade en stötfångare som hängde löst (redan från början). Jag bemötte hans reaktion med att på det mest självklara sätt förklara att “madre mía det är ju så man gör här och det är inte jag som repat din bil”. Han gav sig till slut men ibland tänker jag på det ögonblicket som det kanske mest spanska jag gjort. Jag har dock i princip slutat med att p-buffas och skulle idag uttrycka mig lite finkänsligare för grannsämjans skull.

Min senaste parkeringsfadäs inträffade nyligen på grusparkeringen utanför sjukhuset Quirón i Málaga. Jag hade kört rakt in i en ficka mellan två bilar och när jag skulle backa ut, stirrade jag intensivt i backspegeln medan vänstra delen av min stötfångare kysste hela högersidan på bilen bredvid. När jag chockad över hur otroligt klantigt jag burit mig åt, klev ut, stod jag framför den mest repiga och buckliga bilen jag sett i hela mitt liv. Den kvinnliga föraren som bevittnat allt, studerade lugnt resultatet och visste exakt vilken repa som var ny. Hon tog mitt telefonnummer och skulle tala med sin man men jag hörde aldrig av dem.

I övrigt vill jag" for the record” säga att jag aldrig varit inblandad eller gjort mig skyldig till någon allvarligare trafikförseelse. Parkeringsböter har det dock blivit några stycken genom åren, även om jag blivit bättre på att undvika dem.

Ett vanligt misstag man gör som utlänning på Costa del Sol, är att observera hur glada spanjorerna är i att dubbelparkera och tro att så länge man sätter på varningsljusen är det fritt fram att stanna var som helst. Så gör ju alla! Ja visserligen, men spanjorerna är inte längre bort än att de hör när någon tutar på dem. Lämna inte din bil där parkeringsförbud råder. Och parkera aldrig på gula linjer. Blinkers är ingen fribiljett och risken är stor att bilen är borta när du kommer tillbaka.

Själv har jag ofrivilligt fått min bil bortbogserad fyra gånger i Spanien. Förutom att det är kostsamt är det även en mycket förvirrande händelse om man inte förstår vad man råkat ut för. Oftast finner du ett trekantigt litet klistermärke på marken där bilen tidigare stod och då vet du vad som gäller. I värsta fall har lappen blåst bort och då står man där som ett fån och tror att bilen är stulen.

Det har hänt mig det med. Jag hade parkerat på gatan i området där jag bor. Ingen där bryr sig om de gula linjerna och det står alltid bilar parkerade längs med hela gatan. En dag var bilen borta. Jag ringde både polisen och områdets vaktbolag som satte igång att kolla filmerna från övervakningskamerorna. Det var när jag var på polisstationen för att göra en anmälan som det till slut kom fram att den inte var stulen utan deponerats i polisens eget garage.

Till och med polismannen var förvånad över att bärgningsbilen plockat upp den i mitt område och sade att de bara åker dit om en boende ringer och uppmanar dem att göra det. Någon ville uppenbarligen jäklas.

Som utlänning ska man alltså försöka att hålla sig till reglerna för allt annat brukar kosta mer än det smakar. Med det sagt, ska vi samtidigt vara medvetna om att det å ena sidan tycks finnas en kategori människor (oavsett nationalitet) som enbart ser till sina egna behov, å andra sidan att infrastrukturen många gånger är löjligt bristfällig. Det finns ingen plats där dessa fenomen framgår tydligare än utanför en skola. Herregud. Situationerna jag bevittnar varje dag får mig verkligen att ifrågasätta människosläktets intelligensnivå.

Somliga anser sig ha rätt att parkera precis utanför skolgrinden. Det innebär att körfältet blockeras under de 5-10 minuter det tar för rätt barn att komma ut. Detta under rusningstrafik. Det leder till att någon blir förbannad och försöker köra om. Det fungerar oftast inte och så blir det totalstopp även i det andra körfältet. Ingen kommer varken fram eller tillbaka och som en smart lösning på problemet börjar alla tuta ilsket på varandra. Denna galenskap utspelas framför hundratals barn.

Samtidigt kan man tycka att de som en gång byggde skolan, borde ha haft i åtanke att barn och föräldrar ska kunna ta sig dit och stanna till eller parkera under åtminstone några minuter. Vår skola ligger mitt i ett bostadsområde och förutom en handfull platser på själva skolan och ett litet antal boendeparkeringar (som man egentligen inte får använda), finns ingenstans att göra av bilen om man inte kör upp på trottoaren. Eller, ja, det gick tills för ett par månader sedan.

Såklart tröttnade grannarna på att få sina infarter blockerade två gånger om dagen och klagade hos kommunen som då satte upp metallstolpar längs med trottoarerna för att det inte ska gå att parkera där. Varpå de flesta föräldrar nu istället väljer att släppa av sin lilla älskling på övergångsstället utanför skolgrinden, en efter en. Ni kan föreställa er flytet..!

Okej, det finns faktiskt ett alternativ som skolan erbjuder för att föräldrar som inte vill parkera ska slippa det. Det går ut på att man kör en slinga in på skolgården och släpper av/hämtar upp barnen “i farten”. Problemet är att kön som bildas längs med gatan utanför skolan är flera hundra meter lång och där ska man först sitta och vänta och sedan rulla framåt i snigelfart.

Nåväl. Vi kan väl konstatera att vi alla är lika goda kålsupare även om kaoset såklart alltid är någon annans fel!