Det kanske är lika bra att klargöra: ingen av de gånger som vi har tagit med barnen till stora akvarier har det egentligen varit för barnens skull. De har inte varit pådrivande, om vi säger så. Nej, det är jag som vill se havsdjur.

Barnen har alldeles för bråttom på akvarierna. De tittar en kort stund i varje akvarium, och ser de inte genast något spännande springer de vidare. Och ser de något spännande springer de ändå strax vidare. Det spelar ingen roll hur jag lockar, ber dem vänta, pekar på krabbor eller berättar om plattfiskar som föds som vanliga fiskar med ett öga på varje sida. De har inte tålamod att studera havslivet.

I somras när vi var på ett av mina favoritakvarier tröttnade jag på att inte hinna se något själv. När ungarna hade sprungit färdigt placerades de i lekrummet, deras pappa sattes i en fåtölj bredvid (han hade också tröttnat, fast på akvariet) och så började jag om från början. Studerade vartenda algtäckt strå i akvarierna, små grå fiskar, spindelkrabbor och mollusker.

Jag tycker mycket om Havets hus i Lysekil. Första gången jag var där var det soligt ute, så när vi sett allt som fanns att se inne gick sambon och jag (inga barn på den tiden) ner till hamnen där jag la mig på en brygga, tittade ner i vattnet på precis samma växter och djur som jag sett och läst om inne på akvariet, och drömde om att bli marinbiolog. Jag hade kunnat ligga där till kvällningen, men sambon ledsnade.

Nu var jag alltså ensam i Sverige och kunde göra precis vad jag ville med min tid. Med buss skulle det ta tre och en halv timme enkel väg till Lysekil – det var inget att fungera över. Tidigt på morgonen drog jag iväg med saftflaska, smörgåsar och en bok i ryggsäcken.

Jag började traditionsenligt på toaletten som har ett draperi mot det stora tunnelakvariet. Man råds att vänta med att glutta på draperiet tills man är klar på toan.

Det var en makalös lyx att få gå runt själv. Inte bara utan min egen familj, nej, utan familjer överlag. En småregnig söndag i mars är tydligen den bästa besöksdagen. Varenda litet akvarium kunde jag studera precis så länge som jag hade lust med. Jag tittade på hummer, räkor, spättor, påfågelmaskar, röda fjäderpennor och större piprensare. Jag upprepade roliga namn som Ögonfranstrollhummer och Sjustrålig smörbult. En klumpig krabba försökte ta sig förbi en sten. Fjäderpennor stod på botten. En bläckfisk gömde sig i en kruka. Visste ni förresten att bläckfiskar har tre hjärtan och blått blod?

I flera akvarier simmade småfläckiga rödhajar som föds upp och ska släppas ut i Gullmarsfjorden. Jag satt länge framför det stora cylinderakvariet och betraktade fascinerat de tjocka, blåa havskatterna där de låg på botten. I tunnelakvariet flög rockor över mitt huvud, det ser ut som om de har vingar i vattnet. Varje gång jag ser en rocka påminns jag om den kanske enda gång som min svärfar misslyckats med en maträtt. Det var just rocka han hade tillagad, och den var oätlig.

Det enda som jag saknade den här gången var maneterna. Det fanns inga. Jag älskar maneter. Tänk att ha ett akvarium hemma med små maneter som lugnt svävar runt i strömmen!

Museibutiker är alltid roliga, och denna är inget undantag. Jag tittade i varenda bok, kände igen den urfina bläckfiskbok jag köpte i somras under förevändning att den var till barnen. Den har jag haft mycket glädje av. Ända sedan dess har min lilla pärla till unge kallats för pärlbåten, och hon protesterar och säger att hon inte är någon bläckfisk. Nu köpte jag en bok om stranden till henne, och en omfattande havsatlas till oss alla. Fast mest till mig själv. Den boken läste jag sedan varenda kväll när jag inte kunde somna på grund av något hemskt som hände på jobbet. Berättelser om Sargassohavet, djuphavsgravar, dykarklockor och monsunregn fick alla andra tankar att stillna lite.

Killen i kassan var samme som visat mig den stora bläckfisken i somras, och som berättat om sjöstjärnornas ögon. Han stod i kassan och hade just nu inget att göra, så jag passade på att fråga om mina egna havsmysterier som jag samlat på mig.

Sist vi var på stranden med barnen hade jag hittat en märklig klump i sanden. Den var av samma konsistens som maneter, men hade en massa små knottriga armar. Vad sjutton kunde det vara?

Bläckfiskägg, slog kassakillen fast. Förmodligen ett kluster med bläckfiskägg som slitits loss från någonstans och flutit iland på Huelvastranden.

Han kunde också se att det inte var hajägg som vi hittat i mängder, utan ägg av rocka. Äggen likar varandra, men rockans ägg är bredare. Därinne ligger den lilla rockan hopvecklad som en servett, och när den kläcks vecklar den ut sina vingfenor och simmar i väg.

Det största mysteriet, som jag funderat på sedan september, var en märklig varelse som barnen och jag såg när vi åkte tåg mellan Sverige och Spanien, och tillbringade ett långt tågbyte på stranden i Portbou. Havet var iskallt och kristallklart. Nioåringen och jag stod bredvid varandra på den steniga botten med vatten upp till knäna när en märklig undervattensskugga rörde sig mot oss. Det såg ut som en stor havsväxt, en alg i jätteformat som flöt omkring, men snart tyckte jag att algen verkade allt för målinriktad.

–Det måste vara ett djur. Den simmar, sa jag när varelsen kom allt närmare oss.
Strax därefter blev vattnet alldeles rött, som av blod!
–Den blöder, den är skadad, ropade min dotter, men jag trodde inte det och tog med henne upp ur vattnet innan den märkliga skepnaden krockade mot våra ben.
Den måste ha sprutat ut något mot oss, i försvarssyfte. Som bläckfiskar och deras bläck. Fast det här var blodrött.
Vad sjutton var det?

Inne på havets hus såg jag en liten snäcka som kallas för Sjöhare. Jag började leta information om den i mobilen. Sjöharar kan bli upp till 40 centimeter stora och faktiskt spruta ut röd vätska! Jag trodde att mysteriet var löst, men kassakillen trodde inte att det var en sjöhare när han såg min bild. Att det rörde sig om en bakgälad snäcka var han dock övertygad om.

Jag tog med mig de nya böckerna och informationen och åkte hem. Tre och en halv timmes bussresa igen, gott om tid att fundera på marin snö, ishav och om det kanske är dags att ta med familjen till akvariet i Lissabon på påsklovet.