Min kompis María José är med i en bostadsbytesportal och hade tillgång till en lägenhet i San Sebastián de första elva dagarna i augusti. Vi tog tåget upp så fort vår hund- och kattvakt var på plats hemma. Efter en het promenad i parken Retiro i Madrid och förseningar som gjorde att vi hamnade i Pamplona istället (där vi blev hämtade med bil), var det som att födas på nytt när vi möttes av den svala baskiska luften. Vilken lisa för själen! Bergen, grönskan, den prunkande naturen. Axlarna sjönk. Semestern hade börjat på riktigt.

Vi fick fyra hela dagar i San Sebastián och lyckades få till en mycket bra blandning av aktiviteter. Men jag vill verkligen gärna åka tillbaka snart. Allt var så trevligt, välorganiserat och människorna så vänliga. En gång kom det till och med en man springandes och undrade om allt var ok för att han hade sett oss stå och titta på Google Maps i telefonen. Vi letade efter vägen till stranden och han pekade vänligt ut den och sprang sedan tillbaka där han kom ifrån.

Första dagen tog vi bussen från lägenheten i området Intxaurrondo i nordöstra delen av stan, ned till närmaste stranden, Playa de Zurriola. Det var molnigt och 24 grader varmt och jag gick omkring med ett stort leende på läpparna bara för att jag slapp svettas. Och för att allt var så fint. Det är verkligen viktigt för livsdynamiken att resa till nya platser!

Vi gick längs med vattnet och över bron till turistbyrån där vi fyllde på busskortet och bokade en utflykt till dagen efter. Stannade för några pintxos - som baskerna äter istället för tapas - och gick sedan vidare längs Playa de la Concha ända bort till skulpturen i havet, El Peine del Viento. Tre ”kammar” på nio ton var, av konstnären Eduardo Chillida, placerade vid buktens infart för att frisera vinden.

Vi tog en buss tillbaka till gamla stan - otroligt bra lokaltrafik förresten - och strosade runt och kände oss som turister på bästa möjliga sätt. Fönstershoppade, åt glass, köpte souvenirer och nya solglasögon, njöt ett glas vin på en uteservering. Och så hem till vårt fina boende med terrass och öppen vy mot bergen där vi njöt av kvällarna och ett otal partier Uno.

Dag två tog vi bilen till Zumaia där vi bokat båtutflykt för att uppleva de berömda flyschstränderna. De många miljoner gamla klippformationerna så unika och typiska och för området och som är ett av UNESCO’s världsarv. Här har delar av ”Game of Thrones” spelats in. Havet var lugnt enligt guiden, men några kände ändå av sjösjukan. Kantabriska sjön ingav respekt.

Eftermiddagen tillbringade vi på stranden Playa de Santiago, hänförda av naturen som omgav oss och ständigt tacksamma och lyckliga över den perfekta temperaturen, inte kallt, inte för varmt, medan barnen surfade i vågorna tills de såg ut som russin. Mellan gratis parkering, stan och strand gick det små båtar i skytteltrafik. Så himla praktiskt. Zumaiaborna simmade i floden och plötsligt for det förbi två “traineras”, typiska baskiska roddbåtar med 13 välkoordinerade roddare.

Tredje dagen stod Monte Igueldo på schemat. Vi åkte bergbanan upp till toppen och den coola nöjesparken från 1912. Jag är möjligen inte vansinnigt förtjust i tivolin men detta var vintage och en ren njutning, bortsett från att molnen nu dragit bort och det började bli riktigt hett.

Barnen som egentligen var lite för stora för attraktionerna älskade det också. Berg- och dalbanan åkte vi till och med två gånger. Den var inte läskig, men kittlade precis lagom mycket i magen och vyerna, jösses alltså vilka vyer. Lider man av svindel kan det vara lite av en utmaning då ju allt ligger på toppen av berget.

Men det var det värt! Det fanns ett gammalt klassiskt spökhus, en båtslinga längs utsidan av berget, radiobilar, en labyrint och mycket mer. Det blev ganska dyrt för varje attraktion kostade cirka tre euro trots inträde och restaurangen var inte heller billig, men Monte Igueldo är definitivt ett måste om du besöker San Sebastián.

Vår sista dag tillbringade vi på Playa de la Concha. Vi hade ju gått förbi flera gånger och trots moln hade det alltid varit mycket folk. Men nu vad det sol och lördag och det såg ut som en helt annan plats. En fantastisk strand men eftersom den är både är väldigt bred och långgrund var det svårt att hålla koll på två barn i folkmassorna. Det meddelades också flera gånger i högtalarna om upphittade barn. Tack och lov inte våra.

San Sebastián och Baskien som helhet gav verkligen mersmak. Jag fascineras av att det liksom känns så nordiskt på många sätt men ändå bjuder på Spaniens alla goda sidor. Hade gärna bosatt mig där! Vem vet vad framtiden har i bakfickan!