Det verkar vara flugornas favorittid på året just nu. De surrar i köket, i vardagsrummet, och en och annan hittar in i sovrummet också. Överlag är det mycket insekter nu. De där jättelika bålgetingarna, till exempel. Håller vi inte dörren stängd kommer det strax in två tre stycken som klumpigt och hotfullt tumlar runt i köket. En av dem surrade in sig i mitt hår, men sambon fick bort den.

Femåringens fiende ”Spindeln i badrummet”, som ingen mer än hon ser, sitter där den sitter året runt. Den gör inte sitt jobb, om den nu finns. Alltså att fånga insekter i sitt nät.

Men flugorna… Finns det något mer irriterande?

En sen eftermiddag sitter jag i soffan och skriver. Katten Vargen ligger till höger om mig och sover, hunden Iris till vänster. Det är rogivande, men jag störs av flugorna. De är överallt. De sätter sig på mina armar, gång på gång, jag viftar bort, de kommer tillbaka. De är exakt som katten Vargen, som aldrig förstår en vink. Flugorna killar mig på fötterna, surrar i ansiktet, jag får allt svårare att koncentrera mig på texten. Vad får flugorna att komma i sådana mängder i oktober? Är det för att de vet att det snart blir kallt och att de kommer att dö då? Dör flugorna av vinterkölden? Ska de gå i ide och behöver äta upp sig? Varför fastnar de inte i något av husets alla spindelnät?

Jag tröttnar på att de inte låter mig vara ifred och går och hämtar flugsmällaren. Vi har en elektrisk variant, den ser ut som en tennisracket och bränner ihjäl flugorna om man får tag i dem, men den gamla vanliga är bäst.

Med flugsmällaren i närheten håller de sig undan, ända tills jag slappnar av igen och börjat skriva. Då kommer de tillbaka. Sätter sig på händer, fötter, armar, i ansiktet. Lugnt tar jag flugsmällaren och sträcker mig framåt för att komma åt en som sitter på soffbordet. Snärtar till. En smäll som dämpats av duken. Typiskt, den kom undan.

Då märker jag något annat. Katten sover, han bryr sig inte om ifall jag smäller flugor framför nosen på honom ens. Men hunden reagerar på ett oväntat sätt. Jag visste inte ens att hon la märke till att jag försökte smälla en fluga på bordet, men det gjorde hon. Och blev mycket skrämd. Hon reser sig snabbt från sovplatsen bredvid mig, hoppar ner och nästan kravlar sig längs golvet, bort från mig, försöker göra sig osynlig. Snabba ögonkast mot mig för att se vad jag gör. Kryper upp i sin säng vid bokhyllan och skakar i hela kroppen. Vad är det som händer??
–Iris. Iris, kom. Blev du rädd? Jag skulle bara slå ihjäl en fluga.

Iris kommer inte. Hon darrar, tar sig sedan ur sängen och närmast kryper längs golvet mot sovrummet. En stund därefter kommer hon tillbaka, men hon vill inte komma fram till mig, utan försöker göra sig osynlig när hon skyndar förbi mig, utan att titta på mig, och vidare ut i trädgården.

Vi vet inte mycket om Iris första år, innan vi adopterade henne. Hennes jourfamilj berättade om en mycket mager liten hund som var livrädd för det mesta, framför allt för män och hundar. Hon ska ha blivit slängd ner i en hundgård av någon som inte ville ha henne.

Hon måste ha blivit slagen, tänker jag nu. Någon har slagit henne med något. Mycket hårt, eller när hon var mycket liten. Hon minns. Kroppen minns. Lilla hund!

Jag låter henne vara, men när hon inte kommer tillbaka går jag ut och letar efter henne. Jag visslar på henne, hon brukar komma glatt springande direkt vid min signal, men inte nu. Efter en stund kommer hon fram bakom tältet i trädgården, men inte springandes, utan med en vinglig, osäker gång, och när hon närmar sig mig nästan kryper hon på marken samtidigt som hon försiktigt viftar på svansen. Hon är så undergiven som en levande varelse kan vara. En sorgtagg sätter sig i hjärtat.

Iris blir inte sig själv igen på hela kvällen. Hon vill inte vara i vardagsrummet alls.

Flera timmar senare sätter jag mig för att fortsätta skriva. Jag lockar med Iris upp i soffan, hon är alltid pigg på det. Efter en tvekan hoppar hon upp. Men så fort jag tar fram datorn och har den i knät, som jag hade när jag försökte slå ihjäl flugan, börjar hon själva i kroppen igen. Jag ställer bort datorn, smeker henne, håller om henne, pratar mjuk, gör allt jag kan på vårt eget språk, hennes och mitt, men jag når inte fram.