Det blå huset i Almería

PLUS CARIN OSVALDSSON Vi har köpt ett hus i Almería. Eller egentligen är det inte jag som har köpt det, men jag är delvis skyldig och även involverad i projektet. Ett stort, blått och eklektiskt hus i gamla stan, tre minuter från katedralen. Och nu ska vi sätta igång att renovera och förvandla det till ett studentboende.

PLUS CARIN OSVALDSSON Vi har köpt ett hus i Almería. Eller egentligen är det inte jag som har köpt det, men jag är delvis skyldig och även involverad i projektet. Ett stort, blått och eklektiskt hus i gamla stan, tre minuter från katedralen. Och nu ska vi sätta igång att renovera och förvandla det till ett studentboende.

Minns ni att jag berättade för några veckor sedan att jag ordnade två dagars husvisningar i Almería? Det var för mina kompanjoner som normalt sett köper renoveringsobjekt på Costa del Sol. Tillsammans med min pojkvän som ju är från Almería, fick vi idén att kika på investeringsmöjligheter där då vi jämfört med Málagaprovinsen och såg en intressant utvecklingspotential. Vi tittade på totalt nio fastigheter under två dagar. Alltifrån strandnära lägenheter i området El Zapillo, fristående hus och ett par objekt i gamla stan, till en fantastisk men också ganska dyr lägenhet på första strandlinjen i Aguadulce. Ingenting var dock direkt dyrt i jämförelse med priserna på Costa del Sol.

Planen var inledningsvis att köpa, renovera och sälja. Men riktigt så blev det inte. Jag hade både stora förhoppningar om att visningarna skulle leda till något nytt och spännande och samtidigt inga förväntningar alls. Mina bussiness partners hade aldrig varit i Almería tidigare och ja, det är ju en helt annan marknad och 24 mil bort med allt vad det innebär när man ger sig in i ett nytt projekt.

Huset vi alla föll för var ett blått hus i gamla stan - visserligen byggt så sent som 1999 - men i ett område som blandar moriskt arv, äldre andalusiska arbetarbostäder, närheten till borgen La Alcazaba, smala charmiga gränder och traditionell stadsbild, med ett väldigt genuint lokalliv jämfört med mer turistiska delar av Andalusien. Huset är 240 kvadratmeter stort med källare, takterrass med havsglimt och utsikt över La Alcazaba samt två våningsplan med fem sovrum, fyra badrum, vardagsrum och kök.

Mina kollegors kommentarer under visningsdagarna var ”vad mycket unga människor det är överallt!”. Och ja, Almería är verkligen en universitetsstad - ungefär 11.000 studenter, däribland en hel del Erasmus-studenter. Stämningen var hög både på strandpromenaden på fredagseftermiddagen och inne i centrum på kvällen. Livfull och ungdomlig men på ett mycket gemytligt sätt. Det blå huset skulle kunna bli ett jättefint studentboende tänkte vi alla när vi gick runt och fantiserade om dess framtid.

Vägen är sällan rak i Spanien. Men även om det kändes som att allting tog lite tid, så skrevs faktiskt lagfarten under en månad efter besöket den där lördagsförmiddagen i april. Huset är i hyfsat gott skick men behöver en rejäl uppdatering. Det är det ena projektet. Det andra projektet går ut på att huset inte ska renoveras för att säljas, utan för att fyllas med studenter. Det är en helt ny erfarenhet för alla inblandade. Det har varit en intressant resa så här långt att tala med arkitekter, myndigheter och advokater för att reda ut vad som gäller för olika slags uthyrning, i syfte att finna ett så enkelt och genomförbart upplägg som möjligt. Det visade sig att den absolut enklaste formen av uthyrning är just rumsuthyrning.

I veckan blev det dags att åka till huset för en första genomgång av vad som nu ska göras. Det var en het majdag med 29 grader i skuggan och blev en lång svettig men väldigt rolig dag. Förutom att gå igenom rum för rum för att ta mått och notera allt som ska fixas - alltifrån målning, serva persienner, fixa ny AC, kapa gamla elkablar och se till att eluttag finns på logiska platser, fixa badrum, riva ett kök och bygga ett annat - så blev det ett antal promenader i närområdet för att ta hand om markservicen. Pipo var med och då jag varken ska bygga eller är så bra på att mäta, fick jag istället serva bäst jag kunde med frukost, kaffe och dricka under dagen. Jag passade även på att dokumentera varenda litet skrymsle av fastigheten.

Huset ligger nedanför La Alcazaba som skymtar uppe på kullen mellan gränderna. Går man bara ett par kvarter ned syns hamnen och det blå havet. Titt som tätt springer på man ett litet torg med träd och blommor. Var jag än gick in blev jag kompis med dem som jobbade där. Cafét på hörnet som fixade ”café para llevar” till oss alla fyra och såklart hann förälska sig i Pipo under tiden och mata honom med skinka. Lunchstället där vi knappt behövde beställa någon mat eftersom all dryck kommer med en tapas. Cafét där jag försökte köpa mer ”café para llevar” på eftermiddagen då alla behövde en energiinjektion. Lilla mataffären på hörnet där jag gick och köpte Coca Cola och Aquarius.

Det blev aldrig något eftermiddagskaffe för Bar Nuria som var det enda nära stället som var öppet under siestan, hade slut på engångsmuggar. Servitören grämde sig något alldeles förfärligt och undrade om jag inte kunde sätta mig ned vid ett bord och dricka mitt kaffe. Varpå jag fick förklara att jag behövde förse mina tre hårt arbetade vänner i ett renoveringshus en bit bort med kaffe. Varifrån kommer du som talar så bra spanska, undrade han. Jag är svensk men har bott här i snart 23 år, svarade jag. Här i Almería, undrade han då. Nej, i Málaga, på Costa del Sol. Varpå han pekade på dörren och teatraliskt ville skicka ut mig. Jag började prata om min kille som är från Almería och han sa till mig att jag skulle be honom förklara. Och sade att jag skulle komma tillbaka och äta churros en annan dag.

Jag bad Luís förklara, vilket han tydligen redan hade gjort, men mitt minne är bra men kort. Det visade sig att begreppet Costa del Sol myntades av en hotellägare i Almería redan 1928 för att marknadsföra kusten där. Det spred sig och började användas bredare om hela den östandalusiska Medelhavskusten — inklusive Málaga, Granada och Almería och så småningom, från ungefär 1940–50-talen blev Costa del Sol i huvudsak kopplat till Málagakusten, vilket är betydelsen idag. Detta är ju ingenting man får veta om man bor i Málaga, men för Almeríaborna finns det en del prestige i frågan eftersom de anser att deras kust är den riktiga Costa del Sol.

Tretton timmar efter att vi hade lämnat Benalmádena på morgonen, var vi hemma igen. Fulla av intryck, idéer, funderingar på möjliga planlösningar och färgsättningar. Jag blev tvungen att sitta uppe i några timmar till för att smälta allting. Nu börjar en ny era, då Almería kommer bli en del av våra liv på ett helt nytt sätt. Den riktiga Solkusten. Vågar man skriva så här?

Carin Osvaldsson