En rörig tältresa

PLUS ANNIKA ELWING När jag såg den sneda takboxen som sambon försökt montera undrade jag hur den här tältsemestern skulle bli egentligen. Det var som en föraning om att resan inte skulle bli som jag hoppats...

PLUS ANNIKA ELWING När jag såg den sneda takboxen som sambon försökt montera undrade jag hur den här tältsemestern skulle bli egentligen. Det var som en föraning om att resan inte skulle bli som jag hoppats...

En variant av Sunes sommar, så kändes det ett tag. Har ni sett filmen? Sunes familj har bestämt sig för att åka till Grekland, men biljetterna visar sig vara dyrare än de tänkt. Pappa Rudolf skaffar en gammal husvagn istället. Den där husvagnen hade jag gärna haft nu, istället för det som blev...

Inför min första semester hade jag en massa idéer. Inte bara utflykter i närområdet; strand, paddling och någon stadsfest kanske, utan också en tågluff på ett par veckor. I slutet av juli fyller äldsta tolv, och innan dess åker hon gratis på Interrailbiljetten. Jag bad om tidig semester så det skulle vara möjligt.

Dock hängde allt på omvårdnadsbidraget. Vi ansökte i januari, och jag hade hoppats kunna lägga undan de pengarna för att göra roliga saker i sommar när jag är ledig. Vi lever alla fyra på min enda inkomst, så oftast blir det inget över till nästa månad. Företagets semestertillägg kommer dessutom efter semestern, vad det nu är för glädje med det när den lediga tiden är slut.

Omvårdnadsbidraget dröjde och dröjde. Det är fortfarande på utredning. Jag fick inse att semesterplanerna måste justeras. Men något roligt måste vi hitta på! Min första betalda semester i livet, fyra veckor, dessutom efter det här tuffa året.

Jag köpte ett billigt tält på Biltema och två luftmadrasser i en annan lågprisbutik. Sedan packade vi mat, kläder, två påsar diabeteshjälpmedel, spel och några böcker som inte skulle bli lästa. Jag tittade på takboxen, en variant som måste bindas ihop med spännband för att luckan inte ska fara upp.
– Ja, jag kan inte mer. Nu sitter den så. Och den ska sitta där ända tills vi åker till Spanien, för jag rör den inte igen, sa sambon fast.

Jag kände igen rösten från när han försökte skruva upp tv:n på väggen för flera år sedan. Den satt inte lika snett som den här takboxen, men nästan.

Vi mötte många bilar med takboxar. Nästan alla har sin takbox i mitten av räcket, inte på ena sidan. Och deras boxar sitter inte på snedden som vår. Men det spelar väl ingen roll så länge lådan inte flyger av, och det har den inte gjort.

Vi kom iväg senare än tänkt. Det var växter som måste planteras om, disk som skulle diskas, mat som skulle ätas, sopor som skulle tömmas, och så själva packningen. Det blev bara tid för en kort tankningspaus och så ett inköp av pump till luftmadrasserna. Jag tog över körningen någonstans i Småland – sambon kör så långsamt. Tio minuter före stängning parkerade jag utanför receptionen till campingen som jag bokat på norra Öland.

Det var ganska mörkt när vi satte upp tältet, men det är av en sådan där modell som vecklar ut sig och monterar sig självt.

Stora dottern och sambon blåste upp luftmadrasserna medan jag gick till servicehuset med den lilla. När vi kom tillbaka satt sambon uppgiven på marken med ena luftmadrassen bredvid sig och sa att tältet var för litet. Båda madrasserna fick inte rum. Jag förstod inte, jag hade kollat mått på tält och luftmadrasser noga, men han hade rätt. Vilket håll man än la madrasserna på, så fick de inte plats.
– Då tar vi ur hälften av luften i den ena, så kan vi vika upp långsidan. Så har vi benen och fötterna på den!

Vi åt en mycket sen middag på medtagna rester och snabbnudlar som ingen tyckte om, och skulle sedan gå och lägga oss. Det var så sent att det var mörkt och tyst överallt, men det var omöjligt att få tyst på barnen. Jag hyschade och hyschade, rädd att övriga på campingen, framför allt de i tältet bredvid, skulle vakna.

Jag tittade på det stackars tältet. Det var ett leksakstält jämfört med vårt i Spanien, som är stort och bekvämt, högt i tak, det får plats ett bord och stolar i förtältet och sovdelen är mörklagd. Där hänger vi upp mysiga smålampor. Det här var bara en enkel plastduk. Skulle den stå emot en regnskur? Jag tvivlade på det. Anade kondensen som skulle bildas inuti, och fick rätt. Morgonen efter väcktes äldsta dottern av att det droppade i ansiktet på henne, och kläderna vid tältduken var blöta, vid golvet skapades små pölar.

Men ännu var det natt. Vi behövde sova. Det var kallt som sjutton. Hunden drogs in i tältet, hon fick hoppa över den vikta madrassen som börjat tappa luft. Hon var rädd så hon skakade för allt det nya. Jag la min jacka över henne så hon inte skulle frysa.

Idiottältet gick inte att stänga på grund av att den uppvikta luftmadrassen tryckte på mot dörren. Kall nattluft blåste in.

Jag började skratta av den dumma situationen, och kunde inte sluta. Campingen var full av ordningsamma människor i husbilar, husvagnar och seriösa tält med spända tältlinor. Fanns det någon mer som skyndade genom Sverige med packning i plastpåsar, som hann fram med tio minuters marginal, som försökte sova i ett leksakstält på luftmadrasser som var för stora, med hemmagjord lösning som gjorde att dragkedjan till öppningen gick upp?

Jag tänkte på tältfamiljen intill och började skratta ännu mer. Det smittade tydligen. Någon släppte väder av skratt, vilket gjorde allt ännu värre. Jag försökte läsa en bok för barnen så de skulle somna, men kunde inte sluta skratta.

Den äldsta tröttnade på att ligga så trångt och la sig på den vikta madrassen som släppte ut luft, den vid den trasiga dörröppningen. Till slut somnade vi.
Jag frös hela natten, och vaknade ideligen. Kontrollerade att barn och hund hade täcke. Slumrade och vaknade igen. Den lillas insulinpump började tjuta. Den blodsockermätande sensorn hade gått ut, måste bytas genast. Åh nej! Sambon klättrade över det stora barnet vid tältöppningen, fångade in hunden som smitit ut, letade fram sensor i rätt diabetespåse i ficklampans sken i bilen, klättrade över den vikta madrassen, barnet och hunden, försökte laga dragkedjan till tältöppningen men gav upp, jag fick ta över. Vi drog av nattlinnet på dottern, i mörkret penslade vi på en skyddande barriärfilm på dotterns överarm för att mildra kontaktallergin från sensorn, satte på ny sensor när hon somnat om, knappade in koder i pumpen, drog på nattlinnet, somnade om.

Jag vaknade någon timme senare, var så fruktansvärt kissnödig. Tänkte på allt trassel med sensorn och försökte somna om. Vaknade gång på gång av att jag var så nödig. Drömde mardrömmar om det. Var till slut tvungen. Hade så bråttom att jag knappt vågade röra mig, sambon fick väckas och släppa ut mig genom den trasiga tältöppningen. Hunden sprang efter. Gick tillbaka med hunden. Kom ihåg det nya, jättestora hålet jag fått på min gamla pyjamasbyxas bakdel. Vi pratar alltså om en reva på en och en halv decimeter. Vacklade bort till toan och knep ihop pyjamashålet med ena handen. Kunde inte förstå att det var så många ute och gick vid den här tiden. Hann till toan. Knep ihop pyjamashålet på tillbakavägen. Kom in i tältet igen. Stora barnet hade lämnat den nu tomma luftmadrassen och lagt sig på min plats. Flyttade på henne och fick plats bredvid den plastblöta tältduken och lyckades sova någon timme till, tills min egen insulinpump tjöt för att batteriet måste bytas.

Ingen var pigg den dagen. Barnet med flera npf-diagnoser ville åka hem och stänga in sig i sitt rum igen. Kunde inte förstå vad vi gjorde här. Den lilla ville bara till poolen och jag vet att man får offra sig för sina ungar, men vi har inte förmått oss att bada i denna iskyla.

Vi spelade minigolf. Jag är den enda som är bra i familjen. Stora dottern blev arg efter åttonde hålet och gick och satte sig i bilen. En förbättring mot förra gången för två år sedan, då hon var tvärilsk i två timmar efter några olyckliga slag och vägrade komma närmare oss än 20 meter. Lilla gav upp efter hål tio och sambon lyckades få bollen att fastna i ett hinder, sedan råkade han slå bort hela hindret. Han ville inte heller spela mer.

Jag älskar Öland, ville återse platser, tänkte att det kunde bli en rolig campingresa som när jag var barn. Men det är skillnad på att campa med leksakstält istället för en robust husvagn, och att resa med npf-barn jämfört med barn utan diagnoser. Planen var att ta en sväng in i Norge efter det här, något som sambon och jag önskat varenda sommar, samt att stanna ett par dagar på västkusten och fånga krabbor. Men i skrivande stund, dag tre på Öland, känns alternativet att åka tillbaka till lägenheten för återstoden av semestern inte så tokigt ändå.

Annika Elwing