VM-finalen på storbilds-tv på tjurfäktningsarenan i Almería blev ett minne för livet för bloggaren. Foto: Carin Osvaldsson

Om sommartrötthet och att göra det bästa av situationen

25 jul 2026 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Om jag i början av sommaren var en aning bitter över att inte få till en riktig semester enligt mina egna önskemål, så har jag nu anpassat mig till en sommarlunk som består av både jobb och ledighet i en ganska trevlig mix. Det har sina fina sidor det med och allt har sannolikt en mening. Kosttillskott, VM-guld och några nya utmaningar livar upp i hettan.

När den riktiga sommarvärmen slog till för några veckor sedan kände jag mig väldigt trött. Delvis var det säkert psykiskt, då jag kände mig ledsen över att inte lyckas få till en Sverigesemester denna sommar. Men delvis hade det även sin fysiologiska förklaring som tack och lov var enkel att åtgärda. Det är ju allmänt känt att när man svettas mycket så behöver man inte bara vatten utan även mineraler. Jag brukar kombinera vatten med Aquarius. Då jag i år inte tyckte att det hjälpte, bestämde jag mig för att prova ett kosttillskott bestående av elektrolyter. Jag gjorde även en hälsokontroll och det visade sig att jag hade brist på D-vitamin. Mycket ironiskt, men tydligen väldigt vanligt. Så med höjda mineralnivåer och extra D-vitamin, är jag nu mycket piggare.

Som för att tortera mig själv lite extra, tittar jag då och då på bilder från senaste årens tågluffar och svala somrar i Sverige. Minns känslan så oerhört tydligt av att närma sig dagen för avfärd, förberedelserna, att en tidig morgon kliva på det första av många tåg, hur temperaturen sjunker under vår långsamma färd genom ett somrigt Europa, njuta av landskapet som passerar förbi utanför tågfönstret, ha tid att prata i timmar med sonen, spela kort, äta lokala specialiteter på restauranger, dagligen utforska nya platser och att slutligen rulla över Öresundsbron, hem till mamma, hem till min syster och hennes familj. Svala skogar och djupa sjöar, cykelturer, fiske, kräftor och livet i en storfamilj.

Men så tvingar jag mig själv att även minnas stressen av att behöva förbereda hemmet för ett utbyte som möjliggör att lämna husdjuren hemma. Nervositeten över ett 20-tal tågbyten som måste klaffa för att hela resan inte ska falla som dominobrickor. Känslan av att utmana mig själv, tvinga mig utanför min bekvämlighetszon. Det var inte bara idyll. Ibland har tanken passerat mig, att tänk om man bara kunde stanna hemma och slippa allt det där. Nej, det är ju egentligen inte att föredra, men däremot inser jag att jag nu hittar andra sätt att utmana mig själv här hemma och att det är lika värdefullt. Allt kan inte alltid vara samma och man måste vara öppen för att saker och ting blir annorlunda. Inget är konstant, allt flyter och ändrar form.

Fastighetsmarknaden är märklig just nu och som ett led i att alla äggen inte nödvändigtvis måste ligga i samma korg, öppnade jag mig för att se vilken typ av uppdrag jag skulle kunna göra som alternativ eller som komplement till att vara mäklare. Missförstå mig inte, jag har min mäklarfirma och den lämnar jag inte och det här handlar mer om en mental process än något annat, men den är intressant på flera sätt och därför delar jag den med er. Men ta det för vad det är - ett slags lekfullt experiment.

Det började med att jag klickade runt på LinkedIn, läste jobbannonser och funderade på vad jag egentligen är och vad jag skulle kunna göra om jag skulle göra något annat. Det är inte lätt när man har en brokig bakgrund och saknar en regelrätt titel. Det är såklart frihet också, vilket egentligen passar mig perfekt. Jag funderade på alla jobb kopplade till produktion av ”content”, hamnade vidare i AI-världen och blev helt fascinerad av alla frilansjobb som finns där. Om man tycker att AI är spännande, sitter på flera språk och har förmåga att uttrycka sig samt analysera och utvärdera texter, är detta en riktig skattkista. AI hjälper ju oss, men AI måste också tränas upp och bakom det finns riktiga människor.

Jag anslöt mig till diverse portaler, mycket rigorösa och seriösa, har gjort ett flertal AI-intervjuer, gått vidare i flera processer och faktiskt även utfört mina första uppgifter i ett konkret projekt jag blev inbjuden till. Än så länge är det inte direkt någon kassako, men kanske det kan förvandlas till en extra inkomstkälla med tiden. Det bästa av allt just nu är dock att jag helt på egen hand - eller i ärlighetens namn med stark stöttning i form av dagliga konversationer med ChatGPT - klivit över en enorm tröskel som bestod av en självbild jag hade av mig själv som för gammal och för tekniktrög för att klara av att lära mig något helt nytt.

Projektet bestod av att föra konversationer med Gemini och utvärdera dem enligt en ganska avancerad manual. När jag väl kom in i det var jag - om jag får säga det själv - väldigt duktig på detta. Introduktionsprocessen var dock så komplicerad och bestod av så många olika moment och för mig nya appar för kommunikation, tidsrapportering, etc, att jag var nära att både gråta och ge upp innan jag ens kommit igång. Men jag tog mig igenom det och ut på andra sidan och det är jag så otroligt stolt över mig själv för.

En annan sak jag gjort i sommar är en timme med sonen på en av de uppblåsbara vattenparkerna som finns längs med Costa del Sol, närmare bestämt den i Carvajal. Han ville så himla gärna, jag sade okej men var bestämd med att han antingen fick göra det själv eller hitta en kompis han kunde göra det med. Han lyckades inte hitta någon kompis som kunde, tiden rann ut och plötsligt kände jag bara att vad sjutton håller jag på med? Varför kan inte jag göra det med honom? Om jag tycker att det känns obekvämt och läskigt är det en desto större anledning till att ta tjuren vid hornen och bita ihop. Så det gjorde jag.

Killen som jobbade som badvakt där ute, var nog inte särskilt imponerad av mina skills. Att jag ömsom kröp på alla fyra, ömsom ålade mig runt, bara kom halvvägs upp på tornet med rutschkanorna och inte vågade ens testa lianen. Han dog förmodligen av skratt inombords. Eller så tyckte han bara väldigt synd om Iván som behövde dras med sin uppenbarligen alldeles för stelbenta mamma. Men Iván skämdes inte ett dugg för han visste vad det innebar för mig att jag var där, han uppskattade att jag var närvarande. Det räckte långt. Det var vår gemensamma upplevelse och vi hade jättekul.

Så var det fotbolls-VM som jag såklart följt med en ökande spänning och stigande entusiasm. Hemifrån TV-soffan. Det är ju så bekvämt att kunna sätta på AC-n, fixa middag och ta något kallt att dricka från kylen när andan faller på. Men samtidigt minns jag åren 2008, 2010 och 2012 - Spanien senaste storhetstid i EM- och VM-sammanhang. Inte såg jag de matcherna hemifrån. Så när det stod klart att Spanien skulle spela finalen bestämde Iván och jag att vi skulle se den matchen utanför hemmet. Finalen sammanföll med ett besök i Almería och vi valde att se matchen på tjurfäktningsarenan.

Det var allt annat än bekvämt. Matchen började klockan 21 men det var nästan fullsatt när vi kom dit nästan två timmar före. Vi lyckades dock hitta sittplatser i skuggan och det var jag enormt tacksam över. Jag hade tagit med en vattenflaska men den fick jag såklart lämna ifrån mig vid ingången. Det fanns bar där inne, men vi satt inte så bra till och dessutom ville man ju inte bli kissnödig. Så min kille och jag drack varsin öl. På sex timmar. Det fanns inget ätbart. Iváns vatten spilldes ut i två omgångar då flaskan inte fick ha korken kvar. Så han drack ingenting. Men vilken kväll det var, jag får fortfarande flera dagar senare gåshud bara av att tänka på de där timmarna och än mer när jag tittar på mina bilder och videos.

Det blev ett minne för livet för oss alla tre och jag är så glad att vi trotsade bekvämligheten för att Iván skulle få uppleva detta. Vem vet när det händer igen?! Det var en sådan helt otrolig stämning och det finns inte en chans att jag skulle kunna vara stoltare än jag är över Spaniens landslag, över var och en av de helt fantastiska spelarna och deras unika integritet, samspel, laganda och etos. Tack för allt La Roja! ¡Viva España!