Spanska reallönerna har stått stilla i tre decennier
11 jun 2026 | 12:00EKONOMI De spanska reallönerna har i praktiken varit oförändrade under de senaste tre decennierna. Medan ekonomin vuxit har arbetstagarnas köpkraft stagnerat och skattetrycket på arbete nått allt högre nivåer.
Sedan 1995 har den genomsnittliga reallönen endast ökat med fem procent. Det kan jämföras med ett genomsnitt på 31 procent inom OECD-länderna under samma period, trots att BNP per capita har ökat med 46 procent sedan mitten av 1990-talet. De enda två länderna som redovisar en sämre löneutveckling är Italien (tre procent) och Japan (minus två procent).
Utvecklingen slår särskilt hårt mot yngre generationer. Statistik visar att millennials vid 30 års ålder tjänade 16 procent mindre än vad generation X gjorde vid samma ålder, och ökningen av hushållens inkomster förklaras främst av att fler arbetar snarare än högre individuella löner.
Arbetstagare pressas samtidigt av ett ökande skattetryck. Den så kallade skattekilen, skillnaden mellan arbetsgivarens kostnad och den anställdes nettolön, nådde 41,4 procent år 2025, vilket är den högsta nivån sedan år 2000. Det är till och med högre än i Sverige, där skattekilen låg på 41,1 procent.
En stor del av skatteökningen har skett genom inflationen. När löner justeras upp för att möta stigande priser utan att skattetabellerna för inkomstskatten IRPF räknas om i samma takt, hamnar arbetstagare i högre skattenivåer utan att köpkraften ökar.
Resultatet har blivit att de nominella lönekostnaderna stigit med 26 procent mellan 2015 och 2024, samtidigt som enskilda arbetstagare i praktiken fått fem procent mindre kvar att konsumera. Situationen beskrivs som paradoxal i ekonomiska analyser.
Experter framhåller att arbete ofta beskattas hårdare än kapital eftersom kapital är mer rörligt och kan flyttas mellan länder. Därmed faller en större del av skattebördan på löntagare, som har begränsade möjligheter att anpassa sig.
Källa: Kiko Llaneras, El País
Kommentarer