Domen mot Pablo Hásel har väckt kraftiga reaktioner. När den vann laga kraft och sångaren hämtades av polis för att avtjäna sitt nio månader långa fängelsestraff uppstod oroligheter på ett flertal ställen i Katalonien.

I Barcelona har kravallerna varit utdragna. Polisen har svarat genom att skjuta skumkulor mot demonstranterna och i en av sammandrabbningarna träffades en 19-årig flicka i ögat. I media sprids bilder från ett Barcelona i brand. Det är inte helt lätt att förstå vad som ligger bakom de våldsamheter som tycks bli allt vanligare vid manifestationer och motiven bakom dessa ungdomars ilskna protester.

Tidningen Público har försökt finna förklaringar. Enligt antropologen José Mansilla handlar det delvis om en generation som alltid levt i en värld i kris, först finanskrisen 2008 som i Spanien blev långvarig och nu pandemin.

– Det är personer som inte har något att förlora och mycket att vinna, citeras Mansilla i Público. Det vi ser liknar vad arbetarklassen gick igenom på 1800-talet, den ansåg sig inte heller ha varken framtid eller något att förlora.

Diagnosen delas av den katalanska vänsterungdomsorganisationen Arrán. Adriana Roca, föreningens taleskvinna, menar att det inte alls är förvånande att ungdomarna går man ur huse för att protestera. Bakgrunden är en ungdomsarbetslöshet på 40 procent, få möjligheter att frigöra sig och flytta hemifrån samt pandemin som i hög grad påverkar ungdomarnas mentala hälsa.

Det katalanska inrikesrådet Miquel Sàmper har beskrivit demonstranterna som grupper av våldsamma anarkister och stridslystna kommunister. Uttalandet gjorde han efter att demonstranterna satt en polisbil i brand i Barcelona. Det finns dock ingen politisk grupp eller konkret sammanslutning som ligger bakom kravallerna och deltagarnas bakgrund är brokig.

– Det är inget nytt fenomen, citeras Roca i Público. Vid dessa massiva mobiliseringar går det inte att fastställa en profil som beskriver alla. En del deltar av ren och skär ilska och maktlöshet inför en framtid utan hopp, andra är mer organiserade.

Roca poängterar att konfrontationerna mellan ungdomar och polis har blivit allt vanligare och tillhör vardagen, exempelvis vid vräkningar. Många har förlorat rädslan och respekten för polisen och gripandet av Hasél blev droppen som fick bägaren att rinna över för många.

Samtidigt pekar alltså den katalanska regionalpolisen ut italienska anarkistgrupper som en aktiv part i manifestationerna. Enligt Mansilla finns det grupper som ser konfrontation som vägen att gå för att bygga ett nya samhälle.

– Självständighetsprocessen kanaliserade missnöjet som följde i den förra krisens spår, men det har inte lett någon vart och missnöjet finns kvar, citeras han i Público.

Även om det saknas en konkret organisation bakom manifestationerna, menar Mansilla att det finns en historia i just Barcelona som karaktäriseras av anarkistiska tendenser. Det har bland annat framkommit under protesterna mot domarna mot separatistledarna. 

– Barcelona är den enda platsen i världen där en anarkistisk revolution har segrat. Det var sommaren 1936 och det lever kvar i folkets minne och påverkar medvetet eller omedvetet hur de agerar, kommunicerar och organiserar sig.