Ofta när framgång uppnås, i ett land, ett företag eller ett fotbollslag, kan man följa en successivt uppåtgående trend. Den efterkloke kan säga att det har man även kunnat med det spanska fotbollslandslaget. Men det är något av en efterkonstruktion. Förväntningarna har alltid varit höga på det spanska landslaget. Spanien har alltid haft spelare av hög kvalitet och Real Madrid och Barcelona har tillhört de bästa klubbarna i världen. Men innan fotbolls-EM 2008 hade det aldrig riktigt fungerat och det är svårt att påstå att vinsten i EM var väntad. Efter EM har det dock varit annorlunda och Spanien gick in i sommarens VM som en av favoriterna. Framgångssagan har varit kort och intensiv och den främsta förklaringen till framgångarna är ganska enkel. Spanien har haft de bästa spelarna och lyckats skapa en homogen och välmående grupp. Det är grundförutsättningarna. Sedan behövs givetvis även tur i avgörande lägen. Stolpe in istället för stolpe ut, skadefria spelare och en bra lottning med mera. Spaniens succé kan (vilket har skett och sker) sönderanalyseras, men i spelarmaterialet finns svaret.

Det ska bli intressant att se vad som händer framöver. Spanien har på två år gått från att vara en potentiell (men aldrig reell) vinnare till att vara bäst. Nu är det Spanien som alla vill slå och frågan är om Spanien kan konsolideras som en mästarnation. Förutsättningarna är goda och fotbollslandslagets framgångar tryggar säkerligen återväxten. Men ännu är inte Spanien att jämföra med Brasilien, Argentina, Tyskland och Italien. Spanien har dansat, och dansat väldigt fint, under två somrar. Nu handlar det om att hänga kvar i toppen, och där blåser det alltid hårt.

Hur stor makt kan en tränare ha? I tider av ekonomisk kris är det svårt att förstå att en spelare som i runda slängar värvades för 85 miljoner euro för ett år sedan, nu säljs för 24 miljoner euro. Det är otroligt att en tränares förändrade inställning från ett år till ett annat tillåter att så mycket pengar offras. Om inte Pep Guardiola visste vilken mentalitet Zlatan Ibrahimovic hade när han värvades för nära en miljard kronor (något som åtminstone större delen av Malmö har känt till länge), kan man fråga sig vilken research Guardiola och Barcelona gör innan de spenderar astronomiska summor på en spelare. Lägg därtill att det fanns skäl att ifrågasätta om Zlatans spelstil passar in i Barça, så har vi ett kapitalmissbruk som heter duga. Dagens fotboll är ingen lek där alla kan vara vänner och pengarna som omsätts är inte bara nummer på en display eller i en tidning. Det är verkliga siffror som kan och ibland måste jämföras med vad betydligt viktigare saker än en fotbollsspelare kostar i samhället. Till råga på allt försöker man från Barcelonas sida få det att framstå som att klubben sparar pengar på att låta Zlatan gå, på grund av hans höga lön. Istället för att medge det uppenbara förolämpar klubben vår intelligens.

Zlatans sorti är snart ett minne blott. Drömmen om Spanien och Champions League-guld med Barça är över innan den ens började. Zlatan ska på nytt jaga sina drömmar på San Siro i Milano. Samma stad och samma arena, men nu i ärkerivalen Milans färger. Kanske den dyraste tur och retur-biljett som fotbollsvärlden har skådat. Kvar i Barcelona finns endast frågan vad Zlatan från Malmö egentligen hade kunnat uträtta i Barças tröja. Han föll offer för den moderna fotbollens cynism och sin egen mentalitet. Sportsligt sett kan det, trots allt, vara ett bra drag för Barcelona att Zlatan lämnar klubben.

Vilken sommar för övrigt. VM-guld i fotboll, Rafa Nadal tog hem Wimbledon och Alberto Contador vann Tour de France igen. Var än man ser i sportens värld är det Spanien. Sportslig högkonjunktur mitt i en ekonomisk depression. Ett galet år.