Nyfikenhet som drivkraft

MATTIAS ANDERSSON ”Varje gång vi ställer en ärligt menad fråga gör vi det utifrån antagandet att det finns ett begripligt svar att få. Och varje gång vi finner det meningsfullt att engagera oss i något gör vi det utifrån ett antagande om att tillvaron är meningsfull. För hur skulle mitt eget liv kunna vara meningsfullt om tillvaron som helhet är meningslös?” (ur Ulf Jonssons bok ”Med tanke på Gud”)

Jag har fått anledning att stanna upp inför orden flera gånger. Det finns trådar mellan livets mening på ett individuellt plan och de globala frågornas stora perspektiv. Klimatmötet i Köpenhamn visar på behovet av att lösa de globala frågorna på ett sätt som säkrar din och min överlevnad. Det gläder mig att se engagemanget för Köpenhamnskonferensen eftersom det vittnar om en tilltro till att kunna rädda något viktigt, våra liv. Kyrkans budskap manar på med orden: det är inte ute med oss! Vi behöver ett hopp som dröjer sig kvar även när tv-reportrarna lämnat klimatmötet i Köpenhamn.

Engagemanget för klimatkonferensen i Köpenhamn berättar om en framtidstro och vilja till förändring. Ett kristet perspektiv lyfter fram vördnaden för det skapade. På så vis hör andlighet och värnandet om naturen samman. Där finns kraften till engagemang.

För mig bottnar nyfikenheten i en andlig värld. Där finns en upptäckarlust som öppnar ögonen för världen. Skapelsen rymmer den skönhet som väcker förundran och fascination, så att våra ögon ser ”änglamarken” och ”himlajorden”. Guds avtryck finns att upptäcka i naturens förunderliga villkor och i människans intellekt och nyfikenhet. Naturens resurser är gåvor att förvalta.

Därför behöver vi en förtröstan inför framtiden. Vi står inför stora utmaningar när det gäller klimatfrågan men miraklet kan ske i mitt och ditt liv. Julnattens budskap handlar om framtidstro när den gudomliga närvaron sprider ljus över en mörk natthimmel.

Några väderbitna nattarbetare tar emot budskapet om hopp:
”Var inte rädd. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket..”

Mattias Andersson