Tre av de fyra dömda för inblandning i mordet på Sevillaflickan Marta del Castillo har friats av provinsdomstolen. Den ende dömde i målet är den tidigare pojkvännen Miguel Carcaño, som erkänt brottet och som dömts till 20 års fängelse. Åklagaren hade yrkat på 53 år, för både mord och våldtäkt.

Det tre år gamla brottet har väckt heta känslor hos folkopinionen, inte minst då ingen av de misstänkta avslöjat vad de gjort med kroppen. Tvärtom har de vid förhör givit motsägelsefulla uppgifter som tvingat myndigheterna till kostsamma och resultatlösa eftersökningar.

Parallellprocesser i media är idag vardagsmat i Spanien och fallet Marta del Castillo är fullt av ingredienser som får det att vattnas i munnen på spekulativa medier. Det scenario som målats upp som erkänt faktum är att Carcaño tillsammans med då minderårige ”El Cuco”, skulle ha lurat Marta del Castillo till ex-pojkvännens lägenhet, där hon våldtogs och mördades. Sedan ska både Carcaños storebror och en god vän ha hjälpt till att röja undan kroppen.

Carcaño greps och erkände mordet bara veckor efter dådet, men kroppen har inte kunnat återfinnas. De sammanlagt fem misstänkta för inblandning har upprepade gånger ändrat sina vittnesmål, vilket försvårat utredningen. En del medier har pekat på att de åtalade gjort detta på instruktioner från sina advokater.

”El Cuco” dömdes i en föregående ungdomsrättegång till ett begränsat straff för medhjälp att undanröja kroppen, men ej för mord. Han väntas bli frisläppt redan nästa år. Slutligen är det bara El Cuco och Carcaño som döms för mordet, medan de tre övriga frias av brist på bevis.

Marta del Castillos familj är bestört och säger att de tappat tron på rättssystemet, även om de aviserat att de kommer att överklaga. Flera ministrar i Rajoy-regeringen säger å sin sida att de tänker fullfölja sitt vallöfte att ändra den nuvarande brottsbalken gällande ungdomsbrott, det vill säga skärpa straffen.

Folkopinionen i Spanien är speciellt uppretad när det gäller brott mot minderåriga. Ett flertal tragiska fall har skakat Spanien de senaste åren och i skrivande stund är två syskon, sexåriga Ruth och tvååriga José fortfarande saknade, efter att deras far för drygt tre månader sedan anmält att de försvann i en park. Föräldrarna ligger i skilsmässa och trots att fadern befunnits ljuga på en rad punkter har han hittills vägrat erkänna brott.

Det är lätt att ryckas med och efterlysa exemplariska straff i dessa fall, både för att straffa de skyldiga och avskräcka andra från att begå liknande brott. Det ligger dock något sjukt i föreställningen att brottsmän metodiskt och rationellt skulle väga omfattningen av straffet, före de begår ett blodsbrott. Den som är kapabel att våldtaga och mörda någon, speciellt en minderårig, gör det knappast efter en kalkyl av de straffmässiga riskerna.

Lika sjukt är det att en stor del av befolkningen anser sig veta bättre än domstolen själv, om en åtalad är skyldig eller ej. Som tur är väljer domstolen, till skillnad från folkopinionen, från att fria i den händelse att bevisen inte är otvetydiga. Hur tragiskt det än kan verka har provinsdomstolen i Sevilla agerat exemplariskt på det sättet, när det lättaste utan tvekan hade varit att ge efter för trycket från både massmedia och allmänheten.

Det är möjligt att några av dem som friats i grunden är inblandade i brottet, men det vore betydligt mer oroväckande om de hade dömts utan giltiga bevis. Samtidigt frågar man sig vard det är för något regeringen vill ändra på, med erfarenhet av det senaste målet. Vill Rajoy och Sáez de Santamaría enbart skärpa straffen eller vill de också att man mer lättvindigt ska kunna döma folk?

En annan aspekt i fallet Marta del Castillo borde leda till mer eftertanke. Hur kommer det sig att så många tar för givet att till synes vanliga ungdomar, utan någon tidigare brottsbelastning, skulle vara benägna att hjälpa till att undanröja kroppen efter en flicka och gemensam vän som en kamrat mördat och sedan iskallt samordna sina vittnesmål för att förvirra polisen? Om så har varit fallet är det en enorm tragedi, men är det inte minst lika tragiskt att så många köper den historien?