Barça och Athlétic är faktiskt de två lag som mötts flest gånger i final i spanska cupen. Sedan några år tillbaka är upplägget dock rena mardrömsscenariot för arrangörerna i allmänhet och Real Madrid i synnerhet.

Låt oss börja med själva arenafrågan. Cupfinalen är naturligtvis en stor begivenhet och båda lagen är måna om att kunna ha så många supportrar som möjligt på läktarna, samt gärna på en plats som ligger på bekvämt avstånd från Bilbao och Barcelona. Båda var rörande överens om att favoritplatsen för finalen är Santiago Bernabéu, Real Madrids pampiga hemmaarena. Problemet är att Real Madrid vägrat ta emot dem och förra gången frågan kom tal skyllde klubben på oklara renoveringsarbeten.

Den här gången skippade Real-ledningen bortförklaringarna och direkt förkastade möjligheten. Anledningen är att varken ledningen eller supportarna vill se främst ärkerivalen Barcelona lyfta en eventuell titel på deras hemmaplan. Detta har för övrigt hänt tidigare och svider fortfarande i Real-minnet. Utan tvekan är denna möjlighet också ett skäl till att Barcelona gärna spelade cupfinalen i rival-arenan. Slutligen kommer finalen att spelas i Barcelonas hemmaarena Nou Camp, vilket baskerna av naturliga skäl inte är stormförtjusta över

Den andra debatten handlar om respekten för nationalsången och kungen, i det här fallet debuterande Felipe VI. Cupen heter som bekant "Copa del Rey" (Kungens cup) och den spanske monarken är vid finalen alltid hedersgäst på läktaren och träder in i arenan till tonerna av nationalsången.

Problemet här är alltså att ett baskiskt lag spelar mot ett katalanskt och merparten av supportrarna inte har mycket till övers varken för nationalhymnen eller kungen. Det visar de också genom att demonstrera och busvissla när sången spelas. Vi har tidigare upplagor sett hur rikstelevisionen på ett både klantigt och pinsamt sätt försökt manipulera direktsändningen, för att försöka dölja eller åtminstone tona ned protesterna.

Inför finalen i Barcelona 30 maj finns det nu både politiker (huvudsakligen konservativa sådana), journalister (idem) och fotbollstoppar som på fullt allvar vill stoppa mötet om nationalsymbolerna inte respekteras. Argumentet är att inget annat land i världen tillåter en skymf av varken sin nationalsång eller statsöverhuvudet.

Ett naturligt motargument, som jag ännu inte hört officiellt, är att förmodligen inget annat demokratiskt land, om något, har så svårt att att få hela sitt folk att uppskatta nationalsymbolerna. Oavsett vad man tycker om protesterna är det ganska uppenbart att sympatierna i de autonoma regionerna inte kommer att öka genom hot om bojkotter eller försök att tysta ned. Snarare tvärtom.