De ekonomiska likheterna mellan finanskrisen och coronakrisen är många. Problemet uppstod väldigt snabbt och fick också en lavinartad effekt. Precis som då reagerade åtminstone den spanska regeringen för sent. Precis som då kom Spanien att bli ett av de länder som drabbades värst. Precis som då sprang arbetslöshetssiffrorna snabbt iväg.

Men det finns flera väsentliga skillnader också. Det handlar inte bara om att finanskrisen orsakades av okontrollerad spekulation medan vi nu brottas med konsekvenserna av ett virus som, trots diverse konspirationsteorier, knappast kan skyllas någon konkret. Medan finanskrisen kom smygande och fick långvariga och omfattande effekter på ekonomin fungerade coronapandemin som en slägga, med konsekvenser som av allt att döma inte kommer att vara lika bestående.

Den största skillnaden måste dock vara vilken strategi som brukats denna gång för att motverka de ekonomiska konsekvenserna. Förra gången var det enbart svångrem som gällde och vi blev inpräntade att krisen i grunden var vårt eget fel, för att vi levt ”över våra tillgångar”. Sociala anslag och arbetsförmåner revs upp, med argumentet att de inte var ekonomiskt hållbara.

Den här gången hann vi knappt försätta oss i karantän förrän det presenterades stödpaket motsvarande hundratals miljarder euro, enbart i Spanien. En del påpekar gärna att skillnaden är att vi har en vänsterregering i landet, men det hade vi som bekant under de tre första åren av finanskrisen också. Den stora skillnaden ligger snarare hos EU och andra internationella organ, som antagit en radikalt annorlunda strategi mot förra gången.

I Spanien är skillnaden nu mot då speciellt anmärkningsvärd. Den gången hade vid bland annat en ordförande hos arbetsgivarföreningen CEOE (som senare dömdes till långa fängelsestraff) Gerardo Díaz Ferrán som förkunnade att vi alla måste arbeta mer för lägre lön. Igår antog Spaniens parlament en medborgarlön, utan att ett enda parti ville/vågade rösta emot.

Förhoppningsvis kommer denna nya strategi att motverka de ekonomiska konsekvenserna av den nuvarande krisen och kanske bana väg för en mer human finanspolitik. Men om det nu blir så infinner sig en oundviklig fråga. Hur fel var inte svångremspolitiken som vi genomled förra gången och vars konsekvenser består än idag?