Svenskar i Spanien, de som inte bor här permanent eller inte bott här så länge, får alla något saligt i blicken när värmen gör sitt antågande. Och det är ju såklart fullt förståeligt. Jag minns själv hur min ungdoms somrar i Sverige mest var präglade av stress. Minsta solstråle och man fick släppa allt man hade för händerna för att gå ut och njuuuta.

Bada och äta utomhus skulle det göras, iklädd sommarkläder såklart, trots att man oftast frös och det inte alls var behagligt. Känslan när det var riktigt härligt sommarväder, var inte i första hand glädje, utan en vetskap om att det kunde försvinna på ett ögonblick. Bokstavligen. Blinka inte för solen kan gå i moln.

Sommaren är kort.

Men i Spanien är sommaren inte kort. Den är väldigt lång och väldigt varm. Och jag ska nu erkänna för er något jag sällan säger högt; jag gillar inte sommaren. Skjut mig.

För mig är den liktydig med svett, för mycket folk överallt, extremt långt skollov vilket medför ett evigt pusslande. Samt kackerlackor. Det senaste kanske någon av er önskar att jag kunde lämnat därhän. Men nej, de är en stor del av mitt liv sedan jag flyttade till Benalmádena och inte minst till mitt radhus. Så jag kan inte låta bli att prata om dem. De är ett säkert sommartecken. De första kommer redan nu och sedan tvingas jag samleva med dem fram till augusti ungefär.

Benalmádena är dessvärre känt för att ha ovanligt mycket kackerlackor. Så varför säger jag detta? Varför prata om dessa äckliga kryp och avskräcka folk från att komma hit? Därför att det är kul att kontrastera. Ohyra i paradiset ni vet. Och kackerlackorna till trots älskar jag ju min kommun vilket måste betyda att den är bättre än de flesta. När den nu lyckas väga upp för något så vidrigt.

Fast man vänjer sig faktiskt vid allt. Förr grät jag om jag fick in en kackerlacka i mitt hem. Nu plockar jag bara fram sopskyffeln och svär en enkel ramsa. Föreningen besprutar regelbundet så tack och lov går de oftast just att plocka med skyffel. Men innan de dör kommer de in till mig och lägger sig på rygg. En efter en.

Medan våren i Sverige är ett grönt crescendo som kulminerar i sommarens explosion av växtlighet, är det precis tvärtom här. Vintern är som grönast och från maj ungefär blir det bara gulare och mer brunbränt för varje dag. Det är för varmt och trångt att hitta på saker och i juli, augusti håller vi oss mest hemma. Vi åker knappt ens till stranden. Deppigt eller hur?

Det gör vi däremot årets övriga tio månader. Och det är såklart det som är hemligheten bakom varför det är så fantastiskt att bo här. Vi får enligt mig bita ihop och stå ut under två mindre roliga månader, för att kunna njuta av de övriga tio underbara månaderna. Medan det dessvärre är lite tvärtom i Sverige. (För er som nu tar mig på orden vill jag poängtera att jag faktiskt gillar de svenska årstiderna, om än i lagom dos).

Men den spanska våren är för mig en tudelad upplevelse. Jag njuter av att naturen ännu är grön, av dagar med 25 grader när vi tar årets första dopp i Medelhavet (som förra söndagen) och stranden är precis lagom full med folk, av de ännu svala nätterna när man kan sova med täcke, av att man kan vara ute och röra på sig utan att svetten dryper och man fortfarande kan klä sig snyggt i kavaj och blus utan att lukta illa. Men för varje dag som går, så närmar vi oss min sämsta period på året, den som jag bara vill snabbspola.

Det sitter såklart i huvudet som det mesta och jag får väl jobba på det. Men jag tycker ändå att ni som blir så himla glada över att temperaturen stiger, kan ta lite hänsyn och vara lite måttliga i er soldyrkan. Lagom är bäst.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es