Björkman drar en parallell mellan invandringen till Nordamerika under de senaste två tre århundradena och invandringen under de senaste 20-30 åren till denna del av Spanien. Jag anser att denna parallell haltar och därmed kan man diskutera de slutsatser han drar angående viljan och möjligheterna för invandrarna till Solkusten att påverka samhällsutvecklingen här.

Hit till solkusten har invandrat främst människor med en avslutad eller väl etablerad yrkes/affärskarriär. De är dessa som köper fastigheter och skaffat sig residencia. Dessutom har ett okänt antal fattiga människor invandrat illegalt till Solkusten/Spanien av samma skäl som Europas fattiga invandrade till Nordamerka med den stora skillnaden att i Nordamerika kom de till ett mycket glest befolkat land som skrek efter arbetskraft och bosättare.

Men det kanske viktigaste var att de kom legalt och att de från grunden kunde skapa sina egna samhällen, kommuner, utifrån sina erfarenheter från Europa, positiva och negativa och inom USA:s konstitutions regelverk.

De fattiga invandrarna till Spanien har knappast den möjligheten och de välbärgade som bosätter sig här har enligt min uppfattning inte kommit hit för att skapa sig ett nytt samhälle eller förändra det befintliga utan för att som deltidsboende eller (del)pensionärer tillgodogöra sig det som redan finns här. Deras intresse för att förändra något torde därför vara minimalt och ingenting att bygga ett kommunalpolitiskt engagemang på.

För de fattiga illegala invandrarna gäller samma problematik som inom övriga EU-länder. De kommer till ett "färdigt" samhälle som det gäller att anpassa sig till för att överleva. Möjligheten att integreras i det spanska samhället har något förbättrats för dem som kunnat utnyttja den dispens beträffande arbets- och uppehållstillstånd som nyligen givits. En öppen fråga är hur denna dispens kommer att hanteras i framtiden, främst med tanke på den höga arbetslösheten i Spanien.

Björkman påpekar mycket riktigt att Spanien har en mycket öppen attityd till invandring, men man måste då titta på vilka som har invandrat till Solkusten. Till helt övervägande del har det varit personer med god till mycket god ekonomi som tillfört det spanska samhället ökade resurser genom att de kan betala bra för en stor konsumtion, främst inom fastighetssektorn, andra konsumtionsområden inte att förglömma. Invandrarna har en relativt hög genomsnittsålder med sammanhängande relativt stort behov av sjukvård, men även denna har man möjlighet att betala för. Total sett är och förblir de välsituerade invandrarna en ekonomisk pluspost för det spanska samhället och kan därför att bemötas med välvilja.

De fattiga illegala invandrarna är ett helt annorlunda problem. Så länge de är illegala föder de en svart arbetsmarknad med underbetald arbetskraft som på statens utgiftssida inte syns. Tyvärr syns den heller inte på statens inkomstsida i någon större omfattning annat än som förbilligande faktor för turismen och lantbrukssektorn. Illegala invandrare har man därför mer eller mindre blundat för, intill dess man blivit tvungen att samarbeta i denna arbetsmarknadsfråga inom EU. Dispensförfarandet är en eftergift av Spanien inför EU.

Jag har här försökt ge några infallsvinklar till den nuvarande bristen på invandrarengagemang i kommunalpolitiken på Solkusten. Jag har inte kommenterat de spanska kommunalmyndigheternas inställning. De är formellt bundna av EU bestämmelser om kommunal rösträtt.

Svenska kommunalpolitiker är inte Guds bästa barn det vet jag av egen erfarenhet. Dock kan man ställa sig tvivlande till exempelvis en svensks vilja att delta i den typ av kommunalpolitiskt arbete som de fakto bedrivs i kommunerna här på Solkusten. Marbella är tyvärr inte en isolerad företeelse.

Graden av genomskinlighet i det spanska samhället är minst sagt något lägre än i det svenska och min bedömning är att de spanska kommunpolitikerna inte direkt trängtar efter att influeras av en skandinavisk syn på hur kommunpolitik skall bedrivas.

Bjarne Ritzén