Måndag: Bussresa och traskande på onda ben till vårt lokala Centro de Salud, där vi efter långt köande får beskedet att hon först måste registrera sig: fylla i ett spanskt formulär, uppvisa pass och EU hälsovårdskort, och inlämna kopior av dessa.

Tisdag: Efter samma svåra resa köar vi igen med erforderliga dokument, och får så småningom en tid bokad med läkare.

Onsdag: Träffar äntligen läkare och förklarar behovet. Läkaren säger dock att första kontrollen måste göras på sjukhus där vi måste infinna oss klockan åtta på morgonen. Vi förklarar att det inte går några bussar där vi bor förrän efter åtta. Hon rycker på axlarna: Taxi? - Minst 50 euro, säger vi: det kan vi inte kosta på oss, vi är ju bara folkpensionärer! Hon slår ut med händerna: inte hennes problem, men sjukhustransporter finns inte i Spanien, utom ambulanser i akutfall...

Torsdag: Vi tar första tillgängliga buss och skyndar oss på slitna ben till Hospital Costa del Sols reception där vi anländer klockan 9:45, men får en rejäl utskällning: vi måste vara där klockan 8:00! På min förklaring att det inte går några bussar så tidigt, och min lama förfrågan om man inte kan få boka en tid vid senare, praktiskt genomförbar tidpunkt reagerar avdelningschefen, som tillkallats, med ett riktigt utbrott: det kanske kan gå i England, men detta är Spanien, och passar inte det spanska systemet så går det ju jättebra att bara åka hem till England igen!!

Allt detta på smattrande spanska förstås, liksom alla våra tidigare konsultationer! Lyckligtvis är min spanska tillräcklig för dagligt bruk; min fru förstod inte orden men väl tonfallet, och föll i hejdlös gråt: vi blev faktiskt utskällda som odygdiga småbarn, och det hade hon aldrig varit med om förr, och denna otroliga behandling skedde faktiskt på ett sjukhus!

Lyckligtvis så hade vi fått rådet av en svensk bekant att privata ”laboratorios” kan hjälpa med diverse blodprov till mycket rimlig kostnad, så efter bussresan tillbaka tittade vi in på ett sådant - och de gjorde provet omgående, och vi fick resultatet, och det hela kostade bara sex euro: Mycket billigare än våra bussbiljetter till sjukhuset! "Visa bara upp det här resultatet för er doktor", sa den vänliga sköterskan, \"så skriver hon ut doseringen!\"

Fredag: Vi återvänder därför till vårt lokala Centro de Salud, köar som vanligt, och bokar tid.

Måndag: En vecka efter det att vi börjat hela proceduren så är vi alltså tillbaka hos doktorn igen, som beklagar, men hon har inte behörighet att dosera: det måste göras på sjukhus! På min förfrågan om det vore enklare om vi vände oss till sjukhus i Málaga i stället så sa hon att det gjorde ingen skillnad: även där måste vi inställa oss klockan åtta!

Då gav vi upp, och frugan ringde till antikoaguleringskliniken på vårt stora sjukhus i England för att få råd - och där lyssnade man till vår saga med djupaste sympati och föreslog den enkla lösningen: e-mejla bara blodprovsresultatet som vi fick på vårt privat-laboratorio, så e-mejlar vi doseringen tillbaka!

Och på den vägen är det - men ska det verkligen behöva vara så krångligt?!

Så vi instämmer varmt med Don Kustsvensk när han skriver att: "admininstrationen ligger på u-landsnivå, om ens det!"

Don Arroyo de la Sierra