Andas in. Andas ut. Högljudd tystnad. Andas in. Andas ut. Det öronbedövande ljudet av mina egna andetag. Djupa och avsiktliga. Och av universums eget sus. Jag känner jorden andas med mig. Synkronicitet. Våra hjärtan slår i takt. Synfältet begränsat. Världen går i blått och grönt. Tankarna helt fokuserade på det mest basala i vår existens. Lungorna som fylls av min medvetna handling. In. Ut. Allt annat är oviktigt. Icke varande.

I hela mitt liv har jag sagt, ”nej, dykning, aldrig!”. Bara tanken på det gav mig klaustrofobi. Så tog nyfikenheten över. Jag var tvungen att prova. Medan vattnet drog och jag, rädslan till trots, återvände gång på gång utan att övertygas, förvandlades sakta den första känslan av hatkärlek till en mer harmonisk attraktion. En märklig mix av adrenalinutsöndring och den mest meditativa upplevelsen jag haft i mitt liv. Medvetandet skärmas av och ögonblicket handlar om andning, färger, mötet med en annan värld, om att finna den neutrala flytkraften. Här och nu.

Förutom att försöka leva med en nära relation till naturen, är ett återkommande svar på lyckan, olika former av meditation eller så kallad ”mindfulness”, medveten närvaro. Dykning blev för mig den ultimata kombinationen av natur och mindfulness. Allt handlar om andningen. Däri ligger livets hemlighet.

Dessa tre stycken skrev jag faktiskt för omkring tio år sedan i en text om lycka. Och vad är det om inte en kärleksförklaring? Under drygt två år dök jag ganska regelbundet och kan faktiskt stryka fem av de elva platserna som finns med i fredagens lista över Spaniens bästa dyk.

Jag gjorde mitt dykdop i Marina del Este i La Herradura hösten 2010. Trots ett starkt inre motstånd hade jag i Spanien träffat på för många dykare för att inte nyfikenheten till slut skulle vinna över rädslan. Dykdopet var inte en känsla av att komma hem, jag kände mig knappast som en fisk i vattnet! Men det väckte något, vattnet drog och det fanns väl även en lockelse i att visa mig själv att jag kunde klara något som låg så väldigt långt utanför min komfortzon. Så jag tog ett Open Water-certifikat, även det i Marina del Este, som är en plats jag kan rekommendera varmt för detta.

Därefter dök jag en del i Tarifa som dock utmanar på helt andra sätt. Vattnet är både kallare och mer strömt. Sikten är dock oftast helt fantastisk och tack vare strömmarna är livet enormt varierande. Där finns även flera vrak att utforska med gömställen för havsålar och bläckfiskar. Men definitivt mer adrenalin än mindfulness och i ärlighetens namn var det inte roligt varje sekund under vattnet. Jag föredrar lugnare vatten.

De vackraste och mest harmoniska dykminnena har jag från Las Palmas på Gran Canaria. Vi hyrde tuber och gick själva ned vid Playa de El Cabrón. Jag minns det som något helt enormt, antagligen på grund av kontrasterna. Det var grått och blåsigt. Naturen var brun, klipporna svarta. Vackert men kargt och ödsligt. Så kom jag under vattnet och det var som om någon satt färg på världen. Som att simma omkring i ett varmt akvarium, en ren och skär njutning.

I januari 2013 besökte jag La Restinga på El Hierro. Detta var ju alla dykares drömdestination men vi åkte endast ett år efter det underjordiska vulkanutbrottet som hade påverkat livet under vattnet en hel del. Det var dessutom ekonomisk kris och en viss sordin låg över byn. Men återigen, dykningen är så mycket mer än bara själva dyket. Det är närheten till naturen och upplevelsen av platserna i stort, både ovan och under vatten. Och känslan av att befinna sig på den sista lilla utposten i Atlanten var helt unik.

Samma år föddes min son och det skulle dröja ett par år innan jag dök igen, då i San José i Almería. Jag gjorde bara två dyk och sedan har det inte blivit mer. Dykning är ju som golf, en sport som kräver en hel del tid och inte kompatibel med småbarnsår och heltidsarbete.

Men kärleken är inte över, andra saker kom emellan bara. Barnet kom. Men i takt med att han blir äldre kommer tid att frigöras och det börjar kittla i dyknerven igen. Innan årets slut ska jag under vattnet igen. Så får det bli.