Jag ångrar inte någon av dem en sekund, varken Zingo eller Picasso, 12 år. Den 17 oktober 2020 åkte vi för att träffa Zingo på ADANA i Estepona. Där och då blev vi hundägare. Det gick fort. Men det var som det skulle. Året 2020 fick inte bara vara PANDEMIÅRET, det var tvunget att vara något mer. Det var både ett spontant beslut och något som fått växa fram. Viljan hade nog alltid funnits, men rent praktiskt hade det aldrig riktigt varit möjligt tidigare.

Jag jobbade som så många andra hemifrån och för första gången i livet såg jag att det fanns utrymme för ännu en fyrbent medlem i vår familj. Jag visste väl att pandemin inte skulle vara för evigt, men när steget väl är taget så anpassar man sig ju. Och så har det blivit. Jag jobbar inte längre hemifrån och med nya rådande förutsättningar hade jag aldrig valt att skaffa en hund. Just därför är jag väldigt glad över att det blev som det blev, just när det blev. Nu är han en av oss. En självklarhet.

Men ibland undrar jag över hur det är för andra pandemihundar. Enligt en ny studie från miljöorganisationen Ecologistas en Acción har antalet hundar och katter som överges i Spanien, flera år i rad överstigit 300.000. Under 2020 sjönk siffran med sex procent. Jag misstänker också att många valde att skaffa hund just under förra året. Kanske inte alltid av rätt skäl. Kanske inte alltid med ett långsiktigt tänk bakom beslutet. Vilka konsekvenser kommer det att få?

Andalusien är den region tillsammans med Madrid och Katalonien där flest övergivna hundar omhändertas. Både en sorglig och positiv uppgift. Det betyder ju att många överges, men också att många hamnar just på härbärgen med chans att få en ny familj. Enligt statistiken adopteras knappt hälften, 49 procent.

Dagar när jag känner att jag inte hinner med Zingo på det sätt jag skulle önska, hjälper det mig att tänka att han faktiskt har ett hem och en familj. Att allt är bättre än att bo på gatan. Han har ett sammanhang där han är trygg, han har oftast sällskap, får mat, lek och promenader. Mitt problem är att jag alltid sätter ribban så högt samt att jag antagligen även missförstår flera av hans signaler.

Några av dem har jag redan insett tack vare kloka personer i min omgivning. Jag känner exempelvis att jag borde ge honom mer i form av aktiv mental träning. Det borde jag säkert. Men känslan av otillräcklighet baseras delvis på att jag uppfattar vissa tecken som att han skulle vara understimulerad och rastlös. Vilket nog faktiskt inte stämmer.

Efter dagens långpromenad brukar jag laga mat i köket och Iván sitter ofta i soffan och spelar. Då står Zingo i dörröppningen in till köket och ser uppmanande på mig. Jag tolkar detta som att han inte kommer till ro, trots promenader och middag, att han vill ha mer. Av någonting som jag inte förstår. Det får mig att känna mig stressad. Han beter sig på samma sätt när han följer med till kontoret.

Allt är bra så länge jag och min kollega sitter ned mitt emot varandra vid våra skrivbord. Men så fort någon av oss går ut i köket exempelvis, reser sig Zingo omedelbart och börjar gå runt nervöst från ena rummet till det andra. Harmonin är rubbad. Min kollega menar att det handlar om att han vill hålla ihop flocken. Jag tror hon har rätt och sedan jag förstod det, har saker och ting tett sig mer logiskt för mig.

Jag är ju en kattmänniska för att jag gillar det kravlösa sällskapet. Katten som kommer och går som han behagar, aldrig kräver något, tar det han vill med gott självförtroende och har en total avsaknad av ängslighet. I Zingo läser jag in min egen stundtals, dåliga självkänsla. Behovet av bekräftelse. Men han visar i själva verket bara sin kärlek och trivs bäst när alla befinner sig så han kan se oss och har kontroll.

I och med nytt jobb och kontor i Fuengirola blir det numera betydligt fler promenader i stan. Att han ska göra sina behov på asfalt och stenlagda trottoarer kommer jag dock aldrig vänja mig vid. Jag tycker det är pinsamt varje gång.

Har ni förresten lagt märke till vattendunkarna som står utanför en del hus? Jag har googlat mig till att de är till just för att hundar och katter inte ska kissa på husväggen. Jag vet inte hur mycket skrock det ligger bakom, dock har Zingo aldrig gjort en ansats till att kissa just där vattendunkarna står, så det tycks fungera. Tydligen handlar det om att djuren inte vill förorena dricksvatten.

I övrigt går promenaderna oftast i och runt parken i området där jag bor. Där har det nu bildats ett helt gäng med hundar med respektive hundägare som dagligen ungefär samma tid hänger där medan hundarna leker. Jag tycker det är lika delar underbart och jobbigt då jag verkligen inte är på humör alla dagar att behöva stanna och socialisera. Att bara passera förbi och heja är liksom inte ett alternativ.

Som hundägare får man inte vara enstöring. Så flera dagar i veckan går jag en annan runda bara för att slippa. Ja ni märker ju själva, det är knappast min hund som är den ängsliga. Problemet ligger någon helt annanstans.