Det var förra sommaren som Stefan och Veronica Deland tog beslutet att flytta till Spanien. När de väl hade bestämt sig gick processen snabbt.
–Vi hittade en fyra på blocket och helt plötsligt var vi etta på bollen. Sen kom nästa fråga: Hur ska vi betala för det här nu då? Skrattar Stefan.

Innan de hunnit ångra sig sålde de sitt hus i den värmländska skogen där de bott i 17 år. De packade med sig det allra nödvändigaste och åkte ner till kuststaden Altea, på Costa Blanca (Alicante).
– Nu vaknar vi på morgonen och kan blicka ut mot havet. Spanien är väldigt levnadsvänligt.

Det blir lätt prat om sol och god mat, men något som är ännu bättre är människorna här. Det är någonting med stämningen och det spanska lynnet.

Många av deras vänner har sagt att de är modiga och tar ett stort kliv, men Stefan tar det hela med ro.
– Våra tre döttrar har flyttat hemifrån och vi har varit tillsammans i snart 30 år. Vi siktar på 30 år till så då får vi försöka hitta på något nytt, skämtar han.

Att de flyttade just till Altea är ingen slump. Beslutet grundar sig i Veronicas fascinerande familjehistoria. Hennes föräldrar gick isär när hon var liten. På 70-talet reste hennes mamma till Spanien, men resan kom att utveckla sig till något mer. Hon träffade nämligen en spanjor och blev förälskad.
– Carlos var från Alicante, så mamma flyttade med honom dit och beslutade sig för att stanna där.

Veronica växte upp med sin pappa i Sverige och under den här perioden hade hon ingen kontakt med sin mamma. Men som 17-åring bestämde sig Veronica för att försöka leta upp henne, vilket hon lyckades med. Hon tog flyget ner till Spanien för att hälsa på.
– Mamma var något av en kändis i staden. Hon kallades “den blonda häxan från norden”, eftersom hon brukade spå folk med tarotkort.

Hennes mamma hade en ny familj och det visade sig att Veronica hade en halvbror. Han och hans släkt tog emot henne med öppna armar.
– Det var fantastiskt. Jag trodde att jag bara skulle träffa min mamma, men så hade jag helt plötsligt en stor familj som väntade på mig. Det var en pusselbit som föll på plats.

Veronica åkte ner för att hälsa på ytterligare en gång. Men lyckan blev kort. Några år senare dog hennes mamma i cancer. I samband med det förlorade hon kontakten med sin bror.
– Vi hade inte varandras nummer. Jag gjorde allt jag kunde. Skrev brev och hörde till och med av mig till ambassaden, men åren gick och jag fick inte tag i honom.

Det var först långt senare som det dök upp en möjlighet för henne att återuppta kontakten. 2011 hittade hon sina spanska släktingar på Facebook.
– Jag skrev till dem och de blev jätteglada. Det visade sig att de hade försökt hitta mig också. De hade till och med firat min födelsedag varje år. Det var som en film.

Ett år senare åkte hon ned för att hälsa på familjen, som bor i Benimantell och Guadalest. Det blev ett kärt återseende. Under de senaste åren har hon och Stefan regelbundet varit i Spanien och hälsat på. Deras nyfunna släktingar var så klart en stor anledning till att de valde att flytta. Nu pluggar de spanska för fullt för att kunna förstå varandra bättre. Veronicas bror pratar inte så mycket svenska. Deras mamma försökte lära honom lite – och några meningar har fastnat från barndomen.
– När jag skulle gå på toa sa min bror plötsligt “lilla pippi-fågel” på svenska. Det var tydligen mammas omskrivning för vad han skulle kissa med, skrattar Veronica.

Både Stefan och Veronica har tagit med sig jobben till sitt nya hem. Veronica erbjuder hälsorådgivning och hormonhälsorådgivning via hemsidan https://www.wcare.nu Stefan är musiker och har skaffat sig en liten studio i den nya hemstaden. Han kommer även resa en del till Sverige för att spela med Sven-Ingvars. Bandet har hållit igång sedan 50-talet i olika konstellationer och är mer aktuellt än någonsin. De medverkade nyligen som husband i På Spåret och har många spelningar inbokade under året. Stefan stänger inte dörren för att vi kan få se Sven-Ingvars spela i Spanien framöver.
– Det är inte alls omöjligt. Vi har faktiskt redan pratat om det.

När Sydkusten pratar med paret har de varit i Spanien i ungefär en månad. De bor i ett provisoriskt boende medan de väntar på att få tillgång till sin lägenhet.
– Vi har ibland tänkt att det har gått väldigt fort, men vi har aldrig ångrat oss. Det är värt alla de timmar av jobb vi har lagt ner på att komma hit, berättar Stefan.