Manuel de Falla växte upp i ett musikaliskt hem och tog stort intryck av de folksånger hans mor sjöng för honom. De skulle i framtiden få stor betydelse i hans verk. I hemmet sjöngs och spelades det mycket; modern var yrkespianist och Manuel de Falla fick pianolektioner av såväl sin morfar som av en professionell lärare. Vid femton års ålder intresserade han sig främst för litteratur och journalistik och grundade tillsammans med en grupp vänner de litterära tidskrifterna El Burlón (”Skämtaren”) och El Cascabel (”Bjällran”).

När han 1893 medverkade i en konsert i Cádiz, då man bland annat spelade verk av Edvard Grieg, kände han, enligt hans egna ord, att han hade sin livsuppgift inom musiken. Tre år senare kom han in på pianolinjen på musikhögskolan i Madrid och lyckades snart vinna förstapriset i soloklassen. I det sammanhanget började den 20-årige pianisten kalla sig ”de Falla”. Några år efter högskoletiden träffade han Felipe Pedrell, som kom att betyda mycket för hans fortsatta karriär. Det var Pedrell som fick Manuel de Falla att upptäcka flamencon, som skulle få stor plats i hans kompositioner.

Åren 1907–1914 bodde Manuel de Falla i Frankrike. Där träffade han Claude Debussy, Maurice Ravel, Isaac Albéniz och Pablo Picasso. När han återvänt till Spanien komponerade han orkesterverket Noches en los jardines de España (Nätter i spanska trädgårdar), baletterna El amor brujo (”Den förtrollande kärleken”) och El sombrero de tres picos (”Den trekantiga hatten”) och flera andra verk.

Tiden 1921–1939 bodde Manuel de Falla i Granada, i ett hus i närheten av Alhambra. Bland hans närmaste vänner fanns Federico García Lorca. Tillsammans ägnade de sig åt att uppteckna andalusisk folklore — musiken och dikterna.

När Franco gripit makten i Spanien valde Manuel de Falla att flytta till Argentina. Diktatorn försökte flera gånger få de Falla att bosätta sig i Spanien, men kompositören stannade i Sydamerika till sin död den 14 november 1946.

Källa: Wikipedia