Varje vinter for vi upp till Sierra Nevada så att hundarna fick springa runt i hög snö. Här var de i sitt rätta element och jagade varandra så snön yrde. Då satte jag en cognacskagge med ett rött kors på Bellman som visade att han tillhörde fjällräddningen. Vi räddade fjällor. Det hände att folk slängde sig i drivan och ropade på hjälp. Jag ledde då fram Bellman och öppnade kranen så de fick en skvätt cognac. Alltså riktig cognac och inte någon slags brandy. (Brandy kan man använda som fosterfördrivningsmedel eller laga cykelslangar med).

Strax innan Bellman skulle fylla elva år, så hände det sig en kväll att han inte längre kunde resa sig hur han än försökte. Vi insåg snabbt att han måste avlivas. Först måste vi få ut honom ur huset för att hindra att han uträttade sina behov inomhus. Passligt nog hade jag ryggskott men vi fick hjälp av en granne att få upp hunden på en matta så att vi kunde släpa ut honom på gräsmattan där vi höll honom sällskap en god stund. Vi gick in och kröp ner i våra sängar men när jag vaknade vid tretiden var min fru försvunnen. Jag förstod och gick ut och där hade Barbro bäddat åt sig själv i en solstol så att hon kunde ligga hos hunden en sista natt. Bellman tittade lite slött på mig. Barbro sov. Jag klappade honom innan jag hämtade kameran och tog bilden ovan.

Nästa morgon kom veterinären. Bellman fick först en lugnande injektion muskulärt och blev allt sömnigare. Barbro smekte och pratade med honom när han fick sin andra injektion. Denna gång fick han en dödlig dos barbiturater intravenöst. Veterinären lyssnade på hans hjärta med stetoskop. När han var död stod plötsligt en liten man på vår altan. Honom hade veterinären tillkallat. Han tog med sig Bellman i sin lilla skåpbil och en vecka senare fick vi hans aska i en blå urna. Man sörjer en hund som en nära anhörig.