Medelhavet har hög salthalt på i snitt 3,8 procent. Salthalten är högre ju längre österut man kommer och hur djupare man mäter. Medelhavet har egentligen bara fem betydande tillflöden från land och det mesta sötvattnen kommer från Europa via den spanska floden Ebro, franska Rhône och den i dag nästan uttorkade italienska floden Po, samt från Nilen och Svarta havet. På grund av det varma klimatet så dunstar mer vatten bort än vad dessa fem tillflöden ger. Nederbörden är obetydlig i sammanhanget. Alla tillflöden av sötvatten för med sig små mängder av salt som sedan blir kvar i Medelhavet medan vattnet dunstar bort. På så sätt blir alla hav allt saltare. För 4.000 år sedan var den genomsnittliga salthalten i världshaven bara cirka en procent.

Medelhavet största djup är drygt en halv mil, men det genomsnittliga djupet är 1,5 kilometer. Medelhavet ligger i öst-västlig riktning, men tar man tag i det och vrider det till nordost så är det tillräckligt långt för att räcka från Gibraltar till Stockholm.

Det är Atlanten som via Gibraltar sund förser Medelhavet med vatten så att havsnivån är någorlunda konstant, men på tvåhundra meters djup går en ström i motsatt riktning. Där forsar kallt saltvatten från Medelhavet ut i Atlanten men inte tillnärmelsevis så mycket som strömmar in.

På tal om salt. Det går ju moden i allt och när jag bodde i Sverige för mer än 20 år sedan var just medelhavssalt lite dyrare och finare. Sedan var det flingsalt som var högsta mode och sen dess yrar en massa gastronomiska dilletanter om bergssalt, svart salt och Himalayasalt. Jag är övertygad om att vid ett blindtest skulle dessa habituéer inte kunna skilja de olika saltprodukterna annan än möjligtvis på konsistensen. Salt som salt.

Salt är intressant ur historiskt perspektiv. De härar som hade salt kunde föra med sig livsmedel och man tror att det var det som avgjorde amerikanska inbördeskriget till nordstaternas fördel. I Sverige hade vi inga saltfyndigheter men däremot massor med sill. Det sades att när sillen gick till så kunde man gå torrskodd över Öresund. Hos vår handelspartner Hansan var det tvärtom. De hade ingen sill. Vi sålde sill och köpte salt och tack vare att Hansan tog så hutlösa priser för saltet så snålade vi på den varan varför strömmingen jäste till surströmming. I dag är det tvärtom. Nu har vi i Sverige god tillgång på billigt salt men däremot ingen strömming. Kan inte fatta att man låter stora trålare utrota strömmingen när vi har torpedbåtar.

En dag när min fru var i Sverige för att gulli-gulla med barnbarnen fick jag idén att jag skulle tillverka mitt eget salt. Idé och handling är ett hos mig. Jag tog två stora dunkar och for ner till havet vid Fuengirola och hämtade åtta liter vatten. Detta hällde jag i vår stora skinkkastrull och lät allt vatten koka bort. Det tog sex timmar. Från kastrullbotten kunde jag sedan skrapa ihop nästan ett dricksglas med flingsalt. Med tanke på gasåtgången blev det nog väldigt dyrt men jag kände mig lite stolt varje morgon, i ett års tid, när jag strödde det över mitt ägg.

Vill du göra som jag och tillverka ditt eget salt så är det en sak du bör tänka på. Havsvattnet är inte rent. Det innehåller massor av smolk och dammpartiklar som gör att saltet blir grått. Det kan du hindra genom att tillsätta en äggvita och den skall du vispa ner när vattnet har en temperatur på plus trettio grader Celsius. När temperaturen sedan ökar flyter äggvitan upp som ett grått skum som du avlägsnar. I detta skum finns alla föroreningar varför du får en gnistrande vit produkt. En äggvita lär räcka till att rena 200 liter saltvatten.

När du sedan möter folk som snobbar sig med sitt Himalaya-, bergs-, fling- eller svart salt så kan du bräcka av dem med repliken:
–Jag äter bara salt som jag själv har framställt. När det gäller salt litar jag inte på någon annan.

Allvarlig talat: I dessa tider när vi skall spara på energi ska inte jag uppmuntra till en så slösaktig framställning av hushållsalt.