Hon gick till sängs med både män och kvinnor och fick en dotter med en redaktör, men flyttade ihop och bildade familj med en friherrinna som tog hand om barnet när hon själv for på reportageresor jorden runt. Trots att hon inte var det minsta intresserad av idrott for hon till olympiaden i Berlin 1936 där hon skrev en rad kritiska artiklar om ståhejet runt det hela. Sedan bar det av till Spanien samma år där hon liftade med en lastbilschaufför till fronten i Spanska inbördeskriget, som hon rapporterade om.

Bang var på plats i Bad Godesberg 1938 och råkade då av misstag beställa rum på det hotell där Adolf Hitler hade sitt högkvarter när han skulle förhandla med Chamberlain om att få invadera Sudetlandet. Naturligtvis rapporterade hon om detta. Hon var nu Dagens Nyheters ledande världsreporter som snart stod med snö över knäna, med block och penna, där det small som värst, längst fram vid fronten i finska vinterkriget.

Så bar det av till Norge under ockupationen som hon skildrade i en rad reportage. När hon ville till England för att rapportera om livet i London under blitzen hindrades detta av den tyska Skagerackspärren, varför hon tog sig med båt till Petsamo i norra Finland och vidare via USA till England. Hon var på plats i Indien vid befrielsen 1947 och intervjuade både Gandhi och Nehru. Hon var naturligtvis på plats i Ungern under revolten 1956.

Hon rapporterade från Vietnam där hon besökte lasarett fyllda med med barn som USA hade lemlästat. Under Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1978 var det Bang som rapporterade. Ja, detta var bara en bråkdel av hennes bedrifter. Hon gjorde även reportageresor till Afrika och till västra halvklotet. Hon skrev alltid sakligt, rappt och utan sentimentalitet.

När Herbert Tingsten som chefredaktör på Dagens Nyheters ledarplats tyckte att Sverige skulle skaffa sig en atombomb så sa Barbro Alving upp sig, men var tillbaka en tid senare då bombhotet var över. Hon jobbade på Dagens Nyheter i sammanlagt i 27 år.

Bang var den signatur hon själv valt. Under och efter åren som reporter var hon även en populär kåsör med mycket humor och kallade sig då för ”Kärringen mot strömmen”. Jag har läst en rad av hennes kåserisamlingar och det var av henne jag fick lära mig hur vårt språk uppstod. Det började, enligt Bang, med att det satt ett antal apor i ett träd på savannen och tjattrade. Plötsligt var det en hona som sa: ”Ja se karlar!”

Första gången jag hörde om henne var i mitten av 50-talet då jag bodde med min mamma på Drottninggatan 89 i Stockholm. Vi högläste varje söndag ur Dagens Nyheter. Där hade Barbro Alving en serie reportage från sin vistelse på fängelset Långholmen, där hon satt internerad för att hon vägrat inställa sig till en övning i Civilförsvaret. Hon fick en grundlig inblick i anstaltslivet och material till en hel bok. Hon skrev att detta med fängelser var det dummaste sättet att försöka omvandla kriminella individer till laglydiga. Fängelser har rakt motsatt verkan.

Som den pacifist hon var bildade hon tillsammans med författaren Per Anders Fogelström och några andra likasinnade föreningen AMSA, Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb. Där gick jag med och besökte ett av deras första möten i en lokal på Apelbergsgatan i Stockholm. Efter mötet kom Bang fram till mig och vi hade ett kort samtal. Det enda jag minns av det var att hon tyckte det var fint att jag som var så ung hade engagerat mig och jag lovade att värva fler ungdomar. Det behövde jag inte, för planerna på en svensk atombomb las ner och AMSA upphörde.

Några år senare, när jag bytt yrke från smed till trubadur, satt jag även med i redaktionen för programmet ”Hvar fjortonde dag” tillsammans med Ulf och Lill Thorén. Jag var nyskild och övernattade ofta hos familjen Thorén på Hälsingegatan 8. Där mötte jag celebriteter som advokat Henning Lundström, författaren Åke Wassing med flera och ibland dök Barbro Alving upp för en fika och en pratstund. Ulf kallade mig alltid för smeden och när jag bad honom att skriva baksidestexten på min nya LP-skiva började han så här:

”Bengt Sändh är en före detta smed som för några år sedan bytte släggan mot gitarren. Hittills har ingen märkt någon skillnad”.

Jag minns en gång då jag kom dit och klev in genom dörren till deras stora korridor. Då kom en jublande Barbro Alving och gav mig en stor kram med repliken:
–Nä men titta, här kommer min lille smed!

År 1971 gjorde jag en månads krogshow med Lill-Babs på restaurang Valand i Göteborg och vårt produktionsbolag hade annonserat efter ett hyresrum till mig och min sambo Naomi. På så sätt hamnade jag i en villa i Örgryte hos tandläkare Sverker Toreskog. Han var gift och hade barn med Ruffa Alving som var dotter till Barbro. Sverker kom att bli min bäste vän till sin död.

Barbro Alving avled den 22 januari 1987. Jag har väl alltid tyckt det är löjligt att hålla sig med idoler men Barbro Alving är den som jag mest sett upp till och beundrat.