Gerhard Gosen

PREMIUM BENGT SÄNDH Min yngre bror Rustan, som var uppvuxen på olika barnhem i Göteborg, Alingsås, Kalmar och Täby, var en riktig ilskpetter som varit inblandad i hundratals slagsmål. År 1958 bodde han med mig, vår mor och hennes franske fästman ”Jack” på Drottninggatan 89 i Stockholm.

Jack hade blivit bekant med en holländare vid namn Gerhard Gosen som studerade kemi på Stockholms högskola. Min bror tog en liten linjal från bordet och närmade sig Gerhard.
– Vad gör du om jag kommer emot dig med en kniv? sa min bror och viftade med linjalen.
– Gör det så får du se, svarade Gerhard.

Rustan gick fram med linjalen och i nästa ögonblick låg han på golvet och linjalen for in under soffan. Gerhard hade riktat en snabb och lagom lätt spark mot min brors bröstkorg. Där låg min 15-årige lillebror och det var alls inte konstigt att han låg där. Han hade just utmanat den förste mannen i Sverige som hade svart bälte i karate.

Gerhard var Sveriges budopionjär som införde karate, aikido och judo. Tidigare hade vi haft Viking Cronholm som introducerat jiujitsu, en annan kampsport, och min bror hade hans bok där man kunde lära sig hur man kopplar olika grepp på motståndaren. Nog om.

Gerhard sökte och fick jobb som fönsterputsare på Vasabolaget. Han fick en cykel, en liten stege och en hink med trasa och skrapor för att kunna putsa butiksfönster. Man såg ofta dessa fönsterputsare som cyklade med en stege på högra axeln och hink med trasa och gummiskrapa på styret.

En dag cyklade han över Västerbron i sydlig riktning och råkade tränga en taxibil vars förare blev sur och fortsatte med att tränga Gerhard på cykeln. När de kom ner vid landfästet lyste trafikljusen rött. (Här måste jag infoga att det inte fanns några glasrutor mellan förar- och baksäte i taxibilar vid denna tid.) Nu la Gerhard ner cykeln, gick bort till taxibilen, öppnade förardörren och flyttade över taxichauffören så han låg i baksätet när det blev grönt ljus. Alla signalerade medan han klev ur och satte sig på förarplatsen.

Jag frågade Gerhard hur han lyckats lyfta över chauffören.
– Det är inte svårt, fick jag till svar. – Han klev över själv. Vi har en massa ömma punkter på kroppen och en sitter där, sa han och tryckte helt lätt på insidan av min överarm. Det gjorde riktigt ont.
– Trycker jag där kan jag föra dig vart jag vill, sa Gerhard.

Nu började en smått hektisk tid i vår lilla familj för nu ville Gerhard anordna och ge kurser i kampsporter. Mamma och Jack hjälpte honom med annonsering, att hyra lokaler och mamma förde kortregister och tog betalt av kursdeltagarna som blev allt fler. Det kom män till oss som ville gå Gosens kurser och mamma tog betalt och förde in dem i registret och gav dem tider. Det hände titt som tätt att det kom uniformerade konstaplar som ville lära sig kampsport.

Det hela flöt på och Gerhard fick pengar, men han var väldigt snål när det gällde att betala mamma för hennes tjänster. Efter ett år sa mamma upp bekantskapen. Men det gick bra under några år för den snåle och allvarlige kampsportaren, Jag såg honom aldrig varken skratta eller le.

Av Jack fick jag senare veta att Gerhard gav kurser över hela stan och bildade företag i branschen. Han fortsatte så under nästan hela 60-talet, men det skar sig alltmer mellan honom och eleverna som bildade idrottsföreningar i ämnet. Han skulle vara lärare men ville driva det hela i företagsform med sig själv som ende ägare. Snart fanns det kampsportsklubbar och grabbar med svarta bälten lite varstans på stan och Gerhards inflytande minskade alltmer.

Han dog 1969, endast 32 år gammal, och ingen vet varför. Dödsorsak okänd. Det gick och går alltjämt rykten om att han begick harakiri, men detta är sannolikt en skröna. (Harakiri är en japansk rituell självmordsmetod där man trycker in ett svärd i buken och vrider om).

Men som sagt: Att Gerhard gjorde så finns inga belägg för. Dödsorsak okänd.

Nu för tiden säger myndigheterna att ”Nu tar vi hand om våra ungdomar med olika aktiviteter där de bland annat får lära sig karate”. Då frågar jag mig vad de använder dessa färdigheter till när de kommer ut på stan. Vore det inte bättre att lära dem lite kamrate.

Bengt Sändh