I höst erbjuder Svenska Skolan i Fuengirola mycket generöst kostnadsfri svenskundervisning för barn som talar svenska i hemmet men går i internationella eller spanska skolor. Detta blev pushen jag behövde för att anmälan Iván. Han fyller sju år i november och det är dags. Anledningen till att jag har tvekat är att han redan kämpar med att lära sig läsa och skriva på sina två skolspråk, engelska och spanska. Att han inte läser och skriver obehindrat oroar mig inte så mycket i sig. Värre är att han tycker att det är vansinnigt tråkigt och jag vill inte göra processen mer kravfylld än den redan är.

Men gratis är bra och det känns som att vi kan tillåta oss att prova på lite mer förutsättningslöst. Och Iván är entusiastisk! Allt svenskt lockar honom, möjligen kan svenskan i slutändan hjälpa honom att knäcka läskoden för alla språken.

Jag kom till Spanien först som 28-åring och därför fanns det aldrig något alternativ för mig till att tala svenska med min son när han föddes. Jag talar så gott som flytande spanska men det är inte mitt språk. Iváns pappa är däremot spanjor och vårt gemensamma språk i hemmet har varit spanska. Priset vi betalade var dock att alla inte alltid förstod allting som sas.

Det finns en miljon åsikter och sanningar om flerspråkighet, men rådet som fastnade hos mig var ”en förälder, ett språk” och att vara så konsekvent som möjligt. Det kan tyckas enkelt att enda kravet är att tala sitt eget språk med sitt barn. Men det är det inte. Vi lever ju inte i en isolerad bubbla, mer än möjligen på senare tid. Vi befinner oss i ett sammanhang och det tar flera år innan barnet blir så stort att kommunikationen förvandlas till en dialog. Det är under denna tiden grunden läggs och där är man ganska ensam som föräldern med minoritetsspråket.

Om en familj lyckas med föresatsen ”en förälder, ett språk” beror dock även till stor del på storfamiljen och den övriga omgivningen. Det är så oerhört lätt att döma en förälder som inte lyckats föra över sitt språk till barnet. Men det räcker med en partner som inte fullt ut förstår vad det faktiskt innebär i praktiken, att ett barn inte får två språk per automatik, svärföräldrar som känner sig kränkta av att exkluderas i vissa samtal eller en auktoritär släkting som anser att ”i Spanien talar vi spanska”.

Jag och Iván har haft turen att ha förstående, uppmuntrande och nyfikna släktingar, att leva i en internationell miljö där flerspråkighet är betydligt vanligare än på andra ställen samt att vi lever i en tid där flerspråkigheten är på modet. Ändå var det ibland svårt att få förståelse för varför jag talade till mitt barn på mitt språk eller varför spanska släktingar inte fick be honom säga något på svenska för att visa sina färdigheter. Språk används för att kommunicera, inget annat. Rätt språk med rätt person. Det är enda sättet för att förmedla någon slags logik och en röd tråd i språkröran till ett litet barn.

Iván började separera svenskan och spanskan några månader efter att han hade fyllt tre år, precis som jag hade läst skulle ske, så han var väldigt ”by the book”. Fram till dess blandade han friskt. Hans totala ordförråd låg säkert på en ganska normal 2-3-årings, men på respektive språk kunde det möjligen uppfattas som sparsamt. Å ena sidan vill jag säga till föräldrar i samma sits; håll ut, de tar igen det med råge och det är värt mödan! Å andra sidan vill jag säga till alla utomstående; ingen vet vad som försiggår och inget barn är det andra likt. Bara den innersta kretsen vet möjligen varför något fungerar eller inte gör det.

För Iván kom förändringen nästan över en natt och därefter blev han allt bättre på att tala svenska med mig och spanska med sin pappa. Fortfarande idag slinker det in försvenskade spanska ord som inventera och transformera, men svenskan är märkligt nog hans starkaste språk. Jag tror det har att göra med att det alltid varit jag som läst på kvällen och mest på svenska. En känslomässigt stark relation till vår svenska familj och två svensktalande jämnåriga kompisar i Spanien, har säkerligen underlättat. SVT Barn är en enorm källa inte bara till hans växande ordförråd, utan även till en svensk identitet som är nära förknippat med språket.

Men det gäller att vara öppensinnad. Iván talar svenska med spansk brytning, spanska med svensk brytning och engelska med spansk brytning. Perfektionen är inte det viktiga, däremot möjligheterna, självförtroendet, tryggheten. Att det är okej att säga fel, att rätta lagom mycket, att aldrig förlöjliga eller uttrycka oro och att alltid alltid utgå ifrån sin egen familjs förutsättningar och framför allt barnets personlighet. Aldrig jämföra.

Vår process är inte klar och jag sitter inte på alla svar. Det jag vet är att ödmjukhet och konsekvens är viktiga nycklar samt att utvecklingen i perioder går långsammare för att sedan plötsligt explodera och förse dessa kosmopolitiska barn med en arsenal av ord och uttryck som berikar i mycket högre grad än den fäller.