Jag befinner mig knappt 20 mil hemifrån, men allt är annorlunda. Husen, havet, luften, vinden, vägarna, människorna. Först fick jag en stark känsla av att befinna mig i Mexiko. Säkert är det något som konkret påminner mitt undermedvetna om landet, men framför allt tror jag det handlar om att jag påminns om hur det är att resa. Att komma till en plats där jag aldrig varit.

Det sätter igång något inom en. Jag har under pandemin som ni alla vet, varit en ganska stark förespråkare för att stanna hemma. Att ta sitt ansvar genom att sitta lugnt i båten. Jag har även ofta tänkt att jag faktiskt inte behöver resa, att livet kan levas på en plats.

Inte för evigt såklart och självklart vill jag träffa min familj i Sverige så snart det är praktiskt genomförbart. Men jag trivs i mitt hem, i min kommun, är oändligt tacksam för allt det jag har nära och har känt att livet på sätt och vis blivit enklare, när jag inte behöver flaxa runt.

Men att förflytta sig handlar om så mycket mer än om att lugna en rastlös själ, eller en jakt på nya upplevelser. Om alla de yttre ting vi förknippar med ordet “resa”. Om delade bilder av exotiska platser på sociala medier. Om att visa upp ett liv i rörelse, om att samla på kartprickar. I en värld hotad av klimatförändringar och en pandemi som satt mycket av våra referensramar på ända, är resandet inte lika självklart en positiv sak att sträva efter. Det ger oss inte per automatik status. Faktum är att allt fler fördömer det och väljer att hemestra istället.

För mig är det viktigt att vi ifrågasätter hur resandet sker och att vi tar tillfället i akt, när allt ändå är upp och nedvänt, att göra radikala förändringar. Jag hoppas att pandemin hjälper oss med det paradigmskifte som krävs för att resandet ska kunna bli hållbart. För jag inser här och nu att jag absolut inte vill sluta resa. Det som händer inom en, är betydligt viktigare än resandets yttre attribut. Det väcker saker inom en, tankar, associationer, skapar möten, konkreta och subtila som får en att fundera i nya banor. Det inspirerar, föder tacksamhet, förnyad lust att lära, att tänka om när det gäller prioriteringar.

Atlantluften är speciell att andas. El Palmar känns som den sista utposten. Förutom huvudgatan längs de vindpinade sanddynerna med havet på andra sidan, är de flesta gator grusvägar. Husen är låga och vackra men spartanska. Det är enkelt. Allt handlar om havet. För många om att surfa. Om att varva ned. Det är som att förflytta sig flera decennier bak i tiden och tillsammans med majsfälten, är det troligen just det som påminner mig om Mexiko.

Allt är inte idealiskt. Utveckling är oftast positiv. Här finns inga papperskorgar och skräpet blåser omkring i dikena. Huvudvägen är smal och dåligt underhållen, utan trottoar och det känns allt annat än trafiksäkert att promenera genom byn. Jag ska inte romantisera stagnation allt för mycket. Men det är enormt privilegierat att få en inblick i något helt annat. Bara 2,5 timme bort. Det är ju fortfarande att hemestra.

EU:s digitala covidcertfikat ser äntligen ut att bli verklighet. Om allt går enligt planerna får jag min första spruta inom några veckor. Det innebär att jag någon gång mellan juli och september, skulle kunna sätta mig på ett plan till Sverige. Så här lång tid har jag aldrig varit borta från mitt hemland. I mitt huvud gör jag även upp planer för att resa till mitt stora drömresmål sedan några år tillbaka, Cornwall.

Längre in i drömmarnas labyrinter finns förhoppningar om att kunna resa till Sydamerika, till Chile, Argentina och tillbaka till Mexiko som jag besökte 2001 och 2002. De resorna bär egentligen hela skulden till att jag hamnade i Málaga för att lära mig spanska. Men det där är på sikt och en livsresa, kanske den enda långresan jag gör. Vad jag hoppas allra, allra mest på, förutom att pandemin tar slut, är att Europa lyckas förena sina tågförbindelser så att jag enkelt kan boka en tågresa från Spanien till Sverige i en och samma app och med en enda betalning.