Jag slits mellan en lust att blunda för allt, för att överleva rent mentalt. Att stänga allt det farliga och hemska ute, nynna högt och bara dansa, likt orkestern som spelade in i det sista medan Titanic sjönk. Och en annan kraft som säger till mig att göra något, som hytter med ett varningens finger mot passivitet och uppgivenhet.
Jag minns hur jag som 20-åring skyllde allt ont på 40-talisterna, de som var mellan 40 och 50 när jag var ung vuxen. De som satt på makten men som var för lata och framför allt för bekväma för att ändra sina rutiner och goda levnadsvanor. Ja, jag var 20 år och mycket kategorisk i mitt resonemang. Nu är jag själv i deras position. Jag är medelålders och min generation sitter på makten. Ändå känner jag mig mer maktlös och handlingsförlamad än någonsin.
Det behövs radikala förändringar för att rädda jorden. När jag var 20 tänkte jag att det inte skulle vara så farligt att gå tillbaka 100 år i tiden och leva utan elektricitet. Det hade människor minsann gjort i årtusenden före oss, varför skulle vi inte kunna klara av det igen? Om det var vad som behövdes för att rädda vår jord. Jag var idealist, såg möjligheter framför problem. Inga hinder var för höga för att ta sig över.
Nu känns det att stänga av elen inte som en aktion för att rädda vår jord, utan är snarare en konsekvens av att vi misslyckats med göra det. Samtidigt vägrar hoppet lämna mig. Det bor inom mig en liten liten gnista och tro på att mänskligheten ska kunna klara av att vända skutan. Det händer stora saker och i den röran önskar jag så innerligt att förändringens vindar blåser rätt.
Själv känner mig villrådig kring exakt vad jag borde göra. Jag är numera en bekväm “40-talist” men inom mig bor en rebellisk, progressiv 70-talist. Jag vill göra något, bidra, i alla fall sluta göra fel. Men har svårt att veta vilken väg jag ska gå.
Jag konsumerar ganska lite och försöker hålla nere på sådant som bensin, el och vattenförbrukning. Men på grund av rådande situation känns det knappast som en aktion längre utan mer som en självisk handling för att hålla nere kostnader.
Samtidigt tänker jag att jag gör mer än vad jag ger mig själv credit för. För mina krav har ökat. Utgångsläget har förändrats. Världen är en annan. Jag tar korta duschar, skulle aldrig mera ta bilen för att bara köra runt planlöst. Jag återbrukar och återanvänder. Jag äter mindre kött.
Trots att värmen envetet håller sig kvar njuter jag av hur lätt det är att äta billigt och vegetariskt på hösten. En långpanna med rostade grönsaker och kikärtor med starkt paprikapulver, vitlök och olivolja. Tomatsoppa med en god ost. Linsgryta.
Jag känner mig så kluven. Så ledsen och melankolisk emellanåt. Så tillfreds och hoppfull andra stunder. Jag behåller det inom mig, då jag ser som det absolut viktigaste att vi inte förlorar hoppet. Det känns helt och hållet avgörande för vad som ska komma att ske. Vi måste ta situationen på allvar men tro på en lösning. Att vi blundar eller får generationen efter oss att bli desillusionerad, det är den värsta katastrofen av dem alla. Men det är fortfarande vårt ansvar, det är inte dem som kommer efter oss som ska lösa det. Det måste vara vi. Sedan är för sent.
Jag möblerar om, skapar mer luft i mitt hem och planerar för att ta ned släktklenoder från mormor och morfar för att få mitt hem att bli mer rotat, på riktigt. Jag vill att det ska betyda något och binda mig samman med det som varit. Jag firar ett år med egna mäklarfirman. Jag känner mig stolt och energisk. Och känner att jag måste använda det till något. Tiden är förbi när vi bara kunde leva, njuta och mind our own business.
I lördags var jag på ett välgörenhetsevenemang, en liten festival med fyra band som spelade i borgen Gibralfaro i Málaga. Det var nionde året som den ideella organisationen Pozos sin fronteras (Brunnar utan gränser) i samarbete med Oracle organiserade “Oracle rocks for water”. Jag kände mig uppfylld och inspirerad på så många sätt.
Gemenskap är viktigare än någonsin. Vi måste mötas och vara tillsammans för att orka. Pandemin skapade så mycket distans mellan oss och nu känner jag att jag behöver vara nära. Det var en kväll i välgörenhetens anda. Som vanligt i Spanien var det en blandning av åldrar med allt ifrån små barn till äldre som dansade och umgicks med musiken som bas i den otroligt vackra miljön som slottet utgör. Samtidigt pågick en annan konsert i Plaza de Toros. Det var Niña Pastori och hennes flamencotoner nådde ända upp till oss på berget när jag och min son gick en promenad på området.
Det var musik i luften, en tidlös afton, närhet och solidaritet och ett löfte om en annan framtid.
Kommentarer
Endast prenumeranter på SK Premium+ kan kommentera artiklar.