Det började med att vi fick ett sms två dagar innan vi skulle resa till Sverige. Iván hade varit på kalas på lördagen och en av killarna hade nu testats positivt. Det här ledde till årets absolut svåraste beslut för mig. Hur skulle jag tänka och skulle vi åka eller ej? Å ena sidan gällde att om jag skulle betrakta honom som närkontakt, borde han isoleras i fem dagar och sedan testas. Vi hade inte fem dagar på oss. Vi hade tre.

Min syster som vi skulle fira jul med var höggravid och det skulle bli väldigt besvärligt för henne och hennes familj med man och två barn om någon av dem smittades precis innan förlossningen. Det skulle dessutom komma flera av den äldre generationen och fira jul med oss, visserligen alla med tre vaccindoser i kroppen, men ändå.

Lite orolig var jag i ärlighetens namn också över om vi själva skulle bli sjuka. Bortsett från problematiken hur vi skulle isolera oss, har jag slarvat med att skaffa det blå EU-sjukförsäkringskortet och skulle följaktligen behöva lägga ut själv för eventuell vård i Sverige.

Å andra sidan längtade vi båda något oerhört efter att få träffa familjen och fira jul i Sverige som vi inte hade gjort på två år. Bara tanken på att säga till Iván att vi fick stanna hemma, var hjärtskärande. Ångesten hängde just på att jag inte visste. Hade jag vetat att vi var smittbärare hade ju beslutet varit enkelt och värt det på alla sätt. Men att ställa in julen i Sverige utan att veta?

Efter en sömnlös natt och en dag med många samtal både med en sjuksköterska och familjen, bestämde vi oss för att hålla fast vid vår plan och åka. Beslutet grundade sig främst på att om jag skulle analysera situationen bokstavstroget så var Iván faktiskt inte närkontakt till den smittade killen. Då ska man ha varit nära varandra under minst 15 minuter utan munskydd.

Jag tackar än idag föräldrarna till födelsedagsbarnet, som hade ordnat ett mycket covidanpassat kalas. De var endast fem barn. Alla bar munskydd förutom när de serverades mellanmål då de satt på avstånd från varandra och det mesta av leken skedde utomhus.

Vi tog ett test på morgonen innan vi åkte, sov första natten hos vänner i Göteborg, testade Iván igen på torsdagmorgonen då det alltså hade gått fem dagar och åkte därefter vidare till min syster och familjen i Karlsborg. Hade det testet visat positivt hade vi suttit illa till, men tack och lov var så inte fallet.

Något som under beslutsprocessen komplicerade allt ytterligare var just bristen på tester både i Spanien och Sverige. Jag hade ett test kvar hemma sedan vi reste i augusti, men vi behövde ju fler och på apoteken var de slut. De skulle komma in men dröjde och var osäkert om leveransen skulle hinna komma innan vårt flyg gick. Så ringde min väninna sjuksköterskan och hade hittat ett apotek som hade. Hon var på väg och hade reserverat tio stycken. Jag kunde få två av dem.

Jag bad henne fråga om hon fick lov att köpa fler. Väl på plats ringde hon och efter många om och men fick hon loss fem stycken till. Nu hade vi tillräckligt för att testa oss både innan vi åkte och under de första dagarna i Sverige. Jag har sett nu att det uppstått en svart marknad av testförsäljningen och jag kan förstå det. Jag kände själv hur jag hade varit beredd att betala dubbla priset vid det laget bara för att få tag på tester. Vi kände oss som värsta langarna.

Nu verkar förråden visserligen ha fyllts på och överlag så har ju väldigt många spanjorer självtestat sig under julhelgen i förebyggande syfte. Personligen tror jag det är en av förklaringarna till de skyhöga smittsiffrorna. Om vi jämför med exempelvis tredje vågen då det i huvudsak var personer med symtom som sökte sig till vårdcentralen för att testas, gissar jag att många fler asymtomatiska upptäckts tack vare självtesterna och sedan åkt till vårdcentralen för att bekräfta smittan.

Allt gick bra för oss. Ingen blev sjuk och vi fick en fantastisk vit jul med allt som man önskar när man som “halvspanjor” är på vintersemester i Sverige. Skridsko- och pulkaåkning, promenader över den frusna sjön, korvgrillning och varm choklad, förfrusna tår, inomhusmys, spel och filmkvällar.

Jag förundrades än en gång över svenskarnas motvilja till att använda munskydd. Trots att rekommendationerna nu säger att de ska användas i kollektivtrafiken, var det ganska få som gjorde det. I mataffären var det jag och någon enstaka mer samt faktiskt de som jobbade där. Man tycker att man som kund kunde göra det av respekt för just de anställda, om inte annat.

På nyårsafton fick jag svar på mina Gott nytt år-hälsningar från fyra olika personer som satt hemma och firade med Covid. Det känns som symptomatiskt för tiden vi lever i. Jag minns att min väninna sjuksköterskan i början av pandemin sade att vi alla kommer att få Covid så småningom och ja, just nu verkar det så. Vilket inte alltid gör livet lätt att leva när man redan från början är lite hypokondrisk.

Själv har jag för första gången på flera år blivit förkyld vilket nu för tiden leder till en massa tankar och funderingar. Jag har testat mig två gånger, men känner mig ändå inte helt övertygad om det negativa resultatet, så det blir till att vara extra försiktig några dagar.

Smittläget och min egen ängsliga sida till trots, känner jag att vi fixar det här och att pandemin, om den inte försvinner så i alla fall att den inte blir det nya årets stora huvudrollsinnehavare. Jag håller knappast andan i tron om att den ska ta slut, men låt oss frigöra plats till mycket annat betydligt roligare också.