I februari blir det sju år sedan jag flyttade in i min nuvarande bostad. Ett radhus på hundra kvadrat inklusive ytterväggar och utan förråd. Just bristen på förvaring är som ni säkert märkt, väldigt vanligt i Spanien. I alla fall på Costa del Sol, där alltför många komplex ända in på 2000-talet, byggdes med fokus på så många sovrum som möjligt och inte med tanke på att de ska fungera som ett praktiskt året runt-boende.

Radhuset var delvis möblerat när vi tog det i besittning. Till det kom våra möbler som aldrig bott ihop. En salig blandning av stilar och smaker utan övergripande tanke eller anpassning till just detta hem. Mina egna ägodelar bestod av några få saker jag tagit med från Sverige samt grejer jag köpt för att komplettera andra redan möblerade hyreslägenheter. Flytten till radhuset sammanföll med tiden då de flesta svenska hem var vita, grå och minimalistiska. Mitt hem var allt annat än det.

Sedan vi så småningom separerade några år senare, har jag lite i taget försökt anpassa stilen till hur jag vill ha det, inte bara låta det “bli” och till vad som passar just detta hus. I ärlighetens namn utan någon enorm framgång. Resan har dock hittills handlat mentalt om vad jag vill ha. Vad jag vill tillföra och vad jag vill byta ut. En möbel mot en annan. Mycket av det är fortfarande ett slags mentalt framtidsprojekt kopplat till det växande renoveringsbehovet. När jag renoverat köket ska jag…. När jag ändå målar om, ska jag… Och så vidare.

Ibland frågar jag mig själv vad jag kan göra så länge och i allt högre grad blir svaret faktiskt att rensa bort, istället för att köpa något nytt. Det är egentligen så himla enkelt och självklart. Om hemmet känns brokigt och stökigt, är lösningen självklart inte att köpa ännu en pryl. Eller ännu en tillfällig förvaringslösning för att gömma saker vi inte använder. Såklart. Ändå tror jag många fungerar som jag. Det är så vi har blivit fostrade av konsumtionssamhället, att köpa oss ur vilket problem det än må vara.

Som ett led i detta har jag i alla år svurit irriterat över att jag inte har något förråd. Att jag har för få köksskåp och för få garderober. Men vad är det som hamnar där? Vad är det som ligger i de garderober vi faktiskt har? Svaret är bråte. Det måste bort. Och jag inser att det faktum att jag inte har ett förråd, mest är en fördel. Annars hade jag bara haft ännu mer skräp. Dock måste denna fördel hanteras på rätt sätt. Istället för att ställa undan sådant som inte används, i förrådet, måste jag lära mig att rensning inte är ett söndagsprojekt utan en ständigt pågående process.

Med barn i huset tar det ju aldrig slut och jag ligger alltid tre steg efter. Vårt hus är fullt med leksaker och kläder som passar ett flera år yngre barn. Det känns som ett ok. Jag lider av konstant dåligt samvete av allt det där som inte används och jag lever i en slags tro om att det rätt som det är ska komma till nytta och allt kommer kännas bättre. Men så är det ju inte. Och världen blir inte en bättre plats av att jag sparar det. Det enda som händer är att vårt hem bågnar av oanvända saker och jag kommer allt längre bort från att uppnå någon slags feng shui.

Men 2022 är året då jag vänder skutan.

När vi åkte bort över jul, bodde min hund- och kattvakt i vårt hus. Några veckor innan det var dags, började jag se på mitt hem så som man gör inför en flytt. Jag såg katastrofen i vår enda besticklåda, högarna av bös i hörnen, skiten i kylskåpet. Och jag började göra något åt det. Lite i taget. Och vilken lättnad det är. Jag är långt ifrån att bli klar, men min poäng är just att ändra inställning till detta arbete. Att inte se det som en uppgift som ska bli klar, utan att ha som mål att varje vecka rensa bort något jag inte längre använder.

Ibland gör jag försök att sälja kläder och saker. Med varierande resultat ska sägas. Så länge det inte är dyra märkeskläder är det nog bättre att bara lägga dem i insamlingscontainrarna för det är faktiskt inte värt tjafset för att få några euro. Jag har sålt några plagg och skor via appen Vinted, vilket ger en viss tillfredsställelse. Men efter att jag offentligt blivit utskälld av en köpare som jag skickade ett par barnkängor till för fem euro, tror jag att jag lägger ned den hobbyn. Hon tyckte de var för slitna. Ett par kängor jag köpt för 50 euro och som använts kanske fem gånger.

Gladare blev jag när jag före jul sålde både lego, tågbana och en Stokkestol via Facebook Market. Nu har jag även lagt upp en våningssäng som jag hoppas kunna bli av med. Förra helgen inledde jag nämligen projektet att skapa ett mer trivsamt rum till Iván. Vi har två rum förutom det stora sovrummet där vi trängs tillsammans med hund och katt. Det ena är litet och mörkt och känns som en grotta. I det monterades för sex år sedan en stor våningssäng upp. Det skulle vara en investering för Iváns barn- och ungdom med plats för familj och kompisar. Den är fortfarande så gott som oanvänd.

Sista spiken i kistan kom när jag frågade Iván rakt ut hur han skulle vilja ha det i sitt rum för att börja använda det. Han vistas nämligen aldrig där. Svaret blev att våningssängen måste bort. Eftersom jag inte vet hur man monterar ned den, bytte vi helt sonika rum. Det lite större gästrummet som agerat tvätt- och strykrum blev ett ljusare och betydligt mysigare barnrum med en vanlig enkelsäng. Iváns gamla rum förvandlades till förråd. Vi flyttade bara över en bråkdel av grejerna och nu är mitt mål att göra mig av med allt överflödigt. Lite i taget.

Apropå Facebook Market skulle jag vilja avsluta med att utfärda en varning. De senaste veckorna har jag lagt ut tre olika saker till försäljning där och alla gångerna har jag omedelbart fått ett meddelande från olika personer som säger att de vill köpa och kommer skicka en kurir med pengar i ett kuvert till vilken jag sedan ska ge prylen. Första gången det hände var det väldigt trovärdigt och jag gick nästan i fällan.

Personen beskrev hur han hade en second hand butik och att han ville köpa duplolegot jag lagt ut. Budfirman var samma som används av Vinted och processen var ganska lik. Bortsett från den lilla detaljen att för att bekräfta överenskommelsen skulle jag skicka mina uppgifter till dem och mailadressen var en gmail-adress. Då jag redan använt denna budfirma tidigare blev jag misstänksam, googlade och fick bekräftat att det rörde sig om bedrägeri. Samma procedur har sedan upprepats två gånger. Senast med våningssängen. Som jag uppmanades lämna över till kuriren i ett paket…