Det var Kristi himmelsfärd, svensk långhelg och två av mina bästa vänner i Sverige skulle komma hit för första gången på åtta år. Förr om åren anlände de alltid i maj, men sedan kom allas våra liv emellan och det tog några år innan denna mysiga tradition förhoppningsvis nu har återupptagits igen.

De landade torsdag kväll och stannade till tisdag morgon. Precis de dagarna som prognosen visade regn, åska och mer regn. Det var dubbla känslor. Jag lider av klimatångest och varje regndroppe, varje grå, sval dag, lättar trycket över bröstet. Samtidigt som man ju nästan skäms över “dåligt väder” när det kommer långväga gäster.

Det blev inte så blött till slut, men vi fick ändå vara lite mer kreativa med vårt program än när solen skiner och besökare från Sverige normalt mest vill sola. Exempelvis har dessa två väninnor nog besökt mig uppåt en tio gånger genom åren och vi har aldrig tidigare varit på ett museum tillsammans. Det blev ändring på det!

Det var grått, lite blött och svalt, men inte kallt, så vi kunde sitta under taket på min terrass, dricka vin, äta ost och prata i timmar. Det räcker ganska långt. På fredagen höll de gråa molnen sig borta ända till kvällen och vi tog hunden med oss och promenerade ned för berget, längs med Fuengirolas strandpromenad tills vi blev hungriga och slog oss ned på en chiringuito.

Jag njöt av ett spett grillade sardiner men det vågade sig inte mina vänner på utan tog varsin sallad. Vi gick hela vägen tillbaka upp igen och hade därmed enligt min kompis iPhone traskat hela 36 våningar upp. Den första delen av backen upp genom Reserva del Higueron har en 21-procentig lutning, så det är ingen promenad man gärna gör i 30-gradig värme.

Vi gjorde oss i ordning och tog sedan tåget in till Málaga för att gå på AW och livemusik på La Fábrica i SoHo. Detta kan jag varmt rekommendera, det är varje fredag mellan klockan 17 och 20. Mycket folk, god stämning, mogen publik och bra musik. Många spanska gamla godingar. Vi orkade inte trängas utan satte oss i trappan upp mot toaletterna och studerade folk medan vi sippade på våra Aperol Spritz.

När musiken var över hade regnet kommit och vi gick med raska steg till La Deriva, snett över gatan och beställde in Rioja och ostbricka. De har nio olika sorters ostar som man kan kombinera enligt smak och tycke. Vi provade bland annat världens godast ost 2022, enligt World Cheese Awards, nämligen Olavidia från Jaén. Den var fantastisk, fast jag tyckte faktiskt Stiltonosten var strået vassare. Efter ytterligare rätter och mer vin, tog vi sista tåget hem.

Dagen efter var det dags för basketmatch för sonen som egentligen var med sin pappa, men vi kunde ju inte missa finalen. Trots en andraplats var alla glada efter medaljutdelning, som utfördes av ingen mindre än Benalmádenas borgmästare Víctor Navas. Kanske var det mer valkampanj än något annat, men kändes ändå trevligt och högtidligt.

Därefter återgick vi till vår ansvarslösa tillvaro, promenerade åter ned till stranden, tog ett dopp i havet som vi konstaterade var varmare än luften och satte oss på La Cubana och beställde in en kanna sangria efter att ha låtit oss inspireras av grannbordet. Detta ställe är allas favorit, Costa del Sols eget lilla Tarifa i miniformat. Boho chic, färgglatt, fötterna i sanden, bra mat och de coolaste människorna. Det är i alla fall så man känner sig när man sitter där. Det var första gången jag drack sangria sedan jag flyttade hit. Men ibland får man falla till föga och låtsas att man är en glad turist.

Söndagen var riktigt blöt. Vi inledde med långfrukost på terrassen medan regnet strilade ihållande så det skvätte upp lera på plattorna. Mina vänner ställde den retoriska frågan om detta skulle bli första gången de faktiskt gjorde något kulturellt på sin resa till Málaga. Vi tog bilen in till stan, åt vedugnseldad pizza på Restaurante Gusto på Calle Alcazabilla innan vi fällde upp kapuschongerna och ställde oss i kö utanför Museo Picasso.

I normala fall skulle jag kanske oroat mig för just köer en söndag, men av någon märklig anledning tänkte jag att ingen människa skulle våga sig ut på de blöta gatorna. Givetvis hade jag fel, självklart var Málagas centrum lika proppat med folk som vilken solig dag som helst.

Vi började med att spendera en ganska lång stund i fel kö, den som var avsedd för dem som hade köpt biljetter online. Snopna bytte vi kö. Köpte biljetter på mobilen och bytte tillbaka till den första kön, där vi såklart fick ställa oss sist igen. Så kan det gå. Men vi kom in och fick varsin audioguide och lyssnade plikttroget på varenda berättelse medans vi strosade runt och njöt av konsten som mer än att vara vacker, är en intressant skildring av Pablo Picassos liv och olika faser. Jag har varit där ett antal gånger genom åren, men det var många år sedan sist. Full av inspiration kände jag att man faktiskt borde gå på museum betydligt oftare.

När vi kom ut hade himlen spruckit upp, solen sken och himlen var blå. Vi vandrade Calle Larios ned, över till Muello Uno och tillbaka genom tunneln under Alcazaba, innan vi tog bilen hem igen.

Mina vänners sista dag var torr men grå och medan jag jobbade tillbringade de förmiddagen på Centro Comercial Miramar för några timmars shopping. Sedan tog jag dem på lunch på Restaurante El Higuerón där vi åt en mycket god kycklingrisotto ackompanjerad av ett glas Verdejo. Vi avslutade den sista dagen med en promenad bort till Buddhiststupan där vi njöt en stund av de vackra vyerna.

Mina vänner fick inte så mycket solsken, men vi fylldes alla tre på med frisk luft och framför allt av den där härliga känslan man får av att hänga med vänner som känner en utan och innan, många skratt och galna minnen från tonåren. Jag ska erkänna att jag var ganska trött när de åkte hem, ändå kände jag mig yngre än på länge. Besök livar upp vardagen och inte minst njuter man lite extra av sina omgivningar när man för en stund betraktar allt med en besökares ögon.