Ceremonin i kommunhuset kommer jag att minnas varje år den 6 juni. Foto: Annika Elwing

Medborgarceremoni på nationaldagen

10 jun 2026 | 06:59

PLUS ANNIKA ELWING Nationaldagen har jag aldrig firat, varken i Spanien eller i Sverige. Men det här året blev annorlunda. Det började med två brev som jag inte alls hade väntat mig...

Breven hade skickats från kommunen till mina två döttrar. Jag blev mycket förvånad när jag öppnade kuverten. Det var en inbjudan till en medborgarceremoni på Sveriges nationaldag. Det var märkligt, eftersom barnen haft dubbelt medborgarskap sedan de föddes i Spanien, i och med att jag är svensk. Jag gissar att det som låg till grund för detta var att genom flytten till Sverige byttes deras samordningsnummer ut mot personnummer.

Jag tackade ja.

Tidigare var ju nationaldagen ingenting man firade, men det är roligt att den har tagits upp på olika sätt. I en grannkommun har man det stora barnkalaset på just nationaldagen varje år. Då fylls centrum av hoppborgar, lekar, utklädningskläder, det är brandbil på besök, ansiktsmålning, scenframträdanden, fika och olika aktiviteter, och allt är kostnadsfritt.

En annan kommun i närområdet stoltserar med Västsveriges största nationaldagsfirande. Att det är omfattande vet jag eftersom jag själv har skrivit om det till lokaltidningen. Här pratar vi stridsuppvisningar, fallskärmshoppare, cykelspektakel, kilometerlång marknad, foodtrucks, ponnyridning och allt möjligt annat.

Båda alternativen hade varit roligare för mina barn än det jag bokade upp dem på. På vår hemort satsades det inte på familjer som på många andra platser, jag tror att få yngre är intresserade av ett folkdansuppträdande, men medborgarceremonin – det är något vi aldrig kommer att uppleva igen. En helt ny erfarenhet – klart att vi skulle vara med!

Jag tycker att det är både fint och korrekt att uppmärksamma nya svenskar på nationaldagen. Men i lördags var det med blandade känslor jag stod utanför kommunhuset med familjen. Samma dag hade en ny lag trätt i kraft, en som gör det ännu svårare att bli svensk medborgare. Över 100.000 personer väntar redan på besked om medborgarskap, och de faller nu under den nya, hårdare bedömningen.

Den främlingsfientliga politik som förs skrämmer mig. Uppehållstillstånd dras in, medborgarskap dras in, unga utvisas och tvingas lämna föräldrar, syskon, vänner och studier. En kille i grannkommunen utvisas nu i veckan, två dagar före sin student. Hela familjer måste lämna jobb och hem.

Barnbidrag, bostadsbidrag och föräldrapenning ska, från och med årsskiftet, fås först efter fem år i landet, såvida man inte har en mycket hög lön. En av många signaler från regeringen att främlingar inte är välkomna till Sverige. Det tycks finnas en enorm ovilja mot människor från andra länder, från personer som med största sannolikhet själva aldrig har bott utomlands en längre tid, som inte har en aning om vad det innebär att lämna allt, till och med sitt språk.

Till nationaldagsceremonin fick man bjuda med vänner och släktingar. Jag bjöd med moster, morbror och gammelfaster, det blev som en liten släktträff. Vi var i det vackra stadshusets aula. Här låg tidigare en skola, byggd på 1800-talet.

Det hade dukats upp ett långbord, och vid sidan om fanns ett pyssel- och ritbord för barnen. Kommunalråd och oppositionsråd talade, sedan bjöds vi på smörgåstårta och cider. Därefter fick barnen glass och vi fikade enorma kanelbullar och kakor till kaffet.

Mild bakgrundsmusik med ursvenska sånger hördes. Barnen fick leta efter tablettaskar som gömts och både barn och vuxna fick svara på quizfrågor av typen ”När har man en krans i håret – på midsommar, på jul, på påsk, på Halloween?”

De andra nya svenskarna kom från olika länder och hade hälsats välkomna på olika språk. Vi hade tre män från Ungern mittemot.

På slutet delade kommunalrådet ut diplom och flaggor, samt en påse med turistbroschyrer, karameller och en vattenflaska till var och en av de nya svenska medborgarna. Jag försökte fotografera barnen vid detta unika tillfälle, men de är aldrig pigga på att ställa upp på sådant. Det krävdes att jag hotade dem med att inte få gå hem för att få en bild där de tittade in i kameran åtminstone.