En epok går i graven

MATS BJÖRKMAN När Svenska skolan till hösten lämnar Villa Isabel, i hjärtat av Fuengirola, sätts punkt för en epok som både svenskkolonien och samhället delat i årtionden. Skolans läge har stärkt svenskkoloniens närvaro i Fuengirola. När skolan nu flyttar till obestämd plats får vi hoppas att detta inte påverkar elevers och lärares integration i det spanska samhället.

Flytten är förmodligen oundviklig. I en så tätbefolkad kommun som Fuengirola var det bara en tidsfråga innan den hemtrevliga byggnaden med sin stora gård skulle få lämna plats för något stort byggkomplex. För oss som gått på skolan är det dock en symbol som går i graven och som vi naturligtvis kommer att sakna.

På min tid (!) var det egentligen bara skolbyggnaden som var sig lik. I början på 70-talet var Fuengirola fortfarande en liten by, busstationen var helt ny och resan till grannkommunen Mijas gick över obebyggd landsbygd. Pueblo López hade just påbörjats och i Svenska skolan fick vi elever nöja oss med kall mat. Skolbespisningen bestod av frukt och yoghurt. Sin ”bocadillo” köpte man i den spanska matbutiken runt hörnet, där charkuteristen skar upp en ”bollo” och fyllde den med nyskuren salchichón eller chorizo. Någon butik med svensk mat och godis hade ännu inte uppfunnits på kusten.

I början på 70-talet spelade vi inte landbandy, men däremot deltog vi flitigt i spanska fotbollsturneringar. De föregick oftast på den stora planen ovanför tågstationen, där två skyskrapor idag hindrar allt bollspel. Mötena var alltid lika förödmjukande och jag kan inte minnas att vi någonsin lyckades göra mål. Inte undra på att Svenska skolan satsat på landbandy istället!

Som låg- och mellanstadieelev kan jag inte erinra mig att det då skulle förekomma några schismer inom skolföreningen och än mindre någon debatt om integreringsproblem och konflikter med den spanska befolkningen. Då regerade fortfarande Franco och vi lintottar (jo, även undertecknad!) skilde oss betydligt mer från de mörka spanjorerna än nu. Ändå kan jag inte minnas att det skulle finnas några kulturella konflikter. Det faktum att några grabbar en gång stal min fotboll hade helt andra orsaker.

Jag minns att vi inte hade telefon hemma och tv:n var fortfarande svartvit. Utelivet kretsade kring kyrktorget och strandpromenaden, med sina uteserveringar. Många gick på de stora biograferna, som Sohail, innan dessa förvandlades till varuhus. Kusttrafiken gick rakt genom samhället, men antalet fordon var fortfarande så pass begränsat att det fungerade utan anmärkningsvärda problem.

Så nog har flytten av Villa Isabel en stor nostalgisk betydelse för oss alla, som på ett eller annat sätt växt och utvecklats innanför dess väggar. Nu återstår för oss att fira skolbyggnaden 6 juni och tacka för lång och trogen tjänst. Vi ses där!

Mats Björkman Sydkusten