Lägg märke till ljuset

PETER WICKSTRÖM Jag ligger i sängen på mitt hotellrum i Lissabon. Min kropp, själ och ande börjar så smått vakna till liv. Genom smala ögonstrimmor ser jag gryningens första ljus avteckna sig mot väggen. Ljuset är så intensivt att jag trögt masar mig upp ur sängen och bort mot balkongen.

Framför mina ögon får jag se hur ljuset kommer tillbaka till världen. Hur dess strålar målar himmel, hav och stad och hur världens konturer blir allt skarpare. Så liten jag är som människa. I allt detta vidunderligt sköna är jag bara en grå liten fläck, men ändå letar sig ljuset fram till mig och värmer mitt ansikte. Genom värmen blir jag en del av helheten. Jag sugs upp i ljuset och färgen.

Men allt varar bara några minuter. Solen som varit nära och orange stiger snabbt och blir avlägsen och vit. Bilarnas buller och dagens problem tränger undan känslan av enhet och närhet. Jag vänder mig om för att gå till badrummet och göra mig klar för dagens uppgifter. Trots det tynande minnet av händelsen vet jag att den har påverkat mitt liv och gett mig en påminnelse om det oförklarligt stora att lilla jag får vara en del av denna underbara Guds skapelse.

Vår vardag av idag hjälper oss inte särskilt mycket att få påminnelser om skapelsens under. Nog borde vi överväldigas av människans ofattbara finurlighet, men alla våra tekniska framsteg har fått till resultat att livet bara går ännu snabbare. Problemen är minst lika många, även om de förändrat karaktär.

Inte nog med att alla skall arbeta drygt heltid, sedan har vi kravet på oss att uppleva allt. Vi skall resa och göra och resa och göra så att det inte finns något ogjort när vi hamnar på ålderdomshemmet. Om inte stroken eller hjärtinfarkten kommer före.

Som jag tänker mig det, var det en hel del pill för Gud att skapa universum. Gud tog på sig ett ganska stort ansvar när han gjorde något som är så beroende av hans ständiga tillsyn. Ändå tog han sig tid och vilade på den sjunde dagen. Gud gjorde det för att vi skulle få ett exempel att följa. Vi är inte större och starkare än Gud, i alla fall inte jag, därför behöver vi den där vilan. Den hårda vägen har jag lärt mig att ingen annan än jag själv kan skapa den tid jag behöver för vila.

Om jag inte är disciplinerad kommer jag att ätas upp av vardagen. Gud gav oss en rytm av arbete och vila, en dag då han vill fylla oss med ny kraft genom sin Ande och sin församling. Ta vara på den! Du är faktiskt skapad för att gå i kyrkan på söndagen.

Det är mycket jag tycker om med Spanien. Något av det bästa är skylten man allt som oftast ser på bardörren: Cerrado por descanso del personal. Stängt för personalen behöver vila sig. Nästa gång du ser en sådan lapp fasttejpad på bardörren, slå av på takten och inse att du också behöver vila.

Peter Wickström