I Svenska Dagbladet ägnar fil. dr Henrik Höjer sig åt temat i en helsidesrecension av professorns vid Minnesota State University Joseph A. Amatos bok On Foot: A History of Walking. I denna behandlas på 333 sidor gåendets historia och dess karakteristika. I begynnelsen gällde det för människan att skaffa sig föda genom jakt, fiske med mera. Man gick ”genom eld och vatten”. För tvåtusen år sedan marscherade den romerska armén ända upp till Skottland i en fart av nästan fem kilometer i timmen. Hannibal tog sig med ansenliga trupper och 37 elefanter genom Spanien och Alperna ned till Rom, oerhörda avstånd till fots. Pilgrimer vandrade i tusental ända till Jerusalem genom öknar, djupa skogar och genom bergskedjor.

Senare, under renässansen, blev det ett mode med elegant gång, anpassad till klädedräkt och social ordning. Man promenerade i parker och stadsliknande samhällen. På 1700-talet knöts fotvandring till naturupplevelser, som förespråkades av Rousseau och Goethe. I en skrift från 1821 hävdades att fotvandrande var det enklaste, säkraste, hälsosammaste och billigaste sättet att resa.

I städerna kunde man snart iakttaga en ny typ av fotgängare: flanören med långsamma steg och observerande och registrerande blick. När trottoarer anlades i de växande samhällena förflyttade man sig i lägre och bekvämare skodon utan risk att bli påkörd av ryttare eller hästskjutsar. Filosofer som Nietzsche rekommenderade långa stärkande promenader, den brittiske historikern George Macauly Trevelyan menade, att hans ben var hans ”två läkare” – led i den kommande gången som idrottsgren. Scoutrörelsen och KFUM engagerade sig i denna, och 1934 bildades Svenska Gångförbundet. Det ledde bland annat till Riksmarschen, en nordisk gångtävling. Som mest deltog en miljon svenskar 1941.

För att återgå till citatet av Esaias Tegnér och den personliga gångarten skiljer man ju (utom de redan nämnda) mellan att ströva, spankulera, strosa, knalla, röra på sig, lunka med flera. I ett tidningskåseri häromdagen stod det, att han ”släntrade in”. Det talas även om majestätisk, gravitetisk, militärisk, stapplande, vaggande, vinglande, gracil, hurtfrisk gång. En känd riksdagsledamots rörelse framåt beskrevs som en ”enmansprocession”. Mannekänger har ofta ett ovanligt sätt att gå, särskilt på höga klackar.

Experter beräknar att vi i västvärlden i genomsnitt går bortåt 9 000 steg om dagen. Den allt mer växande skoindustrin gör allt flera typer av skodon för olika ändamål, arbetsskor, pjäxor, sandaler, tennisskor, handgjorda skor för ishockey och andra idrotter, lackskor och (farligt) högklackat, kängor och stövlar med mera.

Det säges att många pensionerade utlänningar genom att bosätta sig på Costa del Sol får flera års längre livstid än i hemlandet. Klimatet är förstås gynnsamt, men det behövs också aktiva och rörliga fötter… Sådana finns det faktiskt många av i svenskkolonin, tackochlov!..

Rune Lundh
Fuengirola