Sällan har uttrycket ”bitter seger” och ”ljuv förlust” passat in så väl som på den spanska valnatten 23 juli. Partido Popular vann nämligen valet och gick kraftigt framåt, men har få, för att inte säga obefintliga, möjligheter att erhålla tillräckligt stöd i parlamentet för att komma till makten. Socialistpartiet å sin sida har sett sig omseglat av PP som största parti, men långt från att rasa som de spåtts i de flesta opinionsundersökningar fick PSOE fler såväl röster som mandat än vid det förra valet 2019.

Högerradikala Vox backade som väntat kraftigt och med 12,4 procent av rösterna får de nu nöja sig med 33 mandat, som är 19 färre än tidigare. De lyckas visserligen försvara sin position som det tredje största partiet i Spanien, men får inte den vågmästarroll som de hade räknat med och tänkt utnyttja för att kräva att ingå i en koalitionsregering med Partido Popular. Vox-ledaren Santiago Abascal var fåordig när han framträdde på valnatten, men riktade hård kritik mot PP-ledaren Alberto Núñez Feijóo för dennes försök att avtala en enpartiregering med Pedro Sánchez och även för att ha avstått från att deltaga i partiledardebatten i RTVE.

Den nya vänsterkoalitionen Sumar lyckades inte med uppgiften att erhålla fler röster och mandat än Vox, utan får nöja sig med 31 mandat. Ledaren Yolanda Díaz, hittillsvarande arbetsmarknadsminister och andra vice regeringschef, var dock euforisk på valnatten när hon konstaterade att de lyckats förhindra att högern, stödd av extremhögern, kommer till makten i Spanien.

Valresultatet 23 juli lämnar en mycket oviss situation i riksparlamentet. där inget av blocken har klar majoritet. Det krävs 176 mandat för egen majoritet och Partido Popular samt Vox kommer endast upp i 169. De skulle i teorin komma upp i 171 med stöd av de enskilda ledamöterna från UPN och Coalición Canaria, men det är inte tillräckligt om de övriga grupperna röstar emot utnämningen av Alberto Núñez Feijóo som ny regeringschef.

PSOE och Sumar har å sin sida tillsammans 153 mandat. Det är visserligen färre än högerblocket, men vänsterpartierna har fler teoretiska stödpartier. De kan säkerligen erhålla totalt 172 röster med stöd av baskiska PNV (5) och EH Bildu (6), katalanska ERC (7) och galiciska BNG (1), men även det är otillräckligt om de övriga partierna röstar emot utnämningen av Pedro Sánchez för en ny mandatperiod.

Mot denna bakgrund förefaller det i utgångsläget finnas tre möjliga scenarier. Det första är det som vinnaren i valet efterlyst under hela valkampanjen och som han upprepade på valnatten. Alberto Núñez Feijóo åberopar nämligen att det är det mest röstade partiet som har rätt att regera och ber därför att de andra möjliggör detta med sina röster. Det skulle främst handla om att de socialistiska ledamöterna lägger ner sina röster för att släppa fram en enpartiregering bestående av Partido Popular. PSOE släppte visserligen fram Mariano Rajoy på detta sätt 2016 för att undvika ett andra nyval, men det är högst otroligt att de gör det på nytt. Detta speciellt med tanke på att Pedro Sánchez personligen avgick den gången som parlamentsledamot, för att han vägrade gå med på uppgörelsen.

Det andra möjliga scenariet är att Pedro Sánchez blir omvald med stöd av en majoritet av de regionala partierna i parlamentet. För detta krävs dock att de sju ledamöterna från katalanska Junts åtminstone lägger ner sina röster. Detta förefaller inte heller särskilt troligt, då Junts är den flyende Carles Puigdemonts parti. De klargjorde också på valnatten att ingen ska räkna med deras stöd för att uppnå politisk stabilitet i Spanien.

Om dessa ovan nämnda alternativ, som förväntat, misslyckas är det tredje och förmodligen troligaste scenariet att det åter blir nyval. En sådan låst situation upplevde Spanien som sagt 2016 och det blev inte ett tredje val på mindre än ett år enbart tack vare att PSOE, som tidigare nämnts, lade ner sina röster för att Mariano Rajoy skulle kunna bli omvald som regeringschef.

Den stora paradoxen i sammanhanget är att den tidigare katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont ser ut att ha fått en nyckelroll, trots att de katalanska separatistpartierna backat kraftigt i valet. Klar vinnare i Katalonien blev nämligen socialistpartiet PSC med 19 mandat, mot endast sju vardera för Junts respektive ERC. Det mest radikala separatistpartiet CUP förlorade båda sina hittillsvarande platser i riksparlamentet.

Trots kritiken mot att Sánchez kallat till nyval mitt på sommaren var valdeltagandet högt. Sammanlagt röstade drygt 24 miljoner människor, eller 70,38 procent av väljarkåren, vilket var 4,15 procentenheter fler än 2019. Antalet poströster var dessutom det största någonsin, med drygt 2,5 miljoner.

Med 99,85 procent av rösterna räknade är mandatfördelningen i riksparlamentet följande:

Partido Popular: 136 (+47)
PSOE: 122 (+2)
Vox: 33 (-19)
Sumar (Tidigare Unidas Podemos): 31 (-7)
ERC: 7 (-6)
Junts: 7 (-1)
EH Bildu: 6 (+1)
EAJ-PNV: 5 (-1)
BNG: 1 (-)
Coalición Canaria: 1 (-1)
UPN 1 (-1)

Partido Popular erhöll 8.009.641 röster (33,05 procent) mot PSOE:s 7.758.944 (31,7). Det gör att parlamentsvalet 23 juli 2023 var det jämnaste i Spanien i demokratisk tid.