Grunden till Romneys anspelning är att Spanska staten enligt honom lägger beslag på 42 procent av befolkningens intäkter, något som han absolut ej vill se i USA. Det är inte den första negativa anspelningen som görs internationellt gentemot Spanien, men den väcker heta reaktioner från flera håll.

Amerikaners kännedom om andra länder än USA har aldrig varit särskilt beundransvärd och mer än en presidentkandidat har trampat i klaveret när de pressats beträffande internationell politik. Minns exempelvis George W. Bushs bristande kunskaper om andra statsöverhuvuden (vilket dock inte hindrade honom från att vinna valet) eller hans brors anspelning på "Republiken Spanien".

I det här fallet har dock Romney sluppit prestigeförluster för sitt utspel. Anledningen är tyvärr att det råder en allmän uppfattning i omvärlden om att Spanien befinner sig på ruinens brant och att det är närmast välförtjänt.

Ju mindre kunskapen är desto lättare är det att generalisera. Chockrubriker är alltid säljande och Spanien har kunnat bjuda på många sådana på senare år. Situationen är visserligen allvarlig och självkritiken stor i landet, men klyftan mellan det som målas upp i många utländska medier och verkligheten är ganska stor.

Sanningen är att de realekonomiska siffrorna inte påverkar spanjorernas vardag i en utsträckning som många kan tro. Bankkrisen har inte lett till massivt uttag av besparingar och den rekordlösa arbetslösheten innebär inte (åtminstone ej än) att det skulle råda omfattande misär. Tvärtom blir man många gånger positivt överraskad när man ser överfyllda uteserveringar och barer, inte minst på helger i storstäder.

Omtänksamma vänner och anhöriga hör regelbundet av sig och undrar oroligt hur det går för oss. De verkar nästan tro att vi saknar mat för dagen. Jag kan dock med lättnad, åtminstone för tillfället, säga att ryktet om vår förestående undergång är betydligt överdrivet.