Låt oss kalla honom för Juan. Han hade haft fast jobb en längre tid, men valde att sadla om i mitten av 2000-talet till byggbranschen, där han fick en månadslön på drygt 3 000 euro i månaden som murare. Juan och hans fru hade precis blivit föräldrar och i samma veva köpte de en lägenhet, med ett lån från en av de många sparbankerna.

Visserligen hade bostadspriserna sprungit iväg ordentligt, men sparbanken gav dem förmånliga lånevillkor baserat på Juans lön. De fick bland annat hypoteket över 30 år och för 90 procent av köpesumman, vilket begränsade både ingångsinsatsen och månadskostnaderna. Trots det fick Juan betala 1 500 euro i månaden i ränta och amorteringar, men han konstaterad att de fortfarande hade 1 500 kvar till övriga utgifter och dessutom betalade han så att säga till sig själv, då han så småningom skulle äga bostaden och hans barn få ett betydelsefullt arv.

Allt gick som planerat under ett par års tid och familjen växte med ytterligare två barn. Dessutom steg Juans lön till drygt 4 000 euro i månaden och de unnade sig både att köpa en fin stadsjeep på lån och resa utomlands på semestern.

Så kom 2008 och den spanska fastighetsbubblan sprack. Juan var inte bland de första av förlora jobbet. Det gjorde hans invandrarkollegor. Men så 2009 fick Juan sparken, eller rättare sagt inte förnyat kontrakt när hans arbetsgivare inte hade några nya byggprojekt.

Då endast hälften av Juans lön deklarerades, för att spara Juan inkomstskatt och företaget sociala avgifter, fick han endast ut omkring 1 500 euro i arbetslöshetsersättning. Precis så att det täckte hypotekslånet. Månadskostnaden borde vid det laget visserligen ha varit betydligt lägre, men en standardklausul i hypotekskontraktet som Juan inte läst fastställde ett räntegolv på tre procent plus Euribor. Att räntan sjunkit till under en procent gynnade sålunda endast sparbanken, som vid det här laget hade blivit uppköpt av en större spansk bank, då den första gjort så dåliga fastighetsaffärer.

Till slut hade Juan inte råd att betala amorteringarna. Han försökte omförhandla villkoren och få uppskov, men på hans bankkontor hade de redan bytt direktör flera gånger och den nuvarande skyllde på huvudkontorets principer, när han nekade.

På huvudkontoret var för övrigt alla direktörer och styrelsemedlemmar utbytta. De tidigare gick när sparbanken köptes upp, med rejäla fallskärmar och pensionsförmåner.

Juan varslades om vräkning och efter att ha kämpat i drygt ett års tid kom domare och polis en dag och tvingade dem ut. De fick flytta hem till Juans föräldrar, som hade ett rum ledigt.

Inte nog med att Juan förlorade lägenheten till banken. Värdet på den hade vid det laget sjunkit med drygt 40 procent. Det innebar att lägenheten i sig inte var tillräckligt för att likvidera skulden med banken, utan Juan var fortfarande skyldig drygt 30 000 euro.

Denna skuld innebar i sin tur att Juan nu blev svartlistad. Han förlorade sitt mobilkontrakt och hade inga möjligheter att ta några som helst lån. Möjligheterna att skaffa ett jobb var små, då ytterligare nära sex miljoner i landet blivit arbetslösa. Dessutom om Juan mot förmodan får en inkomst kommer banken att lägga beslag på större delen av lönen, för att täcka den resterande skulden på en lägenhet som de ej längre har.

Slutet på denna historia får ni själva hitta på. Den är nämligen inte över, då detta är den situation som tusentals familjer befinner sig i.

Sedan krisen startade i Spanien har drygt 350 000 familjer vräkts på grund av obetalda hypotek.